När är man klar med bio-försöken?

Eftersom det innebär en hel del väntan i sdoptionsprocesserna så kände vi när vi var klara med utbildningen att vi var redo för adoption, inte såg det som ett andra klassens sätt att bli förälder eller något sådant. Men samtidigt visste vi att vi hade flera år av väntan framför oss, så vi kände att vi inte tänkte skydda och blev det något så blev det. Men inte försöka aktivt med ivf eller annat. Vi sa oxå att det gäller så länge vi inte har fått påbörja ansökan utan fortfarande står i kö i Sverige. Det kändes rätt för oss. Och så blev det. När de ringde för lite mer än ett år sedan och gav oss klartecken att påbörja ansökan, då började vi oxå skydda oss. Vi hade inget problem med att få utredare att förstå resonemanget, hon såg att vi menade allvar med adoption och var införstådda med allt vad det innebär.

Vår situation liknar er. Efter flera missfall genom insemination och ivf kände jag att jag inte orkade mer. Läkarna var hela tiden positiva och bedömde chanserna som mycket goda att "det ska lyckas nästa gång".
Det känns som om vi hade kunnat hålla på i all evighet, men nånstans måste man sätta gränsen och vi kom fram till att det var levande barn vi ville ha, inte all den oro och sorg som flera missfall innebär.

När vi började adoptionsutredningen var vi båda på det klara med att vi kunde tänka oss ett adopterat barn, om nu ett biologiskt inte ville till, men nu när vi är i slutet på processen känns det adopterade barnet mer verkligt än drömmen om bio-bebisen någonsin har gjort.

Vad jag vill säga är att jag tror att man behöver lite tid på sig att "ställa om", men att precis som gravida föräldrar väntar på förlossningen med en slags inbyggd självklarhet, väntar vi nu på ett telefonsamtal med samma inställning. Utredningen, papperssamlandet och väntan har hjälpt oss på vägen i denna process.

Som en inte oviktig bi-effekt är vi båda gladare, mindre stressade, mer harmoniska nu än vi varit på flera år.
Nu hoppas jag verkligen att vår adoption blir av, så jag aldrig mer behöver tänka i termer av sjukhusbesök, VUL, äl-stickor och ständig oro för missfall.

Kram till er båda och lycka till med ert beslut.

Tack för att ni delar med er!!! Jätteskönt att höra att det finns fler som känner igen sig

Stor tacksam kram från mig!!!

Puffar lite - vill gärna ha fler erfarenheter

Hej Mimmi

Det är en sån svår fråga och säkert individuell för många.
Jag fick reda på att jag inte kunde få barn på biologisk väg när jag var väldigt ung och det beskedet kom samtidigt som jag hade en relation som var ganska ny.
Jag blev såklart jätteledsen och många frågor malde dag som natt i min 23 åriga hjärna.

Jag har gjort 1 äggdonationsförsök, skulle gjort ett till innan dess men det blåstes av för att donatorn inte fick fram några ägg.
Jag har ju, inte som så många andra, försökt och sedan efter ett år av egna försök och sedan IVF fått reda på min infertilitet utan omvänt liksom.
Efter äggdonationen, hormonerna, missfallet och längtan känner jag och har känt länge att det spelar ingen roll.
Jag vill bli mamma, jag vill ha en familj, jag är trött på att höra att " Guuuuud vad skönt att ni har en massa ledig tid bara ni två" Jag hade bytt trots och skrik och gap mot en kväll i soffan vilken kväll som helst.

Det tar tid i adoptionsvärlden, väntan är hemsk, ovissheten ännu värre men jag vet och tror och hoppas att vi blir familj en dag.

Stor kram
Nahoj

Tack nahoj för ditt fina inlägg!!! Jag håller tummarna stenhårt för att ni inte behöver vänta så länge till!!! Får jag fråga hur långt ni har kommit i processen?

Kram från mig

Vi har haft vår utredning klar i ett år ungefär. Den ligger nu på två adoptionsbyråer, än har vi inte fått napp på något land. En orsak är att vi inte har äktenskapslängden (2 år) som är krav för några utav de länder vi har valt, en annan orsak är att det i vissa länder just nu är stopp.

Vi har kötid hos BFA sedan 2008.

Oj vad jobbigt! Skönt med så bra kötid iaf! Vilka länder funderar ni på? Vi köar också i bfa, men har inte ens ett års tid ännu..

Hej,

Du har fått många fina kloka svar här, bl.a. av JP01 och trulsa. Följ gärna deras råd.

Det känns som att du resonerar moget och  klokt och jag tycker ni tryggt kan köra igång med adoptionsprocess nu på en gång. Under resans gång mognar och landar känslorna, och jag kan inte med ord beskriva den underbara känslan då vi första gången fick se ett foto på vårt blivande barn som väntade på oss på andra sidan jorden!

Jag förstår inte alla dessa läkares okunskap och ovilja om att informera och rekommendera adoption som ett fullständigt likvärdigt och ibland till och med bättre sätt att bilda familj!!! Jag tycker det är så tragiskt...

Jag var i samma situation som er men med ungefär dubbelt så lång tid i IVF-världen... Det enda jag/vi verkligen verkligen ångrar är att vi höll på så länge innan vi körde igång med adoption. Hade vi haft läkare och kuratorer/psykologer på kvinnoklinikerna som varit positiva, stöttande och informativa till adoption så hade vi garanterat börjat många år tidigare med adoption.

Stort lycka till, och berätta gärna hur det går!

Tack alla fina ni! Jag blir så glad och rörd över att ni tar er tid att dela med er av era erfarenheter