Utredning i slutet av 2012 eller början på 2013

Jo dumt att vänta i 3 år då! Jag blir 29 och mannen blir 32 detta år. Men vi vill inte heller vänta i 3 år. Skulle nästa spermaprov mot all förmodan vara bra så kommer vi att betala för IVF själva. Får ni några gratisförsök fastän de inte hittar några "fel" hos er? 

Så märkligt att det är sånna skillnader i olika delar av landet! Här i Norrbotten måste man ju tydligen hitta något "avvikande" för att få göra IVF gratis. Vi räknar ju dock med att nästa spermaprov som tas den sista april kommer vara ungefär som det förra och då kommer vi att få ställa oss i kö för IVF. Så från och med remissen har man ju vårdgarantin på 3 månader men det lär ju inte hållas i och med att de har sommarstängt i Umeå. Hoppas bara att de är lite snabbare med nästa spermaprov så att remissen går iväg i mitten av maj helst, förra gången tog det hela 3 veckor att få provsvaren, så himla segt!

Hur hanterar ni väntan? Vi har fått veta att mannen har få spermier och att vi kommer att få en remiss för att göra ICSI, men innan någon remiss går iväg så måste han ta ett nytt spermaprov + få tillbaka provsvaren från kromosomanalysen. Detta innebär att vi inte kommer att komma igång med någon utredning förrän i september, oktober vilket känns som en mindre evighet bort. Så nu är det bara att gå och vänta vilket känns grymt påfrestande. Jag hade gärna startat med sprutorna redan nu! Men tyvärr får vi ju inte det. Just nu känns det som att man lever i något slags vakuum. All denna väntan gör mig galen, hur gör ni för att hantera väntan som man måste stå ut med oavsett om man inväntar provsvar eller en behandling?

Bra idé det där med delmål Maramina! Eller att utmana sig själv som Ylle99. 

Jag fick två tips igår kring det här med att hantera väntan:
1) Lev dag för dag. Fokusera bara på att klara just den här dagen, inte imorgon eller nästa vecka, utan fokusera på här och nu. Att jag ska klara den här dagen. Precis som familjenI säger. 
2) Var snäll mot sig själv. Mår jag bra av att tänka negativa tankar? Antagligen inte. Alltså gör det mig inget gott att tänka så. 

Sen måste man väl tillåta sig själv att hoppas också, hoppas på att man en dag får bli mamma även om det kanske inte går till på det sätt man först trott. Man blir ju visserligen sårbar genom att hoppas - ifall det inte lyckas, men ledsen blir man ju ändå när mensen kommer, oavsett om man trott på det eller ej.

Tack och lov att man har er! Vad skulle man annars ta sig till??

Kram 

Om det med ultra gyn menas samma sak som vaginalt ultraljud så innebär det att gynekologen för in en stavliknande sak för att kolla att allt står rätt till "där nere" via en skärm. Tog kanske 2 min när jag gjorde det. Inget att oroa sig över!

Tänker på dig! Lycka till idag :)

Sorkfeber: Oj vilka härliga nyheter!!! Fantastiskt att ni får komma igång så fort!! Gör ni utredningen på samma ställe där de utför IVF?

Förstår heller inte hur många otänkta och rent ut sagt idiotiska människor det finns... Så när de sårar en med sådana frågor kan det kännas skönt att ge tillbaka lite, och kanske får man tyst på dem för gott. Jag fick ett tips från någon här på FL på vad man kan svara ifall någon ställer den frågan och tänkte att jag skickar vidare detta tips:

"Har du tänkt på hur jobbig den frågan kan vara att få för vissa personer? Tänk om personen ifråga har försökt länge utan att lyckas? Eller om hon precis fått missfall? Eller om hon nyligen fått veta att hon, eller hennes partner inte kan få barn? Det kan ju även vara så att personen ifråga ÄR gravid men att hon inte vill berätta det riktigt än, är det inte elakt att utsätta henne för att ljuga då? Jag säger inte att jag tycker att det är jobbigt att få frågan pga av något av det nämnda, men det kan kanske vara bra att tänka på saken innan du frågar någon annan!"

Åhå! Va kul :) Ja jag tyckte det var ett jättebra svar, har dock inte nyttjat det än men det är nog bara en tidsfråga!

[quote=69488309][quote-nick] Jag hade en mindre spännande upplevelse i helgen. I stadens konserthus träffar jag i folkvimlet på en gammal vän. Stormagad som hon var hoppades jag innerligt på att hon bara var tjock, men sen kom det - "å jag ska ha mitt tredje barn nu". Ja, va roligt, säger man och ler med det största leendet någonsin för att inte börja storböla, medan ögonen tåras. Jag försökte sedan snabbt avsluta och det som hände sedan försöker jag förtränga helt och hållet. Jag bröt ihop helt bland allt folk...kul, kul. Men så är det. Var helt oförberedd och hade inget försvar. Får jag bara förbereda mig går det så mkt bättre. Nån som känner igen det?[/quote] Åh inte roligt :( Känner med dig! Loggade nyss in på Facebook och möttes ännu en gång av en ultraljudsbild. Det "lyckliga" paret har dessutom gjort slut och blivit tillsammans tusen gånger om, vilket inte varit den bästa uppväxten för de två barn de redan har, och nu kommer de alltså sätta ett till barn till världen. Livet är verkligen inte rättvist. Sådana som inte alltid förtjänar att vara föräldrar blir det utan några som helst problem medan andra som skulle bli världens bästa får kämpa som fan.