Spelmissbruk hos barn
Hej,
Tips emottages tacksamt! Obs långt inlägg. Jag använder ordet sonen som namn.
Min son har ju alltid spelat spel men med tiden har spelandet och han förändrats, om det beror på fler speltimmar eller tonårskris har jag själv svårt att avgöra. Det jag dock vet är att han prioriterar spel framför allt. Det han gör när han inte spelar gör han för att få sätta sig och spela igen, det är bara pauser där han måste anstränga sig att inte tänka på spelet hela tiden. Jag känner honom och hur han fungerar och de känslor han visar sitter liksom utanpå, som kräver 100 % fokus av honom för att kunna visa oss i familjen en gnutta respekt. Dagligen är han otrevlig, sur, sur, sur. Han är sur, otrevlig och otroligt nonchalant mot hans lillebror, 6 år. Han har en attityd som idiotförklarar oss andra i familjen dagligen.
Min son har slutat att ha några fritidsaktiviteter, han tycker inget är roligt absolut ingenting. Han träffar inte kompisar, inte ens lanar. Han sitter bara där och spelar. Jag uppskattar hans speltid till runt 35-40 h i veckan. Skolan klarar han bra… pga av att jag tjatar hela tiden, men det tycker jag e ett mindre problem. Dock ljuger han mycket om läxor och det tycker jag är svårare då han faktiskt är snart 14 år och måste börja ta lite ansvar… bara lite…! Som att ta ut sin hund på promenad när han kommer hem från skolan. Ganska ofta märker vi att han ljugit om att han varit ute med honom, då han kissat på golvet.
Han umgås inte med någon kompis hemma men i skolan har han ett gäng kompisar, och det är ungdomar som är lika honom med samma intresse. Hans mentor förklarar min son som en ledare i klassen. Jag kan förstå det då han är väldigt smart och är väldigt snabbtänkt och har en lite av ironihumor som på något sätt verkar förvuxet. Men han är rolig, det håller jag med om! Tror han är snäll mot dom som han tycker är coola.
Jag vet inte vad jag ska göra. Det jobbigaste för min del är hans humör, att han är så himla otrevlig. I min värld är det en konsekvens av att han spelar så mycket och inte tycker att något annat är kul… Ja, detta håller på att driva mig till vansinne.
Nu kanske det låter som om jag inte ser till att han slutar spela på dagarna…. Det gör jag och i dom pauserna så tänker han på vad han ska göra för att få spela igen… Det kommer frågor som – Hur länge måste jag göra något annat? – Får jag inte spela något mer idag? Jag har pratat med honom om både beroenden, vikten att göra andra saker också… Inget händer utan han bara säger att det finns inget som han kan tänka sig att göra. Han kommer ofta och ställer sig framför mig och bara stirrar länge och så vet jag att frågan kommer… När får jag spela igen?
Vi har pratat med honom om att han och pappan ska åka och testa på en sport i självförsvar som sonen har sysslat med innan och varit himla bra på… men nej inget vill han göra.
Vad göra? Dra ur sladden? Tanken har slagit mig men samtidigt vill jag visa honom respekt att göra klart det han håller på med, på samma sätt som jag önskar att han gör mot mig när jag sitter upptagen med något. Jag tror på att visa genom handling men det känns ju så lönlöst när respekten jag visar bara blir utnyttjad. Ska jag ställa undan datorn? För någon vecka sedan bar jag ner den till vår matsal så att han kanske skulle se oss i ögonvrån och se att vi skrattade etc och själv vilja komma och vara delaktig. När jag visade honom att jag burit ner den, blev han helt galen och började gråta. Dock kan ju det vara en reaktion på att han tyckte att vi varit inne och "rotat" i hans privata tillhörigheter vilket jag kan förstå… Men det hade inte funkat och fråga honom om han kunde tänka sig att sitta här nere. Jag ansåg att det var bättre att jag tog det beslutet då jag iaf inte hade fått med honom på tåget. Nu sitter han iaf där nere vis oss men han spelar inte mindre, utan sitter med lurar helt inne i hans värld. Utan en gnutta skillnad.
Jag kan å ena sidan vara väldigt "korrekt", eller kravställare om man så vill, men å andra sidan skämmer jag bort dom mycket. Jag väljer mina krig. Just nu tycker jag att jag har helt andra problem med honom än att jag skulle neka honom till att ta med sig en gurka för att äta när han läser innan han ska somna, som ett exempel.
De får mycket av vår tid, de får saker de önskar sig, vi åker på semester 2-3 ggr per år. Vi har ett socialt nätverk. Vi har båda roliga jobb som vi uppskattar. Vi skämtar mycket hemma men är också såklart allvarliga. Vi tycker det är viktigt att visa att det inte är farligt att vara som man vill i hemmets vrå. Men allt handlar om att stärka varandra inte stjälpa och det är det vår son gör mot alla oss just nu.
Tips och erfarenheter från er emottages tacksamt!
Men ibland blir jag lite frustrerad när jag möter föräldrar som är så rädda för att våga vara det dom faktiskt är nämligen... föräldrar! De tror att dom kränker barnen om de är bestämda och markerar när barnet gör något som är fel. Som förälder kan man vara bestämd och sätta upp regler om det behövs och ändå respektera sitt barn. Ibland är det så att vissa saker bestämmer bara föräldrarna, vissa saker kan barnet bestämma självt och ytterligare några andra saker bestämmer barn och föräldrar tillsammans.