Det här kan kanske vara en tråd som passar mig. Jag och min sambo har försökt få till ett syskon till vår 3-åriga son i över 1 år och 8 mån. Vi har precis påbörjat vår utredning och i januari genomgick jag en s.k. "spolning" av äggledarna. Nu har vi fått order att försöka själv till mars/april, har vi inte fått ett plus tills dess så får vi går vidare med utredningen.
Resan till att få barn kan vara så j-vla smärtsam men om man får sitt efterlängtade barn så är allt så värt det.
Precis som du skriver, får man inte en till så kommer man fortsätta att vara stolt över det barn man har. Min son är mitt allt, min hjälte när livet kan kännas mörkt (vi har haft ett tufft år med dödsfall, uppsägningar, våra barnförsök m.m.), så jag kan ibland stanna upp och bara känna sån tacksamhet över att vi faktiskt har honom
Dottern hade rätt, jag var gravid igen. Tyvärr ville det inte stanna den här gången heller. Har nu ätit en ny omgång Pergo och ska på VUL imorgon. Men just nu känns det bara helt hopplöst. Jag önskar att jag kunde finna kraft och hopp i att jag blivit gravid två månader i rad, men istället tänker jag bara att har jag blivit gravid två gånger nu så kommer jag aldrig att bli det igen.
Blir så oerhört ledsen bara jag ser en familj med mer än ett barn någonstans, på tv, i mataffären, på dagis... Har tappat allt hopp om att min dotter någonsin kommer få ett syskon. Antar att hormonerna åkt berg- och dalbana de senaste månaderna och känslorna har ju naturligtvis hängt med. Men hur ska man få hoppet tillbaka?
Jag tror faktiskt att det blir ett gravtest på fredag, för yrseln håller i sig och i dag började jag hulka av obehagliga dofter. Plus att brösten ömmar så och jag har molvärk/ilningar i magen till och från.
Är jag inte gravid nu så är jag skengravid utav bara h-vete eller sjuk på något sätt. Har haft yrseln i flera dagar nu och blodsockret har jag uteslutit som en orsak då yrseln sitter i även efter att jag har ätit och druckit.
Fast samtidigt känns det konstigt att tänka att jag kanske är gravid nu när vi har försökt så länge plus att det känns så skumt att jag började känna av misstänka symptom 10 dagar innan bim.
Med sonen märkte jag inget förrän mensen inte dök upp men mensvärken molade på ändå, symptomen dök först upp i v 6.
Det kan inte har varit en nidblödning?
Tog ett test idag (bim - 4) som visade negativt, yrseln finns dock fortfarande kvar. Vaknade tom av den i natt, så då gick jag och tog ett test. Brösten spänner inte lika mkt längre men molvärken är fortfarande kvar.
Men jag försöker inte lägga större energi på detta. Kommer inte mensen om fyra dagar så blir det ett nytt test helt enkelt. Kommer mensen så ska jag boka ett läkarbesök, för det kan inte vara normalt med den här yrseln.
I går var jag med katten hos veterinären, mitt under undersökningen blev jag tvungen att sätta mig för att jag blev så yr. Inne på affären var jag tvungen att ha kundvagn trots att jag bara skulle handla några få saker, behövde vagnen som stöd under yrselattackerna som kom och gick. I går var den värsta dagen hittills under dessa 6 dagar som jag har haft yrseln. Så nånting konstigt är det.
Och nu kom mensen, orkar inte ens bry mig mer. Ett försök kvar på egen hand sen går vi vidare i vår utredning.
Hmm, mensen har inte kommit i gång. Fick bara en beige flytning med pyttelite rött blod i. Läste på nätet att det kan vara en nidblödning, tydligen vanligt att den kan dyka upp 4 dagar innan bim.
Men vågar inte hoppas på något, får se hur det hela utvecklas helt enkelt.
Så det kan vara en sak värd för er att kolla upp i alla fall!
Vi håller på med vårt sista försök (3 försök efter spolningen fick vi som läxa), men jag har en känsla av att det inte tog sig nu heller (menssymptom redan, 11 dagar innan mens). Så när mensen kommer så ska jag ringa privatkliniken, Oxbackskliniken, för att fortsätta vår utredning där. Får se om dom kan hjälpa oss bättre än gyn på sjukhuset.
Jaha då kom tredje mensen efter spolningen. I morgon ska jag ringa privatkliniken för att boka tid och då fortsätta vår utredning där istället. Får se om de kan hjälpa oss.
27/5 ska vi ha vårt första besök hos privatkliniken som nu tar över vår utredning. Då har vi försökt i nästan två år, trodde inte att vi skulle behöva hålla på så här. Sonen klarade vi på egen hand efter 9 mån försök. Nu vågar jag knappt hoppas på ett syskon längre, just nu känner jag mer sorg än hopp. Men vi får se om privatkliniken kan hjälpa oss. Men jag vågar inte hoppas på nåt.