Tack för stödet, det behövs!
Jag skrev ett jättelångt svar som försvan. Haha, det kanske inte var meningen att jag skulle dra min historia här.
Redan för 3-4 år sen kände jag på mig att jag kanske inte skulle hinna träffa den rätta, eller ens någon som är sådär halvrätt för att få barn med ;) Jag började spara pengar och läsa på, köpte billiga ägglossningtest och undersökte mig hos gyn. Jag visste inte själv så mkt för 3 år sen, hade lite för högt TSH (3,5-,40) och fick Levaxin, som jag mådde jättebra av. Annars" såg allt bra ut". Efter en omöjlig kärlekshistoria gick jag in i en depression. Jag sörjde att jag höll på att bli för gammal för det mesta... jag insåg att jag inte skulle hinna träffa den rätta men hade svårt att acceptera tanken på att få barn själv. Att barnet inte skulle få en far. Att jag inte skulle få barn med någon jag älskar. Dessutom skrämde mig tanken på donatorinsemination; att inte kunna välja hälften av mitt barns arvsmassa.. Det har jag fortfarande lite svårt att acceptera, så jag ska försöka hitta donatorprofiler med barnbilder på donatorn.
Jag har försökt att få barn med en barndomsvän men igår hade jag ett snack med honom. Han har inte varit särskilt aktiv och det har varit vädligt svårt att få honom med mig till Köpenhamn, så nu var jag tvungen att säga att jag går vidare utan honom.
I September, när jag fyllde 40, tog jag ett AMH-prov som tros kunna uppskatta äggreserven. Det hade fallit drastiskt till (0,7) och jag anses nu ha små chanser t.o.m. med IVF. Beskedet kom som en chock och jag blev rejält sänkt. Jag fick vänta en månad innan jag talade med IVF-läkare i Danmark och han gav mig små chanser (10%) vid IVF. Jag försökte föreställa mig att jag inte skulle få barn alls men det gick bara inte. Lyckligtvis läste jag om kvinnor med lägre AMH här på FL som lyckats bli gravida och jag tänker inte låta läkare, som inte ens bemödar sig att sätta sig in i mitt fall, avgöra.
Det har verkligen inte varit lätt att få hjälp. Först trodde jag att det berodde på att jag var singel men sen förstod jag att även par ofta bemöts med en viss "trötthet" av vården, såväl landstingsfinansierad, som privat. De unga får höra att de oroar sig i onödan och skickas hem med en klapp på axeln och förebud om att banta, vid övervikt. De som är 39+ är redan för gamla, och verkar få skylla sig själva. Jag hårddrar men lite så känns det.
Jag kan verkligen förstå att du vill ha ett biologiskt barn. Många kvinnor (och även män) som redan har barn men önskar sig ett syskon, går ofta in i depression om de inte lyckas. Så, visst är längtan viktig.
Du borde be att få träffa en annan fertilitetsläkare på Sophiahemmet "redan" nu, innan för mycket tid går förlorad och innan din läkare hinner göra dig besviken igen. Fyra missfall på ett år kan inte vara normalt och jag har hört om skyhöga TSH-värden utan att kvinnan fick missfal, så jag har svårt att tro att det skulle vara förklaringen. Kan du ta reda på vad som bör ingå i en väl utförd missfallsutredning och sedan begära att få ut din journal, för att jämföra?
Jag har läst på nätet om "överfertila" kvinnors livmödrar, som låter även "avvikande" embrion, med kromosomavvikelser, att växa, i fall där vanliga livmödrar skulle ha stött ut embriot långt tidigare. Kanske dör sedan dessa "avvikande" foster långt senare och leder då till sena missfall, istället för att bli "missed abortion" (d.v.s. embriot dör innan mens, så man märker inte att man är gravid). Men jag vet inte helt säkert om jag har tolkat artikeln rätt. Det finns en jättebra hemsida: www.fertilitetsguiden.com som jag har läst på i mycket också. Har du kollat in i Aten tråden ännu? Berätta gärna hur det går!