Första barnet 130825 skrev 2013-10-07 18:06:54 följande:
Har alltid, ända sedan jag blev medveten om utseende, tyckte det var vackert med blont hår och blåa ögon. Äkta blont hår utan att ha färgat, slingat, tonat håret. Så som svensken är känd att vara utomlands. På samma sätt som danskar, finnar och norrmän. Har flera gånger kommit yrkesmässigt i kontakt med våra nordiska grannländer. De är också långa, blonda och blåögda. Naturligtvis har jag inget emot att ha brunt hår, men vad jag är emot och alltid har varit är fula mandelformade ögon. Jag vill att det ska se ut som jag är född här. Ser redan nu att min dotter kommer att bli ljus i hyn och inte få sådana där fula mandelformade ögon som jag. Vidare, i flera fall där personer som är födda utomlands fått barn med helsvenska personer, även om de inte är blonda, så ser barnet svenskt ut. Vidare tycker jag den första tiden är underbar. Det som gör mig rädd är att den går så fort. Jag tror också att det är lättare för ett adopterat barn som ser svenskt ut att smälta in, i framtiden när man söker arbete etc. Liksom att det är lättare att ta till sig ett spädbarn som bara är några veckor än en 2-åring. Vet ni att ett barn går när det är 1 år?
Jag är helsvensk, genom släktforskande vet jag att vi bott i samma landskap sedan början av 1700-talet (har inte kommit längre bak än så). Jag har brunt hår. Mina föräldrar har brunt hår. Min farfar och min morfar hade bruna ögon. Alla svenskar är inte blonda. Det är en fördom. Den svenska blondinen har dessutom omvärlden inte bara en positiv bild av utan den förknippas också med "svenska flicka" som ligger med vem som helst. Lössläppt och lättlurad.
Naturligtvis oroar rasismen oss. Därför bor vi där det finns mångfald. Här finns barn som har två svenska föräldrar, adopterade barn, barn som är födda utomlands, barn som har föräldrar som är födda utomlands och barn som har en svensk förälder och en utlandsfödd. Min dotter kommer aldrig att vara den enda som inte är född i Sverige. Det är en bra start men ingen garanti.
Nu citerar du mitt inlägg och då blir din sista kommentar lite konstig för visst vet jag att många barn kan gå när de är 1 år. Att adoptera gör oss inte okunniga om barns utveckling. Jag hade förmånen att se min dotter ta sina första 17 steg veckan innan hon fyllde 1, så visst vet jag det. Vet du om att en del barn inte börjar gå förrän de är 18 månader? Fast de växt upp i sina biologiska familjer. Vi fick vår dotter när hon var 9 månader men jag är säker på att jag kunnat ta till mig henne när hon var långt äldre. VI kanske hade fått jobba mer på det.
För övrigt anser jag att mandelformade ögon är otroligt vackra, speciellt min dotters.
