mollyalessia

Äldre 18 Nov 19:51

49 svar

Föräldrarna vägrar låta mig ta ett sabbatsår, snälla hjälp!

Hej,

Molly heter jag och jag går nu sista året på gymnasiet och vet redan nu att jag vill plugga vidare, men inte direkt efter utan ta ett sabbatsår, jobba och samla nya krafter och plugga SEN. Jag har även svårt att välja vad jag vill plugga till då det finns så många alternativ och jag har många intressen, och jag vill helst inte välja fel. Mina föräldrar, är helt emot detta. För dom så SKA jag plugga vidare samma höst som jag tar studenten och det finns inget mer att diskutera. Inga men finns och sabbatsår kan jag bara glömma enligt dom. Jag har sagt att jag inte vet vad jag vill, att jag helst vill jobba och resa i ett år innan jag pluggar men svaret jag får tillbaka är att jag kan resa och jobba efter jag fått min högskoleexamen samt att jag är för ung för att jobba direkt efter gymnasiet. (Vill även nämna att mamma tidigare sagt att det är läge för mig att hitta jobb så att jag får en fot in i arbetslivet, så jag vet inte hur hon tänker nu)

Jag har sagt att jag förstår att dom vill mitt bästa, att dom vill att jag ska ha den bästa framtiden som möjligt och jag får en lön där jag slipper tveka om jag vill köpa en viss sak eller inte. Men bara för att de vill mitt bästa betyder det inte att ni vet mitt bästa, har jag sagt. "Jo, det vet vi." har jag fått tillbaka då.Jag, mamma och pappa har bråkat om det här i flera veckor nu och det tar kål på mig. Jag mår så sjukt dåligt, och jag har vänt mig till alla mina vänner och de råd dom gett mig har jag tagit emot och försökt med men INGET hjälper. Jag vet vad jag vill, och det är just det här jag vill, att ta ett sabbatsår. Ett enda. Det är inte så att jag inte vill plugga, för det vill jag verkligen men mina föräldrar anser att tar jag ett sabbatsår så har jag förstört hela mitt liv. Mamma säger även att tar jag ett sabbatsår så kommer det komma konsekvenser från henne och pappa, och det skulle inte förvåna mig ifall hon slängde ut mig ur huset eller om hon sluta prata med mig fram tills jag sätter igång med skolan igen. En annan anledning till varför jag inte vill resa mycket efter jag pluggat färdigt är för att jag blir kastad direkt in i arbetslivet. Det behöver inte vara så, men helst så vill jag det så att jag kan börja jobba med det jag pluggat i flera år.

Bör även tillägga att försöka övertala mina föräldrar till något dom är emot, är som att försöka flytta på ett berg - det går inte. Så antingen blir det att lyssna på dom eller att göra som jag själv känner, och helt ärligt så lutar det åt det sistnämnda. Jag har iallafall ingen aning om vad eller hur jag ska göra! Jag kan verkligen inte sluta tänka på och ju mer tiden går desto säkrare blir jag att det jag tycker är det som är rätt. Men jag vill å andra sidan inte att mina föräldar och jag ska börja bråka om/när jag tar ett sabbatsår, och det är just dessa konsekvenser jag är rädd för. Att bli ignorerad, utkastad etc. En sak jag vet kommer och hända och det sa mamma igår kväll, att tar jag beslutet att inte plugga vidare så kommer inte vi fira min student..

Har även frågat mamma om hon skulle skämmas över mig om jag inte lyssna och då säger hon att hon aldrig skulle skämmas över sitt barn, vad barnet än gör. Men saken är den, att jag vet att hon kommer att skämmas. Hela mammas släkt är utbildade och vissa har även doktorerat i sina ämnen så då känner jag mig mer pressad. Inte nog med det så börjar JAG skämmas för mitt beslut, och det är inte det att innerst inne vet jag att jag gör fel, för det vet jag att jag inte kommer göra. Jag skäms för att mamma skäms. Jag skäms för ansiktsuttrycken mammas släkt kommer få när jag berättar att jag tänker jobba och resa i ett år för att sen plugga igen, och jag borde inte ens skämmas. Varför ska jag skämmas för något jag tycker om? Något jag vill göra? Det känns så sjukt alltihop för såhär långt ska det egentligen inte gå.

Skulle vara jättesnällt om någon kom med råd och hjälp så jag vet vad jag kan göra, för jag orkar verkligen inte fortsätta såhär. Vill inte heller att mina föräldrar ska sluta prata med mig..

Tack på förhand! (och förlåt för den långa och obegripliga texten)

mollyalessia

Äldre 18 Nov 20:14

#2

Jo det är sant, mamma har sagt exakt samma sak. Att jag kan glömma att ligga hemma ett år utan att göra någonting och bara leva på mina föräldrar. Håller med om det och har sagt det till henne med. Fyller 18 nu i december, så i början av det nya året kommer jag verkligen söka jobb hela tiden och blir det så att jag inte hittar något fram till mars, ja då blir det väll att söka till några kurser men inte en hel utbildning som mina föräldrar vill.

Har aldrig varit den som tar sabbatsår under studierna, har vänner som gjort nu så efter nian samt under gymnasietiden men har jag börjat läsa något så vill jag läsa klart det.

mollyalessia

Äldre 18 Nov 20:50

#5

systeryster3 skrev 2012-11-18 20:24:46 följande:

Jag tycker inte du ska fortsätta vidareutbilda dig om du inte vet vad du vill bli. Det är inget fel i att byta utbildning om den inte passar trots allt, men man ska nog komma ihåg att man får bara så många år av CSN-bidrag och lån. Lånen du tar är dessutom något som måste betala tillbakas så småningom.

Att ta ett sabbatsår är underbart ibland, det kan vara det som gör att du blir tillräckligt mogen i dig själv att klara studierna i början. Det är viktigt att ha motivationen där när man studerar, och ärligt talat så låter det inte som att du vara motiverad om du blir tvingad att plugga i "förtid". Sök jobb aktivt; skolor och förskolor brukar ha ett behov av timvikarier, så åk dit och presentera dig och be dom skriva upp dig på vikarie-listan!

Du har absolut ingenting att skämmas för, och dina föräldrar är löjliga om dom skäms över dig. Dom måste lära sig att du behöver hitta din egen väg i livet, och ett sabbatsår är ett år ledigt innan du vet vad du vill göra sedan och hitta dig själv. Du kommer, det är jag helt säker på, att plugga vidare efter ditt år. Skäms inte, gör det som är rätt för dig!

Önskar att iallafall en förälder tänkte som du, skulle göra allt så mycket lättare. Tack, det visste jag inte! Har tänkt och börja söka jobb i januari så lär gå till olika förskolor först då.

mollyalessia

Äldre 18 Nov 20:53

#7

PolyPond skrev 2012-11-18 20:48:34 följande:

McDonalds och en egen lägenhet?

Med tanke på hur många omogna individer utan någon som helst arbetslivserfarenhet det finns går på högskolan så tycker jag att det är en bra idé. Man tänker bättre om man har lite referensramar utanför skolan.

Funderat på att flytta hemifrån efter studenten. Eller iallafall samma höst! Ska leta jobb nu i januari iallafall.

mollyalessia

Äldre 18 Nov 20:53

#8

Themis skrev 2012-11-18 20:09:00 följande:

Men kan du få nåt jobb nu då?

Jag hade inte velat att mitt barn planerade sabbatsår om det inte hade jobbet fixat, för att som myndig leva på sina föräldrar kommer inte på fråga faktiskt som jag är uppväxt.

Jag hade inte kunnat få nåt jobb som 18-åring, jag hade inga bra kontakter, så då var det bara att plugga. Min mamma hade verkligen inte råd att försörja mig nåt mer och hon förtjänade faktiskt att få använda de få kronor hon hade till sig själv för första gången på 18 år.

Mitt råd är därför att alltid söka några matnyttiga utbildningar eller ämneskurser i alla fall, så att du inte står utan. Om du sen får ett jobb som du kan klara dig på och resa lite, fine! Men om inte så tycker jag att det mer vuxna alternativet är att studera och försöka klara dig på de pengarna- det är också något man lär sig saker av.

Jag satt precis och snackade med en kompis, hennes lillebror är nu 30 år och har inget i sitt CV. Noll. För hans föräldrar curlade honom och han behövde aldrig sommarjobba, sina utbildningar klarade han inte utan hoppade av och slank hem med svansen mellan benen. Det säger sig själv att hans liv är tämligen kört idag och det är inget skämt att det kan vara svårt att få jobb även med en fullständig examen idag, om man inte är bereddd att flytta på sig rejält.

Det är också så att dina kunskaper är fräschast just nu, och att pluggskallen faktiskt blir lite sämre med åren. Visst bygger man på med erfarenheter också men jag som har pluggat mycket för mitt nöjes skull bredvid jobbet märkte i alla fall klar skillnad runt 25. Så därför är det bra att inte tappa för många år på vägen.

Själv pluggade jag 1.5 år först för att få pejl på hur man jobbar på universitetet, och sen stack jag iväg ett halvår utomlands, det var en välbehövlig paus då men då visste jag också att jag skulle fixa mina studier.

Du kan inte tänka dig att kompromissa och ta ditt sabbatsår under utbildningen? En del utbildningar innehåller ju praktik som kan vara utomlands, eller kan man kanske få jobb som är inom branschen om man har lite kurser med sig?

Jo det är sant, mamma har sagt exakt samma sak. Att jag kan glömma att ligga hemma ett år utan att göra någonting och bara leva på mina föräldrar. Håller med om det och har sagt det till henne med. Fyller 18 nu i december, så i början av det nya året kommer jag verkligen söka jobb hela tiden och blir det så att jag inte hittar något fram till mars, ja då blir det väll att söka till några kurser men inte en hel utbildning som mina föräldrar vill.
Har aldrig varit den som tar sabbatsår under studierna, har vänner som gjort nu så efter nian samt under gymnasietiden men har jag börjat läsa något så vill jag läsa klart det.

mollyalessia

Äldre 18 Nov 21:08

#10

systeryster3 skrev 2012-11-18 21:02:08 följande:

Jag kan säga att jag har nog lärt mig själv lite. Jag går själv ut gymnasiet nu, men har gott om erfarenheter som stödjer det jag säger, om man säger så.

Min pappa pluggade till ingenjör, hade bra betyg och "driftig". Mina två äldre systrar har i princip alltid gjort allting rätt och jobbat hårt och alltid varit friska, bra betyg etc. Jag, däremot, har haft medelmåttiga betyg, ofta sjuk och mycket läkarbesök, ganska lat även om även jag har sommarjobbat och så. Åkte även hem tidigare från mitt utbytesår i USA (en månad tidigt) pga stora problem med familjen jag bodde i.

Jag har med andra ord aldrig riktigt levt upp till min pappas förväntningar och förhoppningar, och absolut inte varit den lätta dottern, men han har accepterat det. Det tog ett tag, men det är okay. Jag har varit duktig på att sätta mig på tvären när han, eller något, försökt bestämma saker jag inte vill. Men som sagt, pappa har sänkt sina krav lite grann, och nu går allt som på smort. För mig har det varit viktigt att följa mitt hjärta, för ingen vet vad som är bäst för mig bättre än jag själv. Mitt liv, mitt val.

Ibland är det vårt jobb att uppfostra våra föräldrar ;)

Vad kul, skönt att allt blev som du ville iallafall! Och att du är nöjd, för det är ju det viktigaste!

Så är det, föräldrarna vet ju inte alltid vad som är bäst och vad som är rätt. Men just mina föräldrar tror det och mamma har redan målat upp hur min framtid ska se ut och även sagt att hon bestämmer. Inte lika kul, och gjort att jag varit trotsig under mina år men en sak jag ärvt av mamma är min envishet, så jag tänker inte acceptera det hon tycker utan hon får acceptera hur jag vill leva mitt liv!

mollyalessia

Äldre 18 Nov 23:37

#11

elyse skrev 2012-11-18 20:53:05 följande:

Jag bodde hemma i tre år efter gymnasiet och hade praktik i en lågstadieklass för att få koll på om lärare var en lämplig utbildning för mig. Jag fick ca 3000 i månaden via kommunen för att jag hade praktik på heltid hos dem och av de pengarna betalade jag ca 1000 kr hemma varje månad. Jag fick på så vis in en fot i skolvärlden och började få vikariat. Testade också förskola och visste då vad jag ville bli. Idag är jag utbildad förskollärare och har jobbat i snart tre år.

Vad kul :) skönt att du redan då visste vad du ville göra, och utan problem från familjen dessutom!

mollyalessia

Äldre 19 Nov 16:27

#14

En struts skrev 2012-11-19 00:02:50 följande:

Jag tycker det är jätteviktigt att du tar ett sabbatsår om du känner att du behöver det.
Som sagt, du kan komma tillbaka med stora krafter sen du gjort det.
Jag tycker också du verkar behöva frigöra dig från dina föräldrar.
Jag blir lite beklämd när jag ser hur unga är fastlåsta vid sina hem nuförtiden, iallafall i Stockholm är det ju så, då det inte finns bostäder.
   Jag höll på och flyttade hemifrån när jag var 17. Jag gjorde PRECIS som jag ville. Detsamma med mina systrar. Vi tog väl sabbatsår och allt möjligt allihopa och även strulade med gymnasiet och sånt. Men det var inga problem att ta igen på komvux och så. (tyvärr så är väl de möjligheterna sämre idag?) Men DU har gått klart gymnasiet då du vill ta sabbatsår. Grattis!! Du har kommit långt.
Du vet redan att du vill plugga vidare på högskola. Grattis en gång till. Du vet vad du vill också.
Kan inte dina föräldrar förstå att uppskatta hur långt du har kommit? Jag begriper inte det.
   De borde vara intresserad av att få en självständig dotter. Arbetslivserfarenhet är dessutom väldigt viktigt idag, det är ju ett problem att regeringen vill slussa in för många på högskoleutbildningar, när dessa studenter egentligen just BEHÖVER jobb. De skaffar sig utbildning utan att få jobb helt enkelt. Du är intresserad av att bemästra båda grejerna i ditt liv.

   Du vill ta ett sabbatsår, men du vill jobba under detta år om jag har förstått det rätt? Det är GULD värt. Det borde dina föräldrar förstå

Att unga är fastlåsta vid sina hem kan jag hålla med om! Min generation är ganska bortskämda av oss, och ju yngre man är desto bortskämdare blir man och då blir det mer självklart att stanna hemma då man får allt serverat.
Tack!! Att gå ut gymnasiet är en självklarhet för dem, så de ser det inte som att man lyckat på något vis. För varför skulle man inte gå på gymnasiet? Det med högskolan så blir de glada när jag tar examen, och med tanke på att jag inte gett mitt allt under dessa 3 år då jag bland annat är skoltrött så tappar dom förtroendet för och tror inte på mig när jag säger att jag ska plugga vidare - sen. Ett sabbatsår kommer bli en livstid och jag kommer få ett dåligt liv helt enkelt. Läser jag dessa svar så inser jag mer och mer hur mycket mina föräldrar säger emot sig själva. Deras dröm är bland annat att jag ska bli självständig. Men de tänker att jobba och resa, det kan jag göra efter jag tagit högskoleexamen!
Japp, det är så jag vill göra! Sen även klämma in en resa någonstans i ett par månader. Just nu tänker jag även på att ta två år, för att trotsa lite mer. Är medveten om hur fel det låter, men när jag läser allt som ni säger så blir jag mer motiverad att ta ett år ledigt och samtidigt irriterad över mina föräldras syn och tankegång!

mollyalessia

Äldre 19 Nov 16:30

#15

Lilia skrev 2012-11-19 00:11:12 följande:

Jag tycker absolut att du ska följa ditt hjärta. Är du säker på att dina föräldrar fullföljer sina hot då de förstår att du menar allvar? Helt ärligt så förstår jag inte vad det har med det här att göra, du är vuxen nu och kan bestämma själv. Så vill jag tipsa om att åka iväg som aupair, det gjorde jag själv och det var ett minne för livet. Det var jättekul att se ett annat lands kultur, och lära sig prata engelska flytande. =)

En sak jag ärvt av mamma är min envishet. Men oftast så slutar det med att hon "vinner" då hon är föräldern. Med andra ord, att försöka övertala min mamma till något hon inte vill är som att flytta på ett berg. Och ja, kommer jag i mars efter ansökningsdatumet och säger att jag inte har sökt så kommer det inte bli ett studentfirande. Hon ville även inte fira min 18årsdag (fyller år i december) så tänker hålla låg profil fram tills januari så att jag iallafall får fira min födelsedag. Vuxensnacket funkar inte hemma hos mig, det är deras hus, deras regler.
Vart åkte du? :) Har faktiskt tänkt på det för att alla säger att det är skitkul! Hur länge var du borta?

mollyalessia

Äldre 19 Nov 19:58

#17

En struts skrev 2012-11-19 19:08:34 följande:

1. De låter oerhört kontrollerande, det är inte speciellt juste med såna här hot, från föräldrar, och inte ett speciellt bra föräldraskap heller.
2. Dags att du markerar på skarpen tillbaka också. Det är inte meningen att "hon ska vinna" över dig.

Jag blir nästan lite ledsen, att hon gör så.
Dags för dig att frigöra dig som sagt.

3. Vad är det för nåt de håller på med?

Jag blir sur. Det låter som ett osympatiskt och ett dåligt föräldraskap faktiskt.

Säger jag emot blir jag uppkäftig och respektlös och får höra att man absolut inte behandlar sina föräldrar på det viset. Så jag får mer skit tillbaka ju mer jag säger emot. Även om det blir så att jag inte säger någonting för att få fira min födelsedag samt student så är en sak garanterad och det är det att dom, iallafall mamma, kommer sluta prata med mig och vara sur en lång tid. Vet t.ex att när min moster var runt 20 så rymde hon och hennes kärlek och gifte sig, utan att någon visste, och hennes mamma, alltså min mormor, slutade prata med henne i ca 1 år. Så att frigöra mig är något jag vill, men då är det väll meningen att föräldrar ska hjälpa en och inte bara det, utan glädjas för ens skull? Nu känns det som att flyttar jag hemifrån så får förlorar jag mer på det då min egna mamma slutar snacka med mig.

mollyalessia

Äldre 19 Nov 20:11

#19

systeryster3 skrev 2012-11-19 20:04:21 följande:

Tänk att det fortfarande finns föräldrar som bor kvar i stenåldern... Eller den amerikanska södern kanske xD
Nej, men förlåt. Det är galet att dina föräldrar inte kan lyssna på vad du säger utan att du är "uppkäftig och respektlös" i deras ögon. Ärligt talat verkar deras uppfostringsmetoder vara väldigt konstiga. Jag hade blivit galen av att bli så kontrollerad.

Det jag undrar är hur är din moster nu? Skulle du kunna prata med henne utan att hon "skvallrar" till dina föräldrar? Hon kanske kan ge dig lite råd?

Japp, så rätt du har. Du skulle blivit galen. Lärare samt mina bästa vänners föräldrar har sagt att jag mina negativa egenskaper är att jag otåligt, ilsken och jag kan få en väldigt aggressiv ton. Någonting jag fått efter dessa 18 år?

Ärligt talat så vet jag inte, för jag vet hur viktig skolan är för henne med. Men det känns som om hon kommer lyssna på mamma.. Men som sagt, jag vet inte. En person jag vet iallafall som skulle tagit min sida är min morbror, han var den som alltid gick mot strömmen. Mamma och hennes systrar samt mamma hatar tatueringar och han är tatuerad, och när jag var 13 sa han till mig att jag får göra vad jag vill, bara jag inte blir gravid. Tyvärr så lever han inte längre men jag blir så förvånad att han var mammas bror??!

mollyalessia

Äldre 19 Nov 20:30

#21

Themis skrev 2012-11-19 20:12:51 följande:

Hmm...om jag ska gå till mig själv så tror jag detta bottnar i din mammas egen prestationsångest.

Var förstående.

Säg "jag vet att du menar mitt bästa mamma och är orolig för min framtid som vilken förälder som helst. Men du kan inte leva mitt liv och du får inte göra mina val åt mig, det vore verkligen en snabb väg till undergång.

För om jag inte lyckas med det som du har tänkt ut, det som jag inte kan lägga ner mitt hjärta i och känna glädje över för att det inte är vad jag vill, kan jag då lägga den skulden vid din dörr? Vill du ta på dig det ansvaret? Och hur blir vår relation då tror du?

Jag tänker välja själv och jag får ta konsekvenserna av det, det är det som kallas att vara vuxen.
--

Fast med det sagt så hoppas jag att du inte tänker plugga arkeologi TS, jag hade nog gråtit fjorton nätter om mitt barn ville det, med tanke på deras jobbutsikter..

Känner min mamma nog mer än vad hon känner sig själv. Och det där kommer inte att funka på henne. Utan jag kommer få en rejäl utskällning då jag inte vet bättre. Så jag har tappat hoppet helt enkelt. Det här låter hur elakt som helst, då jag faktiskt älskar min mamma även hur hon är och att hon tänker som en grottmänniska, men nu vet jag hur jag inte ska uppfostra mina barn! Att säga att jag inte vill bli som min mamma låter klyschigt men jag känner faktiskt så just nu.

Haha, nejdå! Det intresserar mig inte det minsta och jag förstår inte hur man kan tycka att det är kul att leta fram skelett, fossiler, ja allt som har med det gamla att göra! Du behöver inte oroa dig :D

mollyalessia

Äldre 19 Nov 22:10

#24

En struts skrev 2012-11-19 21:55:13 följande:

Alltså allvarligt? En förälder som slutar prata med sina/sitt barn!

VAD är det för förälder????

Så gör man helt enkelt inte som förälder.
Barn, kan göra det, i revolt mot sina föräldrar, - men en förälder, som gör så mot sitt barn!

Man häpnar. Ta avstånd från sitt eget barn. Det är det ju vad det handlar om.
De enda typer av föräldrar som jag kan komma på gör så är ju tex Jehovas vittne-föräldrar som tar avstånd från barn då de inte är med i sekten längre. Men för mig låter det FULLSTÄNDIGT främmande även då, att några föräldrar kan göra så.

Näraaa, mina föräldrar är troende kristna! Mamma är protestant och pappa är katolik (grov katolik kan jag lägga till) För att prata om annat, så är jag den enda som inte konfirmerat mig på bägge sidorna av släkten. Och jag är inte troende och vet inte vad jag ska tro på. Föräldrarna är inte glada över det, då jag har gjort precis allt som man inte får göra enligt bibeln! Dessutom så är en av Guds tio budord att man skall respektera sina föräldrar, eller mer noggrant, tjäna dem och lyda dem bl.a. kom och tänka på det nu, det där med att mamma säger att jag är uppkäftig osv. nu vet jag en anledning!

mollyalessia

Äldre 19 Nov 23:08

#27

En struts skrev 2012-11-19 22:31:05 följande:

Ok, jag menade inte att ni behövde vara religiösa, utan jag tog bara upp det (det där med Jehovas, därför det är där jag har hört att föräldrar kan ta avstånd från sina barn. Men det kan ju föräldrar göra i andra sammanhang också. Men det är fruktansvärt extremt att som förälder ta avstånd från sina barn. Det är inte sunt någonstans.)

Men om vi går tillbaka till det här "att vägra prata med någon" det ligger ju oerhört mycket psykiskt trauma i det. Ett barn kan ta till det mot sin förälder (jag gjorde det tex mot min mamma i min revolt) men det är ju oerhört psykande. Jag skäms för det idag. (det pågick ett par år, och ligger ett oerhört trauma bakom om barn bestämmer sig för att vara så mot sina föräldrar) Men en förälder som gör så mot sitt barn? Det är för mig obegripligt.
Hon/dina föräldrar verkar ha en sån makt över dig.

Jag blir ledsen när jag ser det. Bryr hon sig inte om dig?

Alltså, jo? Jag antar väll att hon bryr sig om mig. Jag har faktiskt ställt den frågan flera gånger till henne men hon har bara svarat att jag borde skämmas att jag ens tänker på något sådant, att det är självklart att en mamma bryr sig och älskar sitt barn. Att hon skulle inte gjort allt hon gjort för mig om hon inte brydde sig, och det här med vidareutbildningen och så gör hon för att hon bryr sig menar hon. Jag är dessutom van vid detta och har varit den sen jag kan minnas, men jag vet ju även att flera, nästan alla, av mina vänners föräldrar inte är såhär. Då rör det sig om de outbildade, högutbildade, svenskar, icke-svenskar, alla sorters föräldrar som låter sina barn göra vad dom vill efter men att dom helst vill att de ska plugga vidare någon gång.

Kan komma på en tjej som har det som jag, men hennes föräldrar är muslimer så även om dom tycker likadant som mina föräldrar gällande skolan och så, så har dem det pga islam och religionen säger. Denna tjej då, är väll något utav en drömdotter. Klassens plugghuvud, har scheman för alla dagar i veckan där hon lagt upp vad hon ska plugga, när hon ska plugga och när hon kan ta en rast. Och då snackar vi om 6 timmars plugg i sträck. Mvg i 17 av de 22 ämnen vi hittils läst, och lyder sina föräldrar och har aldrig gjort något dumt, druckit alkohol, dom typiska tonårssakerna helt enkelt.

Iallafall, har ju tvekat ibland vad mamma och pappa tycker om mig då jag även vet att de tycker att jag inte är så allmänbildad som de vill, eller att jag är tillräckligt duktig i skolan eller att som jag beter mig mot de beter sig inga andra tonåringar i landet. Men det har alltid lett tillbaka till - jo, de bryr sig. de älskar mig. De är ju mina föräldrar, de måste ju det!

mollyalessia

Äldre 19 Nov 23:15

#28

Tygtiiger skrev 2012-11-19 22:43:02 följande:

Det finns rätt många ungdomar som säger att de ska ta ett sabbatsår efter gymnasiet, men som inte hittar något jobb och inte har insparade pengar, som helt enkelt blir sittande hemma och latar sig ett år, lever på föräldrarna och degar ihop. Kan det vara så att dina föräldrar har sett ett par sådana fall bland sina bekanta, eller hört talas om det, och när du säger att du ska ta ett sabbatsår så ser de framför sig att du ska sitta på fik med dina kompisar, sova till halvett varje dag och varken ha studieteknik, arbetslivserfarenhet eller ens resminnen efter ditt år?

Om du verkligen vill jobba ett år, så gör det. Men då måste du se till att skaffa jobb - sök som en dåre tills du hittar något. Ställ dig samtidigt i alla bostadsköer du kan, inkl i närliggande småorter. Sök några kurser på universitet/högskola som en backup så du har något att göra om du inte får jobb. Om dina föräldrar ser att du har en bra plan så kommer de att bli mycket mer stöttande.

Enkelt uttryckt; du är myndig, det är ditt liv, du bestämmer och du måste också ta konsekvenserna av de val du gör.

Ärligt, så ja. Även fast vissa inte tagit ett år ledigt utan bara inte velat plugga vidare så är det något de är emot. Men jag har ju även sagt, blir det så att jag inte hittar ett jobb kommer jag söka kurser som jag kan gå på. Något som intresserar mig så jag ändå har någonting att göra. Men mina föräldrar förväntar sig ett helt program. Jobb eller inte, jag ska gå i skolan.
Det är jag fullt medveten om, jag lär göra många misstag i mitt liv men ska en konsekvens för en blivande 18åring verkligen vara att ens förälder/föräldrar beslutar att inte prata med en för att man inte lytt?? Andra konsekvenser kan jag ta, men det här är ju orimligt?!

mollyalessia

Äldre 20 Nov 00:11

#32

En struts skrev 2012-11-20 00:02:45 följande:

Skulle du vilja bo själv mollyallesia?
Skulle det kunna vara en väg att bli självständig, och att du kan frigöra dig från dina föräldrars hårda krav?
Har du isåfall möjlighet att flytta då kanske, om du hittar ett jobb?
Eller om du då åker på en resa, så har du ju ditt uppehälle där istället.
Är det något som lockar och som du skulle vilja?
Du fyller 18 år och du har all rätt att göra det som behagar. Egentligen har man rätt att flytta hemifrån (bestämma var man ska bo, från 16 års ålder). Jag flyttade i den åldern till släktingar, där jag fick inackorderingsbidrag från soc. att bo så.
Men jag kan misstänka att du har den typ av föräldrar som "sätter sig emot" att du vill flytta då också?

Skulle jag vilja jättegärna. Nu ännu mer när jag vet att mina föräldrar verkligen tänker som dem gör samt vad jag läst här, så skulle jag helst vilja göra det efter studenten. Kommer skriva upp mig i bostadskön snart. När jag väl hittar ett jobb och förhoppningsvis snabbt så kommer jag ligga i med att hitta lägenhet. Kan tänka mig att resa någon annanstans, men jag måste ju först tjäna pengar till det. Som sagt kommer mina föräldrar inte hjälpa mig med det ekonomiska på ett tag, kanske aldrig, om jag gör det jag vill.
Tro det eller ej, men att flytta hemifrån är något de vill att jag ska göra. De har själva sagt att de inte vill att jag ska vara 22 och fortfarande bo hemma, utan vara självständig och så.

mollyalessia

Äldre 20 Nov 00:14

#33

En struts skrev 2012-11-20 00:06:41 följande:

Det här med att "pratvägra" som det låg så mycket psykiskt trauma i, då jag hade mitt sådant beteende mot min mamma.
Jag är ju livrädd för att min dotter, skulle börja tillämpa det.

(Man får verkligen hoppas att det inte blir SÅNA konflikter och frigörelseförsök från sin dotter.)

Se till att det som hände dig, inte händer henne då? Du verkar vara en toppen mamma med alla hästar i stallet, och lär vara förstående sen när din dotter kommer upp i tonåren(ifall hon redan inte gjort det då) så jag tror inte att du har någonting att oroa dig för faktiskt :) Se till bara att ha en sådan ärlig och öppen relation till varandra så att ni kan prata om allt, för när jag vart ute om nätterna, gått på fester och så har jag sett riktigt illa saker som jag velat prata med min mamma om men som jag inte kunnat. :)

mollyalessia

Äldre 21 Nov 00:08

#38

En struts skrev 2012-11-20 11:25:29 följande:

Men det är jättebra, att de vill att du ska flytta, så de inte förvägrar dig något sådant. Det verkar vara något sådant du behöver då, för att bli självständig. Alltså det verkar klart värt det för din del.
Jag vet att man kanske tänker att man helst vill slippa studielån och sånt, och därför står ut att bo hemma.
Men det är inte värt det om man lider så.
Det är så härligt och viktigt att bli självständig.
Ärligt ska jag säga att jag första tiden till och med hyrde ett rum, hos en tant, inte för långt hemifrån, för att jag hellre bodde själv, i början.
Sen kan man ju hyra i andrahand kanske? Bo i kollektiv?(det har jag aldrig gjort faktiskt, men ett tag velat riktigt gärna, för jag tyckte det verkade så mysigt)
Sen kan du ju åka utomlands som du säger, och då är det riktigt skönt att vara lägenhetsfri, om man gör det, så man slipper att tänka på att någon ska hyra ens egen lägenhet i andrahand och så.
Så passa på och ta chansen nu innan du bildat familj och sånt också.

Det är ju faktiskt HELT rätt tid att åka, om du är skoltrött.
Jag tycker nog det är lämpligare att åka INNAN högskolan är klar, för efter högskolan så kan man vara så inriktad på just det yrke man utbildat sig till, man kanske har någon praktik, eller så är kanske yrkesområdet ute och värvar på universitetet.

Det verkar lite som du väger det ekonomiska mot din frihet.

Och jag tycker att du bör överväga den självständighet och frihet du kan få, genom att flytta.

Är du en bra människokännare, en struts? Att du t.o.m. kan förstå hur vissa människor är och beter sig, genom bara att höra en beskrivning om de samt vad de tycker om saker? Jag tror fan att du är det. Ursäkta mig, för att jag är så tjatig gällande alltihop också. Men, det med att de sätter sig emot mig att flytta hemifrån, som du sa? Det stämmer helt, och det kom fram idag då vi hade vårt värsta bråk hittils. Så fort mamma sa de orden så tänkte jag på dig, konstigt jag vet, men det var så..
På ett sätt så känns det som om att alla som har svarat här, och kommit med råd, har på något sätt varit en sorts mamma som jag inte är van vid men vet är rätt, om du förstår? Och då är det människor man aldrig pratat med tidigare i sitt hela liv. Era barn, eller iallafall framtida kan skatta sig lyckliga, kan jag lugnt säga.

mollyalessia

Äldre 21 Nov 00:13

#39

Knyttan skrev 2012-11-20 23:27:28 följande:

Jag har inte läst hela tråden bara sista sidan, men jag tänker lite på det som tygtiger a här ovan. Det är verkligen ingen dans på rosor att komma ut i "verkligheten" som ung människa idag, jobb som man får med bara en gymnasieutbildning (och som man kan leva på) är väldigt få och man ska ha mycket tur och kontakter för att få dem. Samma med lägenheter om man bor i en lite större stad så kan man nog gömma att få en egen OM man inte stått i bostadskö sedan man var två eller har föräldrar som köper en. Jag vill inte vara pessimistisk, men det är så verkligheten efter gymnasiet ser ut.
Jag är själv en av dem som började plugga direkt efter gymnasiet mest bara för det betydde att jag kunde komma bort hemifrån (hyra studentrum billigt) och jag fick en inkomst (CSN) så jag klarade mig. Så här i efterhand så önskar jag att jag hade tagit ett sabbatsår för efter två år på universitetet blev jag utbränd och deprimerad och det tog mig flera år efter det att bli bra igen. Nu är jag 32 och håller på att kämpa för att få ihop de sista poängen i min utbildning samtidigt som jag jobbar eftersom jag inte har mer studiemedel att ta, och det är tufft så klart. Kanske hade allt varit annorlunda om jag hade tagit ett sabbatsår. Så jag tycker absolut inte att det är bra att fortsätta plugga direkt efter studenten.
Samtidigt så måste du ju se det lite realistiskt också och det är att chanserna till jobb/boende är små, och speciellt om du inte kan räkna med dina föräldrars stöd. Så jag undrar om det inte finns någon annan utväg eller möjlighet för dig? Skulle det kunna vara en möjlighet att du åker på något slags utbytesår, skulle dina föräldrar kunna acceptera det? Språkstudier i ett annat land? På så sätt så får du ju både resa på samma gång som dina föräldrar kana accepera att du gör något du kan ha nytta av i framtiden? Det finns många kurser och program utomlands som man kan kombinera med allt möjligt. Skidåkning, volontärarbete mm. De kostar ju vanligtvis en slant,men det finns både billigare och dyrare alternativ. Annars så kan man åka utomlands och plugga vid andra universitet i Europa som "free mover" också och då kan man ofta plugga gratis, men i så fall måste man ju styra upp boende mm själv. Din SYO kan säkert hjälpa dig med massa info om detta. PÅ så sätt så skulle du ju kunna läsa någon kurs som en förevändning för att komma ut på äventyr och behöver kanske inte ta det på så blodigt allvar...
En annan variant är ju att du faktiskt söker och börjar på en kurs i någon annan stad och på så sätt har din försörjning och kanske bostad (studentlgh, kåren eller whatever) fixad åtminstone de första månaderna, och när du väl är på den nya orten kan du strunta i studierna och söka jobb istället. Sedan när du ställer dina föräldrar för fullbordat faktum - du har hoppat av studerna, men har redan jobb och tillfälligt boende - så kanske de lättare accepterar faktum? Visst det är inte idealiskt att ta CSN utan att ta sina poäng och det kan innebära att du får problem längre fram, men åtminstone på min tid så brukade de se igenom fingrarna med dem som valt fel första terminen eller ändrar sig..

Vet inte om det hjälper dig på något sätt men kanske ska du inte tänka att det är så antingen eller, antingen plugga stenhårt på det programmet du ska ta examen i eller så ska du bara ha sabbatsår, det finns en massa varianter däremellan som kan lösa både dina problem med föräldrarna och försörjning/ bostadsproblem mm...

Uppskattar att du kommer med råd, tack! Men det är utbildning eller inget. Det är utbildning eller så blir mitt liv till ett helvete. Iallafall det som kom fram idag. Så mina föräldrar kommer aldrig att acceptera någon form utav studier, förutom studier på ett universitet med en bra och prestigefylld utbildning och inte någon resa för att plugga något jag själv tycker är intressesant då det är onödigt och jag vet ju inte vad som kommer att hända under ett år av ledighet. Nya skollagar kan ju tillkomma som begränsar mina val sen, enligt dom. Så, ja. Har ingen aning

mollyalessia

Äldre 24 Nov 19:48

#43

systeryster3 skrev 2012-11-21 07:40:10 följande:

Du säger att ni hade ett stort bråk igår, vad hände? Vad sa dom denna gången?
Hur känner du nu för vad dom säger? Tror du att de kommer få sin vilja eller orkar du ta striden i slutändan?

Bland annat att jag är så pass egoistisk att jag kommer göra som jag själv vill, eftersom att jag inte har och aldrig haft någon respekt för mina föräldrar och att jag alltid tänkt på vad jag vill och inte på andras välbefinnande. Att gör jag som jag vill och inte påbörjar studierna på universitet nästa år, så kommer samma dag som när alla andra universitetsstudenter börjar skolan kommer mitt helvete att börja, och hon kommer verkligen se till att det blir ett helvete. Att om jag flyttar hemifrån innan jag fyller 21 så är jag inte hennes barn längre. Att jag är en idiot som svävar uppe bland molnen och måste komma ner på jorden, för det finns ingen chans i världen att jag lär klara mig om jag flyttar. Har ju som sagt inget jobb än så när jag säger att jag tänker isådanafall flytt får jag som svar "med vilka pengar, du har inget jobb." Vilket jag kan förstå. Jag kanske borde börjat snacka om detta EFTER jag fått jobb, om jag nu får det. Skrik, tårar, osv osv osv. Inte bland de bästa kvällarna i mitt liv kan jag lugnt säga, haha..

Jag känner mig väll arg, besviken på ett sätt då jag inte anser att jag inte gjort något fel, ledsen, frustrerad. Jag vet inte. Mina föräldrar har alltid fått sin vilja igenom för att de är just det, föräldrar. Jag har bara fått min vilja igenom när det gäller saker som jag vill ha osv, materialla saker helt enkelt.

Föräldrarna vägrar låta mig ta ett sabbatsår, snälla hjälp!

INNEHÅLL