Jag tycker allt känns så hopplöst just nu. Börjar ge upp hoppet. Flera i min närhet är gravida eller har precis fått barn men här händer det ingenting.
Börjar tro att jag inte ens kan bli gravid. Vill bara ge upp. Ska det verkligen vara så svårt? Varje minus på stickan tär på psyket, jobbigt att få en besvikelse efter den andra hela tiden.
Jag var så taggad innan men nu vill jag bara ge upp å släppa drömmarna om en bäbis. Verkar ju inte ske ändå. :(
Jag pratade lite med sambon igår, berättade att jag var lite orolig över att inget händer. Han var inte det minsta orolig men han sa själv att vi kan kolla upp så allt är okej. Så nu ska vi boka tid för utredning. Känns konstigt men ändå bra. Det fanns inga tider förrän i Augusti dock så det blir en liten väntan men det är en början i alla fall.
Idag är dagen då jag egentligen skulle haft ÄL men nu när jag tar munkpeppar så hade jag ÄL redan den 18:e. Så nu inväntar vi BIM.
Tar det sig inte denna gång så ger jag upp. Har inte mycket hopp kvar. :/
åhhh vad jag bara vill ge upp. Samtidigt som sambon går med på utredning så börjar det efterlysas barnbarn.
Jag känner mig så okvinnlig.
Har snart BIM och har mensvärk så jag antar att det inte tagit denna gången heller. Ska det vara så svårt???
Hade aldrig trott att det skulle vara så svårt att få ett plus som det verkligen är.
Igår bröt jag ihop totalt efter att sambon sa att han var trött på att prata om det. Han är inte alls orolig eller nojjig över det utan han tänker positivt. Så jag började storgråta och kände mig bara så hopplös och otillräcklig. Tänk om jag inte kan ge honom några barn, tänk om det är något fel på mig. Allt negativt bara flög runt i skallen på mig. Å sen fick jag ångest över att jag tänker negativt. Vill inte sätta press på sambon eller skrämma honom.
Men jag behövde kanske bara släppa allt, låta tårarna spruta å ta nya tag. Försöka sluta tänka på det. Men det är så svårt. Jag ser bäbisar och gravidmagar överallt!!
Hur går det för er andra? Känner ni igen den här hopplösheten? Hur tar ni det när det blir minus på stickan varje månad? Hur hanterar ni det, å hur hanterar er kille det?
Idag kom den där mensen igen. :( Blir så besviken varje gång. Har legat med världens mensvärk hela morgonen. Men då fick jag ialf svaret på att varken Grapejuicen eller munkpeppar fungerade på mig.
Vi har idag bokat till för utredning, fanns inga tider lediga förrän i Augusti men nu är bollen i gungning och jag kan kanske börja slappna av lite.
Hur går det för er?