Anonym (blomman) skrev 2013-05-29 09:56:45 följande:
Hade aldrig trott att det skulle vara så svårt att få ett plus som det verkligen är.
Igår bröt jag ihop totalt efter att sambon sa att han var trött på att prata om det. Han är inte alls orolig eller nojjig över det utan han tänker positivt. Så jag började storgråta och kände mig bara så hopplös och otillräcklig. Tänk om jag inte kan ge honom några barn, tänk om det är något fel på mig. Allt negativt bara flög runt i skallen på mig. Å sen fick jag ångest över att jag tänker negativt. Vill inte sätta press på sambon eller skrämma honom.
Men jag behövde kanske bara släppa allt, låta tårarna spruta å ta nya tag. Försöka sluta tänka på det. Men det är så svårt. Jag ser bäbisar och gravidmagar överallt!!
Hur går det för er andra? Känner ni igen den här hopplösheten? Hur tar ni det när det blir minus på stickan varje månad? Hur hanterar ni det, å hur hanterar er kille det?
hur länge har ni försökt?
Jag tror att karlarna tar det lättare för det är inte dom som känner kroppen. Det är vi som känner att brösten spänner, att man kanske mår lite illa ändå denna morgon, mensvärken som förhoppningsvis är molväxtvärk. De kan helt enkelt inte relatera till det, och därför koppla bort tankarna - för de KÄNNER inte.
Önskar att jag kunde säga att det blir bättre för varje gång, men det gör det inte. Men jag kan trösta dig med att vissa månader så kommer det att kännas mindre, och andra mer. Men det går inte att stänga av.
Efter 13 månader så har jag. accepterat läget, och tänker att oavsett hur vi får ett barn så kommer vi att få bli föräldrar. Fungerar det inte nu, så kanske det fungerar med hjälp, och fungerar det inte då - ja då finns det adoption.
Föräldrar kommer vi alla bli tillslut :) försök bara njuta av tiden, annars missar ni så mycket vackert som händer i livet i övrigt!