Snälla, läs min historia!! Skriv gärna en kommentar och berätta din egen!

Hej!

 Det finns säkert 100 trådar om det här redan, men jag är ny på Familjeliv och måste bara få lätta mitt hjärta. Det kommer att bli en lång historia...

 Jag träffade min man för snart 10 år sedan. För ca 5 år sedan, då vi varit tillsammans i dryga 5 år, började jag känna att "min klocka tickade" och jag tog upp frågan om barn. Jag berättade även då att jag alltid haft en känsla att jag inte kunde få barn. Min man svarade att han visst ville ha barn "nån gång" men inte nu. Jag kunde ju inte grunda min känsla på något så den var ju helt obefogad. Jag valde att respektera hans beslut, det måste ju kännas rätt för båda.

 
Men min längtan efter barn blev allt starkare och efter ett år tog jag upp frågan igen men fick samma svar. Hans förklaring var att han för tillfället var nöjd med det liv vi hade bara vi två, att bara kunna tänka på oss, känna sig fri och vara spontana. Han kände dessutom att han var mitt uppe i karriären och ville satsa på den. Jag däremot kände att vi redan gjort allt som man skulle kunna tänka sig vela ha gjort innan man skaffar barn. Vi hade festat, rest jorden runt och slösat pengar på oss själva. Vi hade varit galnare och mer spontana än dom flesta är på en livstid. Nu kände jag att vi faktiskt hade fasta välbetalda jobb båda två, en stor lägenhet, bil och framförallt åldern inne, vi var då båda i kring 30. Dessutom tror jag inte att livet tar slut bara för att man skaffar barn.

 Men det gick ytterligare ett år, och ett till, och min längtan efter barn började bli outhärdlig och rädslan av att inte kunna få barn större. Jag tog upp ämnet någon gång ibland men tjatade aldrig. Jag försökte göra allt jag kunde komma på för att liksom för mig själv rättfärdiga att jag inte hade barn. Jag levde ett riktigt jetset liv, festade reste och slösade hela lönen på dyra handväskor, skor och smycken. Jag intalade mig själv att det var ett aktivt val från min sida att inte skaffa barn och det var vad jag sa till alla i min närhet också, exakt alla utom min man!

Våren 2011 gifte vi oss. Det var ett stort, lyxigt och påkostat bröllop. Allt precis som jag ville ha det. Men det var inte min man som ville gifta sig, det var jag. Jag hade egentligen aldrig funderat över giftemål, men kom på att det var ju en perfekt anledning till att vi inte hade skaffat barn, vi ville gifta oss först! Det kom som en chock för min man och han ville först inte alls. Han tyckte att det var onödigt, dyrt och han ville inte stå i centrum. Men här tjatade jag, tjatade, tjatade och tjatade, jag till och med friade själv och till slut gick han med på det. Jag tror det kan ha varit för att han hade lite dåligt samvete för att han nekat mig barn så länge.

 Efter bröllopet kom vi till slut överens om att det var dax att börja försöka att skaffa barn. Vid det här laget hade de flesta av hans vänner redan skaffat barn eller var på väg så han kände väl sig lite bortvald och utanför. Så vi började försöka och vi försökte och försökte men det gick inte. Jag blev helt besatt. Nu när jag äntligen efter alla år fick skaffa barn så gick det inte. Jag slutade helt att dricka alkohol, kaffe och feströka. Jag åt helt hysteriskt nyttigt, tränade lagom och åt folsyra. Vi använde ägglossningsstickor och jag goglade fram allt om hur man lättast skulle bli gravid. Men varje månad kom mensen och jag bröt ihop. Min man kunde för allt i världen inte förstå varför jag var så ledsen och besatt och bad mig att sluta tänka för mycket och oroa mig, det var säkert därför det inte gick. Jag visste ju att det låg nått i det.

När vi försökt i drygt ett år beslutade jag mig för att vi måste göra en barnlöshetsutredning. Men min rädsla över att inte kunna få barn i bakhuvudet ringde jag Sophiahemmet och vi fick komma på utredning på en gång. Det kändes så skönt att det äntligen hände nått. Under utredningen blev vi även erbjudna att göra tre inseminationsförsök. Jag blev helt överlycklig och trodde att nu skulle det väl ändå gå. Men mensen kom och jag bröt ihop igen. Vi han inte göra fler försök innan utredningen var klar och vi fick vår dom. Det var inget fel på mig men min man däremot hade allt för få spermier, kanpt en ½ miljon per utlösning vilket är ca 40 miljoner för lite. Nu kom verkligen alla känslor ikapp. Jag ville bara skrika åt min man VAD VAR DET JAG SA!! VI KAN INTE FÅ BARN!

 Jag vet att det är många här som har gått igenom mycket värre situationer och väntat mycket längre. För oss har allt under omständigheterna ändå gått fort. Vi var på utredning i Maj, remiss skickades till Huddinge i Augusti, vi åberopade vårdgarantin och ska nu i November få komma på första besök i Örebro. Men mentalt känns det som om jag har försökt skaffa barn i flera år. Jag har tryckt undan känslorna så länge men när jag väl fick försöka och det inte gick kom alla känslorna i kapp. Jag har varit så ledsen, arg, frustrerad och förbannad. Jag har tyckt så synd om mig själv och gråtit floder. Varför, varför jag, varför vi?

Det känns så orättvist. När man är över 30, gift och har varit tillsammans i 10 år kommer givetvis frågan, varje dag, - När ska ni skaffa barn? - Varför skaffar inte ni barn? Tillslut vill man bara skrika, - HÅLL KÄFTEN JÄVLA IDIOT!! Det gör inte saken bättre att vi sen i somras har hamnat i värsta babybubblan där just nu 8 av våra närmsta vänner ska har barn. Det är allt allting handlar om just nu, allt alla pratar om. Det gör så ont, jag är så avundsjuk. Jag klarar inte av att umgås med någon av dem, inte ens mina närmsta tjejkompisar. Jag klarar helt enkelt inte av att vara glad för deras skull just nu. Jag har sedan vi fick vår ”dom” varit mer öppen och berättat för min familj och närmsta vänner att vi försökt skaffa barn i drygt ett år men inte kan och att vi nu står i kö för IVF. Jag vill inte berätta hela historien, jag skäms på nått sätt över att min man inte velat ha barn med mig innan. Men det känns inte som att någon riktigt tar en på alvar eller förstår. När någon säger, -Det kommer att bli bra, känns det bara som ett hån. Min man har inte alls tagit det här lika hårt och har svårt att förstå varför jag inte kan rycka upp mig och är less på att vi alltid måste prata och älta vårt problem. Vårt förhållande har aldrig varit så här dåligt och vi bråkar jämt. Trots att det nu faktiskt inte verkar vara långt borta för oss kan jag inte känna mig glad. Jag har blivit bitter! Jag är så arg för att jag inte fått barn tidigare, för all alla andra han före och att jag måste genomgå IVF. Jag kan inte släppa det och gå vidare! Jag har grävt ner mig och kommer inte upp. Hjälp?!

Tack för att du tog dig tid att läsa. Lämna gärna en kommentar. Kram/M