Snälla, läs min historia!! Skriv gärna en kommentar och berätta din egen!
Jag hade också alltid samma känsla att jag inte kommer att få barn, vet inte varifrån känslan kom men den fanns där sedan tonåren. När vi sedan började försöka få barn var vi kring 30 (eller lite under) och så gick det självklart inte. Efter utredning visade sig även för oss att det var manlig faktor men på grund av min övervikt kunde vi inte få hjälp av landstinget och vi hade inte råd med privata försök. Det tog oss 8år och två fulla IVF och 2st frysåterföringar innan vi lyckades få en liten!
Någonstans här i härvan hamnade vi också i situationen att allt kretsade kring barnverkstad. Det här mådde ingen av oss bra av. Så under tiden jag försökte gå ner i vikt lade vi alla medvetna försök med ÄL stickor på hyllan och levde vårt liv. Vi reste och tog hand om varandra o förhållandet. När vi sedan fick hjälp med IVF så kunde vi satsa på det och ha hjälp av varandra under behandlingen. Kan berätta (vill inte skrämmas) att jag mådde inte bra av alla hormoner som jag skulle ta och hade vi inte haft stabilt förhållande att luta oss tillbaka mot hade det varit mycket svårare att ta sig igenom allt.
Så om du kan försök att lämna bitterheten för ni behöver varandra för att orka igenom behandlingarna och orka er igenom småbarnstiden när ni väl fått er lilla älskling.
Stor Kram och håller tummarna hårt att ni lyckas på första försöket!
. Som sagt det har inte varit lätt alla gånger men tillåt dig känna de jobbiga känslorna och bryt ihop men efter det så får du snällt kliva upp o fortsätta kämpa