Bonusförälder och gravid

Hej Jag har en bonusdotter som var tio år när vår gemensamma föddes.. Vi har alltid funkat väldigt bra och det är oftast smärtfritt - men naturligtvis är det inte helt lätt alltid, men det beror inte på barnet utan att mamman inte alltid är så lätt att ha att göra med :) jag trodde på allvar att jag inte skulle kunna älska ett eget barn mer än jag älskar min bonus (hon var bara året då jag lärde känna henne).. Trodde inte det skulle bli ngn skillnad :) Men det blev det - jag älskar inte henne mindre än innan, men kärleken till mitt biologiska barn är starkare, om du förstår vad jag menar. Jag älskar dock bonus otroligt mycket, och där har även kommit ännu en "nivå" när jag ser hur högt "mina" barn älskar varandra. Tänker efter extra på hur jag bemöter barnen så att jon inte känner sig utanför eller mindre äldkad. Vi har tyvärr bara bonus vh, då hon och hennes mamma flyttade långt när hon var liten, men hon är här så ofta det går. När jag var föräldraledig så var hon här alla lov (inte hela sommarlovet, men större delen av det), alla studiedagar samt en hel del extra helger. Detta var ngt jag pratade om med mamman redan innan, hag ville att syskonen skulle få en chans till att få en "riktig" syskonrelation, vilket kan vara svårt vid vh. Mamman var helt med på vad jag menade, och ställde upp till 100% under året. Även om det innebar att hon under en period träffade dottern mindre än vanligt. För att göra dottern delaktig samt underlätta för henne under veckorna (hon tyckte det var jobbigt att lämna lillebror) så skickade jag bilder under veckan, samt berättade lite om vad som hänt. Hände större utvecklingar såsom ställa sig upp första gången o liknande, så filmade jag och skickade filmen till henne. Detta kräver såklart att syskonen är intresserade, annars kan det nog vara jobbigt för dem. Tror det är bäst att känna av och låta dem vara så intresserade och delaktiga som de vill. Vi har alltid haft gemensam andvarsfördelning. Jag har tagit en föräldraroll för bonus, ngt annat hade inte fungerat varken för mig eller pappan. Det underlättar såklart att även mamman ser mig som en självklar "förälder" till dottern. Men det beror helt på hur man lägger upp det, huvudsaken är att man är överens. Tror dock det underlättar om man har ett övergripande ansvar två när man har gemensamma barn, annars kan det lätt bli "snett"..

Nu går det inte riktigt att jämföra för min mans barn var tonåringar när vi fick barn. Men jag har aldrig tagit ansvar eller engagerat mig i hans barn, det har enbart legat på honom då jag aldrig varit intresserad utav andras barn. Ingen hemlighet på något vis utan jag var tydlig med det från början, så att han skulle kunna hitta en "bullmamma" om han velat.

När det gäller att ha dem hemma från dagis/fritids och sånt, då hänger det helt på vilken relation du och barnen har till varann. Personligen så hade det gått mig på nerverna att ha någon annans barn hemma.

Har 3 bonusar och en egen på väg.... känner ingen oro alls i nuläget, varit med bonusarna i så pass många år så det känns som mina egna... och även om jag inte är en biologisk förälder till barnen så är jag fortfarande en av deras föräldrar... så för mig känns det inte som att det kommer bli någon skillnad... ett syskon till in i familjen. klart det är speciellt med en egen och att få höra mamma, har ju längtat många år på en liten men det betyder inte att jag slutar rå och ta hand om "mina" andra barn.  hos oss ligger ansvaret hos oss båda för alla barn..

Och se det så här..... du ger ju barnen ett litet syskon, det kan ju föra er närmre ihop  så känns det här, dom klappar på magen och pratar om det mycket. Bonusarna här är:  9,10,12 år

Jag sitter i liknande sits. Är gravid med vårt första gemensamma barn och är rädd för att det kommer ge mig helt nytt sätt att se på sambons treåring. Hans son är svår att hantera och det beteendet vill jag inte ska föras vidare. Hittills har jag orkar lägga stor tid och energi på sambons barn men känner att jag är för trött av graviditeten för att orka med alla utbrott. Hur gör man för att inte bli lat i relationen till bonusbarnet när man får ett eget som jag givetvis kommer älska högre än allt. Byter gärna tankar och erfarenheter :)

Jag har precis fått en liten bebis med en man som har2 barn sedan tidigare förhållande. Med barnen har det gått jättebra, däremot så överkompenserade mannen dem. Å jag och bebben såg honom knappt och då skapade han en ordentlig uppdelning i familjen, typ de äldre barnen och han och bebben och jag. Men jag tog ett allvarligt snack med honom och nu är det bättre, men det fick mej att känna mej som ett hot mot hans barn eftersom han kände behov av att kompensera dem trots att de är överförtjusta i sin lillbebis och får vara med mej så mycket som funkar. Att hämta på fritidshade jag tänkt, även om mannen inte ansåg det nödvändigt, men nu när jag väl har en liten bebis så kan jag ärligt säga att det är definitivt jobb nog att fixa hemma och vara första g förälder, att åka och hämta/lämna dem efter vakande nätter och dagar vill jag inte, sedan vill jag inte dra med ett så litet barn på skolan. Kanske när jag landat iN lite mer och bebisen är lite större. Annars så kan jag vara trygg med att bonusarna har 2st egna föräldrar som kan ta ledigt med dem om de inte vill ha dem på fritids. Just nu så orkar inte jag underhålla hemma.

Min man har barn sedan ett tidigare förhållande, min största dröm i livet var att få barn och det fick jag med honom (bonusbarn) så jag älskade mitt liv, dock var jag noga med att han har sin mamma och sin pappa så det fanns fortfarande en tomhet och endast ett biologiskt barn kunde fylla den platsen.
När bonus var 4 år föddes mitt och min mans gemensamma barn och tyvärr så ändrades min syn och mitt beteende till bonusen.
Jag önskar verkligen att inget hade ändrats för det finns inget mer jag vill än att känna glädje och kärlek till bonus men efter att mitt egna barn kom så fylldes tomrummet i mitt hjärta och jag började älska någon på ett sätt jag inte visste att man kunde älska! Min dröm var uppfylld och allt jag såg var mitt barn allt annat brydde jag mig inte nämnvärt över, då även bonus..
Jag är ju aldrig elak någonsin men det känns som att den kärlek jag lade på någon Annans barn tog jag tillbaka och lade på mitt barn..
Ang hämtning och lämning så får pappan sköta sånt..
Önskade verkligen jag kunde dela på min klump av känslor så jag kunde dela med mig till bonus men det tar emot.. :((

Videung: bra skrivit om att bonusen redan har två föräldrar! Precis så känner jag och försöker få min sambo att fatta det bara :/. Kan tänka mig att det är lättare om en förälder är frånvarande för då finns det en "roll att fylla" men nu är allt tillsatt och vem är jag då?

Fruomor: mycket intressant skrivet! Jag är bestämt säker på att kärleken till ens eget barn ställer allt annat i livet på ända... Det är iaf så jag föreställer mig det. Jag har bestämt mig för att aldrig ha dåligt samvete för att jag kommer älska mitt barn högst i världen, det är ju vårt jobb liksom.. Tror att vissa känslor vara finns där naturligt och de kan inte framtvingas kring någons annans barn. Hur reagerar din man på att du känner sån skillnad?

- hur ska man se till att alla barn känner sig lika mycket värda? Alla säger ju att känslorna för ett eget barn inte går att jämföra med känslorna för andras, hur fina de än är?

Kärleken till det egna barnet är ju ovillkorligt. Men dina bonusbarn kommer inte märka någon skillnad pga åldersskillnaden. En bebis är en bebis och ju äldre barnet blir desto tryggare kommer de bli i en syskonroll. De kommer troligen vilja skämma bort minstingen så länge som du behandlar dem som syskon.

- hur har ni gjort med dagishämtning vid föräldrarledighet?
Sambon lämnar, jag hämtar.

- hur har ni hanterat ansvarsfördelningen? Är ansvaret för hans barn är helt och hållet hans eller har ni delat lika på ansvaret för alla barnen?

han har större ansvar vad gäller logistiken och samröre med mamman. Vi båda bestämmer.

Jag håller helt med! Det är snarare min sambo som inte gör det. Han är på mig om att det är superviktigt att hans barn inte känner någon skillnad. Jag tycker då att det barnet har två föräldrar och att det är sambons uppgift att se till så att bonusen har det bra snarare än mitt. Jag vill ju inte behöva ha dåligt samvete över att jag älskar mitt barn högst av allt?
Min sambo har varit tydlig med att jag inte ska ta en mammaroll med bonusen utan har väl snarare agerat lektant vilket också gör det omöjligt för mig att behandla lika för jag måste ju få vara mamma till mitt barn menar jag? Jag tycker det är väldigt svårt att veta vad som är upp och ner just nu.
Jag tror att sambon är orolig över att han inte själv är särskilt engagerad i bonusen utan han är mer glad över att börja om med mig... Men jag kan omöjligt kompensera att han känner så eller?