Svärdottern förstör!

Min son har nyligen gift sig med sin sambo sedan många år tillbaka. De har ett barn på två år. Jag får väl erkänna att jag under de första åren av deras relation hade svårt att acceptera henne, vilket jag också lät min son få veta. Visst, det var dumt, men jag ville bara hans bästa och man måste ju få säga vad man tycker. Det är ju egentligen inget fel på henne, hon är snäll, skötsam och smart. 

Problemet: Jag känner att jag inte får träffa och rå om mitt barnbarn och min son så ofta som jag skulle vilja. Vi ses ett par gånger i månaden, men jag skulle helst vilja att det var minst en gång i veckan. Inte en enda gång har jag suttit barnvakt heller, trots att de vet att jag vill. Mormor däremot har jag hört att suttit barnvakt flera gånger. Jag blir ledsen, för när vi träffas allihopa till födelsedagar tex, så märks det att barnbarnet har en närmare relation till hennes sida av släkten än till sonens. Jag tror att svärdottern vill ha det så och manipulerar min son så att det ska bli så. 

Jag vet inte vad jag gör för fel! Jag brukar försöka åka hem till dem någon kväll då och då på väg hem från jobbet. Verkar inte så uppskattat, men man måste väl få kunna komma och hälsa på även en vardagkväll? Jag tycker att jag ställer upp så mycket för dem. Varje gång de ska göra något med huset t.ex. så frågar jag om jag ska komma och hjälpa dem. Oftast svarar de nej, så man får ju nästan tvinga sig på för att få vara delaktig och hjälpa till! Jag brukar också lämna lite saker hemma hos dem som jag tycker att de saknar i sitt hem, som dukar, blommor och gardiner. Ibland kommer jag även med lite matvaror, eller blöjor eller kanske några hundralappar. Jag vet att de har pengar, båda två tjänar ju hyfsat, men jag vill ju också få bidra lite och känna mig nyttig! 

Jag vill ju vara delaktig i mitt barnbarns uppväxt, men jag känner mig motarbetad av svärdottern. Kläder som jag köper verkar inte användas, försöker man komma med något råd så nyps det av direkt. Svärdottern vet ju alltid bäst såklart. Att få ha barnbarnet hos mig en helg känns väldigt långt bort. 

Vad ska jag göra? 

Hur kan det slå så fel, när jag bara vill deras bästa? Bara vill vara snäll, bara hjälpa till? Jag känner mig frustrerad och maktlös...

Varför tror alla att  jag inte har något eget liv? Jag har man, hus, hund, jobb och många fritidsintressen som jag engagerar mig i. Skulle jag vilja umgås med son och sonson endast i brist på annat, eller? Många får det att låta som att jag springer hos dem hela tiden, men jag har ju skrivit att det handlar om ett par gånger i månaden. Och inte kommer jag alltid oanmäld heller, jag försöker oftast ringa en stund innan och säga till att jag kommer. Är det verkligen så jobbigt att avsätta ett par timmar ett par gånger i månaden? Jag vill inte ha något av dem, ingen middag, ingenting, bara umgås! De får för min del göra vad de brukar göra på kvällen, ignorera mig om det är så, bara jag kan umgås lite med sonsonen. Samma det här med dukar och gardiner, varför haka upp sig så mycket på det? Jag ger till dem, sen är det upp till dem om de vill använda eller inte. Jag är inte ute efter att inreda deras hem, men fy på mig, jag gillar att komma på besök till dem och se några av "mina" saker i deras hem. Känna att det där har jag fixat åt dem! Jag ger bara saker som jag tror att de har nytta av.