Svärdottern förstör!

Är inte svärdottern lite väl långsint om det som hände i början av förhållandet, och detta är ju ganska många år sedan, fortfarande ska ligga mig i fatet? Jag har ju dessutom aldrig sagt något direkt till henne, om min son har fört vidare det jag sagt, ja då får det stå för honom tycker jag! Jag har bara agerat utifrån MITT BARNS bästa när jag sagt vad jag tycker. Det är så längesedan nu dessutom, så det borde vara överspelat vid det här laget. Ni har påpekat att jag ligger på för mycket. Ja, kanske jag gör det. Men jag tror att om jag inte låg på så skulle vi inte ses alls och jag skulle inte ha något alls att säga till om. Är det verkligen helt fel att tycka att man som mamma ändå har LITE rätt att kanske få sätta LITE prägel på ens barns hem? Annars är man ju som vem som helst som kommer på besök, då kunde man lika gärna vara grannen! Ja, min son är vuxen, men jag kommer alltid att vara hans MAMMA, och han kommer alltid att vara mitt BARN. Har inte farmor lika stor rätt till sitt barnbarn som mormor? Jag har jättebra hand med barn, och det finns inget som gör att jag är olämplig på något sätt. Andra släktingar anförtror sina barn åt mig och det går jättebra.

Jag vill ju bara dela med mig av det jag har! Är det så fel att vilja känna sig behövd, att få göra lite nytta? Det känns som att de skulle klara sig lika bra utan mig, men vilken roll skulle jag ha då? Är det ingen skillnad på att vara mamma och farmor  mot att tex bara vara en vän eller en bekant?

INGEN som tycker att svärdottern också har ansvar för att det ska funka mellan oss??

Hur kan det slå så fel, när jag bara vill deras bästa? Bara vill vara snäll, bara hjälpa till? Jag känner mig frustrerad och maktlös...

Ja, jag har fått en del att tänka på. Men ni måste förstå, att det är svårt att backa när man känner sig bortmotad! Jag är van att få min vilja igenom, jag är inte en person man sätter sig på i första taget. Men jag ska försöka tona ner mig lite och se vad som händer.

Om det ändå vore så att detta var osannolikt... nu är det inte det, och det håller på att äta upp mig.

Kan ingen förstå mig alls? Ja, jag erkänner, jag har gjort fel, men jag har inte menat illa. Det är bara det att jag har längtat sååå länge efter att få barnbarn. Vilken lycka när jag fick veta att jag äntligen skulle bli farmor! Och jag grät av glädje första gången jag fick hålla detta lilla liv i min famn. Och nu... jag är fortfarande så lycklig över mitt barnbarn, men det känns som att många av mina förhoppningar har grusats...

Varför tror alla att  jag inte har något eget liv? Jag har man, hus, hund, jobb och många fritidsintressen som jag engagerar mig i. Skulle jag vilja umgås med son och sonson endast i brist på annat, eller? Många får det att låta som att jag springer hos dem hela tiden, men jag har ju skrivit att det handlar om ett par gånger i månaden. Och inte kommer jag alltid oanmäld heller, jag försöker oftast ringa en stund innan och säga till att jag kommer. Är det verkligen så jobbigt att avsätta ett par timmar ett par gånger i månaden? Jag vill inte ha något av dem, ingen middag, ingenting, bara umgås! De får för min del göra vad de brukar göra på kvällen, ignorera mig om det är så, bara jag kan umgås lite med sonsonen. Samma det här med dukar och gardiner, varför haka upp sig så mycket på det? Jag ger till dem, sen är det upp till dem om de vill använda eller inte. Jag är inte ute efter att inreda deras hem, men fy på mig, jag gillar att komma på besök till dem och se några av "mina" saker i deras hem. Känna att det där har jag fixat åt dem! Jag ger bara saker som jag tror att de har nytta av.