Anonym (Farmor) skrev 2012-11-02 11:36:34 följande:
Kan ingen förstå mig alls? Ja, jag erkänner, jag har gjort fel, men jag har inte menat illa. Det är bara det att jag har längtat sååå länge efter att få barnbarn. Vilken lycka när jag fick veta att jag äntligen skulle bli farmor! Och jag grät av glädje första gången jag fick hålla detta lilla liv i min famn. Och nu... jag är fortfarande så lycklig över mitt barnbarn, men det känns som att många av mina förhoppningar har grusats...
Men TS, vad var din förhoppningar? Tyvärr har både jag och flera av mina väninnor känt att våra svärmödrar hamnat i lite av en "lätt psykos" när det fått veta att de ska bli farmödrar. Det är som att farmor tror att det är HON som ska bli mamma igen och målar upp en bild av att det är hon som ska ta hand om barnet, gör långtgående planer, tjatar på att få ha barnet boende hos sig osv osv. Jag kände aldrig att min egen mamma betedde sig på det sättet, eller hade samma förväntingar. Om jag ska försöka jämföra så var min mammas fokus på mig, hur jag mådde under graviditeten osv. Hon älskar sitt barnbarn, men när hon och morfar kommer och hälsar på är det för att hjälpa oss att avlasta, till skillnad från farmor som alltid försöker tjata sig till mer till med "sitt barnbarn", och hela tiden försöker hävda SIN rätt till MITT barn. Det är något i hennes attityd som skapar en sådan enorm motvilja att lämna mitt barn hos henne.
Anonym (Farmor) skrev 2012-11-02 11:14:07 följande:Hur kan det slå så fel, när jag bara vill deras bästa? Bara vill vara snäll, bara hjälpa till? Jag känner mig frustrerad och maktlös...
Förlåt TS, men du vill ju faktiskt inte deras bästa. Har de på något sätt låtit påskina att de uppskattar att du kommer och knackar på i tid och otid, har de bett dig köpa hem mat till dem osv? Du önskar dig ett visst sorts umgänge med dem och du måste kanske inse att det just nu är ditt eget bästa du tänker på.
Om jag skulle få ge dig några goda ord och råd på vägen så är det detta:
-Din son älskar dig, du är hans mor och du behöver inte vara rädd för att förlora honom. Han behöver dig, men kanske på andra sätt än du tror.
-Sluta skyll detta på svärdottern. Att påstå att det är hon som "manipulerar" din son är inte rättvist mot henne. Vad skulle hon vinna på det? Du säger att du inte tyckte om henne i början, men att det nu för tiden är hennes fel att ni inte har en god kontakt. På det du skriver känns det fortfarande inte som att du riktigt har godkänt henne. Om min svärmor kommit med dukar, inredningstips, matkassar osv. så hade jag tagit det som en indirekt förolämpning mot hur jag sköter vårt hushåll. Kanske du kan visa att du faktiskt uppskattar henne? Kanske du kan be henne om hjälp med något? Tips om vilken färg du ska ha på de nya gardinerna, be om receptet på något hon bakat eller något annat inom ett område som hon är bra på?