Vi kan inte köpa ett gemensamt boende...
....för jag har sagt att jag inte orkar med det. Jag vill inget annat. Jag har längtat att få flytta ihop med mannen i mitt liv. Vi är förlovade. Han har en tonåring. Jag har inga barn. MEN. Det liv han lever med tonåringen och tonåringens mamma är helt gränslöst. Tonåringen har daltats med sedan födsel och får bestämma precis allt. Och är dessutom otrevlig mot sina föräldrar, vilket h*n också får lov att vara. Får aldrig en tillsägelse att uppföra och prata i normal samtalston till sina föräldrar. Gör som h*n vill hemma, har inga regler eller uppgifter att hjälpa till hemma. Har sin pappa som en betjänt och privatchaufför. Mamman lever som hon vill. Behöver inte ha respekt för att vi är förlovade och har ett liv tillsammans, utan kan boka utlandsresor de veckor och helger som tonåringen ska vara hos henne. Mamman kommer överens med tonåringen om att åka bort. Inte med oss. Och när pappan säger till att det inte funkar att bara dra iväg på t ex helger somtonåringen ska vara hos henne så drar hon i alla fall. Vad vi har planerat för helgen när vi är ensamma respekteras inte av varken tonåringen eller mamman. Jag kan inte ha det så i ett hem som är vårt gemensamma, för jag skulle inte acceptera det. Jag accepterar det inte nu heller, men vi bor inte ihop så det tre lever som det gjorde innan de separerade; total respektlöshet mot min särbo och total respektlöshet inför vårt förhållande. Jag blir mer och mer deprimerad och nu sitter jag här igen med tryck över bröstet som om hjärtat håller på att spricka. Han skulle komma hem till mig på middag, Men han ringer precis när maten var klar och jag har dukat och tänt ljus för att göra fint när vi för en gång skull får en kväll för oss själv. Nu har tonåringen ringt och bråkat om att han lovat skjutsa, vilket han inte har, men gör det iallafall. Så nu dröjer det tre timmar innan han kommer hit. Jag har släckt ljusen. Dukat undan servetterna och porslinet och sitter med min tallrik framför TV:n utan aptit. Jag är så ledsen. Är förlovad. Men känner mig som älskarinnan till en gift man som lovat komma till middagen men ställer in pga familjen som inte vet att jag finns.
) . Vi har haft många och långa samtal, men det käns ju som om det är jag som tycker en massa och som han förstår, men han förmår inte att ändra situationen. Att tonåringens mamma fått göra som hon vill de senaste 25 åren och en tonåring som fått bestämma sedan födesel går ju inte att ändra på i brådrasket. Så det är ju upp till mig att bestämma mig för om jag vill fortsätta och "stå ut", eller att avsluta och avstå från vår fina kärlek till varandra.