Finns det hopp?

Hej allihopa..

Ska försöka gör amig så kort som möjligt, och hoppas på att någon här, som kanske har erfarenhet av något liknande kan hjälpa mig i hur jag ska tänka och förhålla mig till min man.

Vi träffades för 6 år sedan. Är särbos, inga barn. Han är 10 år äldre (han 40, jag 30). Han ser bra ut, är charmig. En konstnärssjäl. En känslig själ som gått igenom mycket i sitt liv. Han har haft mååånga tjejer innan mig, men aldrig hunnit skaffa familj eller liknande.
Vi hade det bra i 5 år. Sen kom bomben...Han fick testikelcancer. FUCK! Detta ledde såklart till både fysiska och psykiska problem. Han är idag friskförklarad men äter en del mediciner. Dock sitter de psykiska problemen kvar. När han var som sämst kunde vi såklart inte ha något som helst sexliv. När han sedan blev "frisk" satt ångesten och rädslan för deta hela kvar. Jag har stått vid hans sidan sida sedan detta hände (1,5 år sedan) och sagt att jag såklart väntar in honom. Detta verkar dock bara spätt på hans ångest och dåliga samvete.

Han gjorde för några månader sedan slut, ville skiljas pga av sitt dåliga samvete gentemot mig. Påstod att vi kanske bara ser varandra som goda vänner numera pga av den långa avhållsamheten- Han är fysiskt frisk men "kan" ändå inte komma sig för att ha ett sexliv med mig. Han Vill på många sätt, som han säger "Du är så underbar, jag vill vilja, men det tar stopp".

Jag försöker förstå honom, men det är svårt. Vi träffas fortfarande, eftersom vi har så mycket kärlek kvar för varann. Vi har en attraktion mellan oss fortfarande, Men inget sexliv. Vi har mycket annan närhet, sover nära, kramas och pussas. Han pratar han om "Om vi får våra barn" och "om vi köper ett hus.." osv. Han mår mycket bättre nu psykiskt än vad han gjorde för tex 6 mån sedan, men det här med sexet sitter kvar. Dock är han väldigt "flirtig" och sitt gamla charmiga jag med andra. Många tjejer har börjat ta kontakt med honom igen (antagligen efter de fattat att det tog slut mellan oss och ser sin chans.).

På flera sätt känner jag mig tagen för given. Han ger mig dock väldigt mycket uppskattning på alla sätt och vis. Har aldrig betett sig "illa" någonsin. Ställer alltid upp, är hur fin som helst. Men känner ändå att jag är den som är i underläge.. Det är HAN som är osäker. Det jag jag som väntar på HONOM osv.

Kan tillägga att han pratar med en psykolog.

Men... Hur hade ni agerat i mitt läge?

Anonym Trådstartaren

Äldre 16 Oct 14:55

#1

Någon...?

Anonym Trådstartaren

Äldre 22 Oct 11:47

#4

Anonym (m) skrev 2012-10-19 16:46:20 följande:

Det framgår inte vad du känner, kan nu tänka dej att leva med honom, även om han aldrig återfår potensen? Jag skulle gissa att han är rädd att du ska lessna på att vänta och lämna honom.
Skulle det vara ok om ni ställde in er på att ha ett sexliv fast utan hans potens? Dvs oralsex, smek, att ta med en dildo i leken...om du kan tänka dej och ser ev potens som bonus, så kan det säkert vara så att hans spärrar kan släppa. Men om han tänker att han måste bli bra i sängen fort, innan du ger upp, så blir det nog värre. Så tänk efter vad du är beredd på, och prata med honom sen.

Alltså, jag älskar ju honom mer än nånsin. Han HAR potensen kvar, han "fungerar" så att säga fysiskt. Han problem verkar sitta i att han är osäker på om allt vi gått igenom gjort oss mer till vänner, att vi tappade bort oss själv som kärlekspartners i den där svåra perioden vi gick igenom, och att han nu har svårt att bara "koppla" på sin sexualitet och att det känns spänt när vi ska "börja" med nåntin (kyssar,smek). Det är väldigt sårande på ett sätt för mig, såklart. Samtidigt som jag försöker förstå, att det förmodligen inte bara är mig han känner sån här press med, att det även skulle vara problem om han tex blev ihop med en ny..

Anonym Trådstartaren

Äldre 22 Oct 11:50

#5

Anonym (jseb) skrev 2012-10-19 17:19:49 följande:

Vad är det för mediciner han äter? Inte kan det vara för testikelcancern? Eller? Opererade de bort den sjuka testikeln?

Om man får idag testikelcancer så är det en ganska enkel operation som görs under under dagkirurgi, samt mycket liten dos av cellgift, den är 100% botbar. Dock så kommer han vara tvungen att genomgå sitt "program" med återbesök i 5år.

Han är fysiskt återställd men psykiskt är det något som sitter kvar. Frågan är om det är om hans sjukdom han drabbades av (som han är frisk från nu) eller om det är något annat? Jag hade nog "pressat" honom lite mer om vad han vill med sin framtid. Han behöver lägga en del bakom sig nu och blicka framåt. Är du en del av han relation och är du viktig för honom?

Han har efter detta fått högt blodtryck och äter medicin för det (vilket kan påverka hans lust, men det behöver det inte). Han tog bort ena testikeln, ja.

Jag vet inte vad det är faktiskt. Troligen nån blandning av en nära-döden-upplevelse, trauma, ångest, oror etc.. Eftersom jag var med hela tiden och "såg på" så kanske det inneburit att hans manlighet inför mig tagit skada, att jag hamnat i sjuksköterske/vän-träsket efter alla sjukhusbesök och jobbiga kvällar med ångest och oro-sammanbrott.

Just nu försöker vi hitta tillbaka till den relation vi hade innan allt detta hände. Vi var väldigt sexuella och romantiska. Tyvärr har det tydligen tagit mycket skada efter det här.. =/

Finns det hopp?

INNEHÅLL