Deprimmerad efter barnbesked

Fast faktum är att du inte kan dra alla över samma kant, jag motsäger mig inte att det finns de som alltid kommer att sakna ett biologiskt barn, graviditeten och tycker att likheten och gener är viktiga, men det gäller långt ifrån alla adoptivföräldrar.

Hon drar inte alla över samma KAM.

Gör en kopp te och säg att allt blir bra... Din väninna har längtat ihjäl sig. Hon kommer älska sitt barn. Jag fick lite panik när vi fick vårt bb. Har aldrig varit lyckligare och samtidigt så var det så att vi som så många idag hade ett brett medgivande och önskade ett eller två barn noll till fyra år. Fick en underbar son på lite över 4. Paniken var att säga hejdå till alla andra tänkbara kombinationer. Det var nu definitivt att vi aldrig skulle få uppleva ett litet småbarn. Vi skulle aldrig få en tjej, Vi skulle inte få syskon som vi kanske velat. Inget i vårt liv har varit bättre än att få bli förälder till vår son men då när man inte träffat eller sett honom var det en liten separation att säga farväl till alla andra fantasibäbisar och syskon man burit med sig ett antal år. När man får biobarn vet man ungefär vad man får, man kan föreställa sig. Man vet oftast ganska tidigt hur många det handlar om och definitivt hur gamla barnen eller barnet är. Med alla breda önskemål nu så blir det klart en chock vad det blir. Jag tror inte man kan fatta känslan utan att ha varit där Jag tror en bäbis hade varit samma sak för oss.. Drömmen att få ett barn som var lika gammalt som alla våra vänners barn hade fått dö (ja fast nu blev det ju just så.. men ni förstår.)

och jag tror inget. Vi har ju ingen aning om hur ts väninna har det! Det finns adoptivföräldrar som inte tillräckligt mycket bearbetat sin besvikelse över det där magbarnet som inte blev av. Låt oss hoppas att ts väninna inte hör till dem. 

Jag reagerar direkt på ts teori kring sorg över biobarn. Om det inte är så att ts VET att vänninnan känner så, så tycker jag det är djupt taskigt att anta att hon sörjer detta i denna stund. Jag skulle själv bli mycket upprörd om omgivningen gick omkring och trodde att jag sörjer biobarn. För mig, och de allra, allra flesta som adopterat barn är det just ett adopterat barn man vill ha och som man är helt inställd på. (Tro mig, har blivit spontant gravid och chockad också...) Man läser in sig på landet, vänder ut och in på sig i en utredning, går kurs, man ser ett barn på 1 år plus framför sig och inte en nyfödd. Beslutet att adoptera är väl överlagt och inget som kommit över en natt, man har ställt in sig på det betydligt längre än en gravid ställt in sig på att embryot en dag ska födas... Så gå inte omkring i onödan och tro att vi som adopterat sörjer biobarn, eller är avundsjuka. Jag skulle aldrig byta ut mina adopterade barn mot hur många biobarn som helst... De är mina och så var det alltid tänkt. Det känner jag nu. MEN när man just fått barnbesked så är man omtumlad och jag vet att somliga inte alls reagerar som man tror att man ska, man får besked om ett  barn man ännu inte känner, man har en resa framför sig och man vet ofta inte ens när man kommer få träffa barnet. Kommer man klara det stora ansvaret. Allt känns overkligt och man kanske inte vågar tro att man får barnet förrän man kommit hem med det. Så kan det ju vara kön och ålder och antal barn som inte stämmer med det man helst hoppats på och det tar ett tag att ställa in sig.