Input?
Jag har ett spörsmål jag skulle vilja ha lite input på. Jag är en ensamstående pappa med en 5-årig kille. Jag träffade för ett år sedan en helt fantastisk tjej,som jag blev blixtförälskad i. Och känslorna var motsvarade! Vi har nu varit tillsammans i ett år som sagt,och allt borde vara bara toppen. Men... Vi har ju pratat om att flytta ihop givetvis,och det är där problemen börjar hopa sig. Min flickvän har tre barn sedan tidigare varav två är tvillingar. Ålderskillnaden mellan tvillingarna och deras stora syskon är två år. Med andra ord konkurrenssituationen ganska krävande. Dom bor i en annan stad än mig och min son,och pratet från börja har hela tiden varit att min son och jag ska flytta isf,pga att det skulle vara lättare för oss helt enkelt. Min flickvän har tre barn,och deras pappa inom 5 min. Min sons mamma bor i en tredje stad,därför borde det inte finnas ngt som håller oss kvar i våran stad,förutom vanor,vänner,släkt etc. Mina tankar är överallt. Jag älskar verkligen den här kvinnan,men är orolig för steget. Hon har tre barn,som alla är i mina ögon ganska krävande. Hur ska jag och min son få plats i hennes liv? Det känns lite som att vi ska komma in och anpassa oss efter dom,eftersom dom är fler. Jag är rädd att min son ska bli åsidosatt pga att de tre andra barnen tar all uppmärksamhet. Och om vi skulle separera? Då är jag fast i en annan stad,eller alternativet att flytta till staden där min sons mamma bor. Min son är skriven hos mig,och går på förskola i min stad. Om vi flyttar kommer min sons mamma garanterat kriga om att han lika gärna kan vara skriven hos henne,eftersom han ändå ska flytta. Han kommer ju få byta förskola och stad hur som helst då. Och skulle det inte funka medlen oss,så kan vi inte flytta tillbaka till min hemstad hur som helst. Det känns så vågat att rycka upp honom från kompisar och släkt. Det känns bara som att jag och min son gör en mkt större uppoffring än henne,som behöver flytta max tre gator bort ungefär. Till saken hör ju också att hon uttryckligen har sagt att om jag inte flyttar till hennes stad ,så är det slut. Punkt. Bollen ligger hos mig,tydligen. Jag vet mycket väl att jag låter som en fegis,och som att jag inte följer mitt hjärta. Så alla sådana spydiga kommentarerer undanbedes ,dom har jag redan gett mig själv. Är bara nyfiken på vad andra tycker. Är jag en megatönt,eller ansvarsfull och eftertänksam? Som sagt,mina tankar är "all over The place"...
Jag är ju inne på samma spår som er. Att jag inte vill göra ngt överilat. För allas skull. Vi har semestrat ihop osv,och det har funkat ok. Förutom lite små tjafs mellan barnen. Mem det får man väl räkna med antar jag. Det jag känner starkast just nu är känslan av att det kanske blir för mkt. Våra 4 barn är alla inom 2,5 års ålder... Ibland känns det som det skulle bli totalt kaos,ibland känns det som att det funkar nog med rätt inställning. Men jag är verkligen tudelad. Min tjej har fått nog av distansförhålladndet,och säger att om vi inte gör det här snart,måste hon gå vidare. Jag vet att jag förlorar den finaste människan jag träffat om jag inte flyttar,men jag vet också att jag funderar på om man kommer orka överhuvudtaget. Hennes barn är helt fantastiska. Genomsnälla,smarta,modiga etc. Men också i mina ögon stundtals väldigt krävande. Tankarna kring det är ju om man överhuvudtaget orkar det. Och framför allt,om detär till gagn för min son. Att barnen mår bra i det här är ju viktigast. Ursäkta språket,man vad fan ska jag göra... Suck. :-/