Det är ok att mitt barn svär!

Jag tycker att det låter för eländigt med både vuxna och barn som svär. Jag kan förstå en svordom någon enskild gång när man gör sig illa rejält eller liknande, men i vardagligt tal för övrigt....nej. Säger som någon annan, när jag hör vuxna människor svära så slutar jag lyssna. Torftig språkmiljö. Har man inget bättre att säga?

Jag tycker diskussionen är lite svartvit. Självklart är inte det faktum att man använder svordomar ett tecken på att man har ett dåligt ordförråd. Som någon sa tidigare, så är (och har alltid) svordomar varit en del av vårt språkbruk.   Kraftuttryckens existens berikar självklart språket, men om de urholkas genom att de används vardagligt om allt och inget så tappar de den betydelse och i och med det så är det min uppfattning att språket blir mer torftigt. Språk är ju så mycket mer än ordförråd. Att exempelvis vara medveten om hur man använder sitt språk och hur det uppfattas av andra är ju inte heller oväsentligt.

Jag arbetar på högstadiet och lever därmed i en värld där svordomar och kraftuttryck av diverse slag används mycket flitigt. Jag är inte emot svordomar som sådana, men att svära mycket tillför mycket sällan något kreativt i språket eller i relationen till andra - tvärtom. Svordomar handlar inte heller helt sällan om en jargong, inte minst bland ungdomar. Ofta har de svårt att vilja erkänna att de svär och använder ett generellt rätt grovt språk i kompisgruppen för att hävda sig, vara någon etc. Det är ju egentligen, för dem själva, lite penibelt .

Svordomar är för mig just kraftuttryck, helt ok i vissa sammanhang, men slänger man sig med svordomar i tid och otid så får i alla fall inte jag jättepositiva associationer. Barn tar givetvis efter sina föräldrar så svär man själv så kommer de egna barnen givetvis att använda svordomar. Som vuxen gör man ett medvetet val, förhoppningsvis i alla fall, vad gäller det egna språkbruket. Ett litet barn gör det inte på samma sätt. En 4-åring förstår inte/har inte den språkliga medvetenheten och därför bör man vara extra medveten om/tänka till kring vad man för över till barnen. Svär jag mycket inför mina barn så är det ju i praktiken jag som bestämmer att de ska använda mycket svordomar i sitt språkbruk eftersom små barn kopierar. Ska jag bestämma det åt dem eller ska jag låta dem fatta beslutet när de faktiskt har lite mer förståelse för vad det innebär?

Nej, barn tar inte alltid efter sina föräldrar, men det är trots allt rätt vanligt generellt. Barn som svär mycket, har någon i sin närhet som svär mycket. Det kommer någonstans ifrån - föräldrar, mor- eller farföräldrar, kompisar etc. Säger hon åt dig för att hon är medveten om svordomarnas innebörd (på ett djupare plan) och tar större avstånd från dem än du, eller för att det är tillfredsställande att kunna mästra mamma i något ämne ?

Men ni som säger att ni svär hela tiden och som borstbindare.....poängen med det är? Det finns ju inte minsta tillstymmelse till kraft alls kvar när de brukas på det viset......och då faller argumentet vad gäller att kraftuttryck berikar språket. Det enda som finns kvar då är ju "typ"/"liksom"-funktionen.....och då är vi väl ändå tillbaka på torftigt språkbruk, eller? 

Ja, DU tycker om "fan" eller "helvete". Du gör, som jag skrev tidigare, som vuxen ett medvetet val. En 3-5-åring gör det inte. 

Men det förlorar ju sin kraft när det används på det sättet. Ord är inte likvärdiga. Ord är laddade med värderingar och innehåll. Detta påverkas av hur vi använder ord. Och av det du skriver i detta inlägg säger du ju du använder "likvärdiga icke-svordomar" = svordomen har tappat sin egentliga betydelse och kraft = urholkning. 

Men ser du inte skillnaden? Jämför du ett kraftuttryck med en värdeneutral, till innehållet betydelselös, konjunktion eller infinitivmärke? Citerar någon klok som skrev tidigare:

"Svärorden är en del av språket. Korrekt användande av dem berikar språket. Felaktigt använt låter det fånigt och, låt säga, okultiverat."

Och ja, när ord som är starkt värdeladdade används allt flitigare och i mer och mer vardagliga situationer så urholkas de och ersätts av andra grövre uttryck eftersom de som tidigare förlorat sin kraft.  Kraftuttryck behövs för att berika vårt språk. Urholkas de så söker vi nya. För de ungdomar jag möter dagligen har "fan", "helvete" etc urholkats till att enbart vara en jargon för att hävda sig och vara som alla andra. De använder "hora", "fitta" när de behöver använda kraftuttryck. "Fan", "helvete" och "jävlar" har urholkats till något slags "typ" och "liksom", dvs uttryck som inte berikar språket det minsta.

Nej, jag tror inte heller att du använder det i vart och vartannat ord - mycket få personer gör det - men du skriver flertalet gånger att du svär mycket och i TS säger du att du svär som en borstbindare. Jag utgår från att du talar sanning och använder man svordomar på det viset så urholkas de utan tvekan och berikar inte språket det minsta - tvärtom.

Du förenklar rätt grovt. Jag anser att svordomar har en adekvat plats i språket när de används i sitt rätta sammanhang. Svär man mycket handlar det huvudsakligen om något annat, att svordomar har blivit ett slags jargong på ett eller annat sätt. Du skrev tidigare att du svor huvudsakligen på din arbetsplats. Varför just då och där? Det är väl den intressanta frågan, eller hur? Jag arbetar i en extremt "svordoms-fylld" miljö, men däremot så använder nästan ingen av de vuxna jag arbetar med svordomar i någon större utsträckning, på jobbet mer eller mindre aldrig.......och att arbeta med tonåringar skapar en och annan stund av frustration . Det handlar ju om vad man gör till vana och vad man anser vara ett vettigt språkbruk i det sammanhang man är i.

Små barn tycker jag inte ska pådyvlas svordomar. De gör inget medvetet val. Tar man det aktiva och medvetna valet som vuxen att använda mycket svordomar, så gör det för all del, men gör det inte till en slentrianmässig vana hos barnen. Det är en vana som kan vara svår att bryta......och man kan ju faktiskt vilja det. Min erfarenhet vad gäller barn är också att steget är väldigt kort mellan att svära kring saker och att svära om/gentemot personer. Inte för att de är elakare eller mindre väluppfostrade i grund och botten utan för att det är en språklig vana. Jag kan helt ärligt säga att jag inte har någon elev (i tonåren) som svär mycket som inte också svär åt/mot personer. Och det är inte särskilt sympatiskt.

Men det du skriver här tycker jag personligen faktiskt är lite tragiskt. Du svär slentrianmässigt, enbart pga den uppväxtmiljö du befunnit dig i och verkar heller inte reflektera över det överhuvudtaget. Och dina barn är fortfarande inte du. DU kan göra ett aktivt och medvetet val kring ditt språk, inte minst i förhållande till dina barn (därmed inte sagt att du gör samma val som jag eller någon annan, men inte bara köra på slentrianmässigt). Det kan inte din 3-5-åring. 

Nej, det är inte det jag tycker är tragiskt. Jag har inte tyckt att något du skrivit tidigare i tråden har varit tragiskt på något vis, men ditt inlägg #168 tyckte jag var det. Och fortfarande anser jag inte att man ska avstå från svordomar. 

Det jag tyckte kändes sorgligt med ditt inlägg var synen på språkbruket - som något slentrianmässigt; något man får med sig hemifrån som man sedan oreflekterat använder sig av och för vidare till nästa generation - reflexartat. Visst kan man se på och använda språket på det sättet, men särskilt rikt eller mångfacetterat lär det inte bli på det viset.

Jag tycker utan tvekan att ett vardagsspråk där man använder mycket svordomar slentrianmässigt och oreflekterat är ett rätt trist och torftigt språk. Huruvida det är fult eller inte är självklart en värderingsfråga, men särskilt rik, kryddat eller mångfacetterat är det ju knappast. Jag har lite svårt för tanken att man som vuxen är underkastad språklig impulsdrift. Man väljer att vara aktiv vad gäller sitt språk eller att passivt bara "köra på" av slentrian. Av vilken anledning ditt vardagsspråk ser ut som det gör vet ju enbart du. 

Huvudproblemet vad gäller barn - vilket är det vi egentligen diskuterar - är ur min synvinkel att jag faktiskt inte stött på ett enda barn/ungdom (och möter många dagligen sedan otalet år tillbaka) som svär mycket som inte också involverat personer i detta språkbruk. TS handlade om att svära mycket, inte om ett barn eller vuxen som någon enstaka gånger utbrister "Fan!" när han/hon slår hammaren på tummen.    

Nej, det är inte alls det jag säger vilket jag förklarat flera gånger. Jag har hela tiden sagt att svordomar är en del av vårt språk och används de på ett adekvat sätt så berikar de språket, men att svära mycket, slentrianmässigt och oreflekterat - i vardagsspråk eller annat sammanhang - handlar inte om språklig rikedom, tvärtom.

Och ja, jag tycker att det är en väldig skillnad om exempelvis en av mina elever talar om för mig att han eller hon tycker att jag är dum eller om han/hon kallar mig för jävla dumhuvud, eller jävla fitta för den delen. Horunge, bögjävel, jävla idiot etc etc. det kommer från ungdomar som i sitt vardagsspråk svär mycket om allt. Det brukar däremot inte komma från dem som någon enstaka gång utbrister "Fan!" när de klämmer sig i dörren men för övrigt inte svär i någon större utsträckning. Konstigt, eller hur!? 

Jag har inga problem med att mina barn eller min sambo (eller någon annan för den delen) tycker att jag är dum och agerar dumt ibland, men jag accepterar inte att bli svuren åt och det hoppas jag ingen annan heller gör om jag ska vara ärlig. Menar du på fullaste allvar att du inte tycker att det finns en gradskillnad i att tala om för någon att han/hon haft en tråkig föreläsning eller gjort ett mindre bra arbete kring något eller att tala om för honom/henne att han/hon håller så djävligt tråkiga föreläsningar eller "Fan vad du gör ett dåligt jobb!"? Du tycker inte att det är någon skillnad på att tala om för någon att hans/hennes beteende är störande eller att säga att han/hon är en störig fan? Du tycker inte att det är någon skillnad på att tala om för någon att han/hon har svårt att förstå det han/hon läser och att säga att han/hon har så djävla svårt att förstå vad han/hon läser? Eftersom en svordom är ett värdeladdat kraftuttryck vars syfte är att förstärka, så är det ju liksom underförstått att personen inte bara är dum, utan mycket mer än så, oavsett om man tycker svordomar som sådana är fula eller inte.

Och du menar att ett litet barn, som fortfarande i hög utsträckning är impulsdriven och inte har den vuxnes språkliga medvetenhet, kan göra och framför allt agera utifrån den distinktionen? Verkligheten av att arbeta med barn, ändå upp i ganska hög ålder, säger mig något helt annat.

Att svära som en borstbindare och använda det slentrianmässigt och oreflekterat i vardagsspråket är för mig fullkomligt obegripligt, framför allt runt barn. 

För mig har förstärkningsord ett innehåll och är inte bara pynt. Så ja, jag tycker utan tvekan att det är värre att säga att någon är jävligt dum än enbart dum, på samma sätt som det gäller andra förstärkningsord som inte är svordomar.

Sedan kan jag nog tycka att det finns tillfällen då det faktiskt kan vara helt adekvat att uttrycka sig på det viset. Jag tycker, till skillnad från dig, inte att det är tabu att säga att någon är jävligt dum - det finns situationer då det faktiskt kan vara berättigat......anser jag.

Men det är ju fortfarande inte det diskussionen handlar om. Den handlar inte om huruvida svordomar är rätt eller fel, utan vilken inställning man har till ett överdrivet bruk av svordomar, inte minst om det huvudsakligen handlar om att de används slentrianmässigt och kring allt och inget och framför allt kring barn. Slentrianmässigt, överdrivet och underligt bruk av ord utan att de har någon egentlig funktion, jag jämförde inte för intet tidigare med "typ" och "liksom", berikar knappast språket, eller tycker du det? De flesta upplever den typen av språk som just lite torftigt skulle jag säga. Sedan har fortfarande svordomar av typen "fan", "helvete" och "jävlar" en starkt negativ värdeladdning för många vilket inte är helt irrelevant när man lever i ett socialt sammanhang. Om jag inte missminns mig så var inte heller du lika bekväm med könsord....eller har du samma uppfattning om könsord?

Jag har aldrig påstått att ett barn blir elakare för att han/hon svär. Däremot har svordomar en stark värdeladdning vilket innebär att andra som man har runt omkring sig kommer att reagera på bruket, på samma sätt som de kommer att reagera på andra starkt värdeladdade ord man använder. Att tro något annat är ju rätt naivt. Jag får personligen negativa associationer när vuxen eller barn använder ord som fitta och kuk frekvent. Ja, det handlar givetvis om mina subjektiva värderingar, men självklart är språket fyllt av värderingar precis som våra handlingar är.

Ur språklig synvinkel tycker jag inte att det är bättre att slänga ur sig himmel och gud i var och varannan mening heller. Du skriver i TS att du svär som en borstbindare och det är vad jag utgår från. Du kanske inte svär särskilt mycket, vad vet jag? Det är du som skriver att du svär mycket. Överdriven användning är när det används i tid och otid utan något verkligt innehåll.

Jag har inte det minsta problem med ett uttryck av typen "Hon/han/du är så jävla dum!" - vilket du har - om det kommer i ett relevant sammanhang. I ett sammanhang med mycket starka känslor inblandade så handlar det just om att använda ett kraftuttryck för att uttrycka dessa och inte heller om elakhet eller liknande. I det läget berikar svordomen språket eftersom det innehåller just det jag vill uttrycka. Att däremot lite hipp som happ svära kring allt och inget tycker jag utan tvekan är språkligt torftigt och ett uttryck för ett behov av att hävda sig på ett rätt plumpt sätt. Konkret exempel. Jag satt för ett par år sedan med en liten 14-årig tjej som störtgrät för att hon mådde så dåligt. Hon hade det jobbigt hemma. Det var skilsmässa på gång och pappan var alkoholist. Att hon pratade om att må så in i helvete dåligt och om sin jävla pappa kändes rätt adekvat i det läget. Hon var inte elak, jag hade nog aldrig hört henne svära innan, men uttryckte språkligt starka känslor. Att däremot slänga ur sig svordomar om pennan som går av, boken som glömdes i skåpet 5 meter utanför klassrummet eller att det råkar vara fisk till lunch är bara tramsigt och ja, språkligt rätt banalt. 

Det är mycket möjligt att "fan" inte har något som helst värdeladdning för dig. Det innebär fortfarande inte att vi inte lever i ett socialt sammanhang där det är många som faktiskt anser att det är ett uttryck med stark negativ värdeladdning och det är inte ointressant eftersom vi använder språket i just sociala sammanhang med andra. Det finns dem som har precis samma uppfattning som du vad gäller könsord och liknande, som inte tycker att fitta, kuk och hora är något annat än ett relativt neutralt epitet. Jag är fortfarande väldigt nyfiken på hur du ställer dig till den typen av svordomar.   

Ja., det är klart att det är min åsikt . På samma sätt som det är din åsikt och ingen sanning att man bör dra gränsen vid vid fitta, kuk och hora. Det är precis samma sak .

På vilket sätt är kuk eller fitta mer nedvärderande? Jag tycker att det är intressant att så många som svär mycket och tycker att svordomar är ok har undantag för ord av typen kuk och fitta. 

Alla svordomar är nedvärderande om man riktar dem mot någon. Brister man ut i ett "Fan!" eller "Kuk!" när man slår sig på tummen med hammaren så har jag svårt att se att man just nedvärderar någon.

Jag använder svordomar mycket sällan, men har lite svårt att se logiken i att tycka att det är helt ok att svära som en borstbindare, men att just kuk och fitta är tabu. Och som någon annan tidigare varit inne på det så är det starkt kulturellt betingat. I vissa kulturer (inte alltför långt ifrån oss) är könsord helt ok, men däremot så är svordomar med religiös koppling grova.