Det är ok att mitt barn svär!

Svordomarna i sig har inget med bristfälligt ordförråd att göra. Svärorden är en del av språket. Korrekt användande av dem berikar språket. Felaktigt använt låter det fånigt och, låt säga, okultiverat.

Själv retar jag mig avsevärt mycket mer när folk stoppar in meningslösa "typ", "liksom" och "ba" i tid och otid än ett meningsbärande "fan". Jag retar mig inte så mycket att pulsen stiger, men det ger ett för mig korkat intryck.

Det hör till barndomen att lära sig behärska språket. I detta ligger också att lära sig hantera förstärrkningsorden. Det betyder inte att man måste bruka svordomar själv, naturligtvis, men skall man göra det bör man göra det på ett meningsfullt sätt.

Angående könsord så anser jag att de är dåliga svordomar. Svenskan har ingen kultur (ännu) av att använda könsord på det sättet, därför låter det fel i mina öron. "Kuk" är ett lite vulgärt namn på en kroppsdel, och det är synd att det används med så allsidigt negativ laddning. Vi kan väl låta "kuk" betyda "kuk" och inget annat?

Slutligen, angående barns bruk av svordomar: Tål man inte att höra barn svära, skall man fan inte svära själv heller.

Jag är disputerad.

Mina barn äger liksom jag färdigheten att på ett adekvat sätt inkludera svordomar i det vardagliga språkbruket. De brukar trots detta berömmas av andra för sitt trevliga och artiga sätt. Hur hänger detta ihop?

Det är värst vad den här debatten blivit polariserad! Uppfattningen hos vissa av er verkar vara att har man inte nolltolerans mot svordomar är man en dålig förälder som inte bryr sig om sina barn. Av någon anledning antas man gilla foppatofflor också, hur nu de kom in i bilden.