Jag läser era diskussioner om kuratorssamtalen och hur jobbigt det är att bli granskad och en kurator som drar upp förflutet och tittar på nutiden och förhållandet och boendet och ekonomin och allt vad de kan. Nej hetrosar som tillverkar barn i sänghalmen behöver inte göra detta. Det är deras könsceller som de bestämmer över, sen kanske inte alla är så kloka men det är en annan diskussion.
Men när vi går via landstinget så tar vi faktiskt emot en donation. Någon har givit sina könsceller och hoppas och vill såklart att barnet ska hamna hos trygga kärleksfulla föräldrar.
Har ni själva funderat på att ge tillbaka det som givits er och bli äggdonatorer? Bidra till att ett barnlöst par kanske får sitt barn? Skulle ni vilja att era ägg delades ut fritt till den som ville eller skulle ni vilja att sjukhuset tog ansvar och samtalade med mottagarna och kollade att förutsättningarna för att barnet ska få det bra verkar finnas där?
Om sjukvården skulle upplysa donatorer att vi gör ingen som helst koll var dina spermier hamnar hos för par, så tror jag få skulle vilja donera!
Jag tycker även att det är tryggt att de har samtal med donatorn och kollar av så mycket det kan om väsentlig bakgrund, psykisk och fysisk hälsa osv och motiv och tankar bakom donationen. Inte alla donatorer blir godkända.
Även hetropar som får donerad sperma går igenom detta samtal och även heteropar blir ibland nekade för diagnoser av olika slag eller psykisk ohälsa där man kanske ombeds vänta då de inte anses mogna tex.
Jag har funderat över hur jag skulle känna det om jag skulle göra en äggdonation. Det jobbigaste för mig tror jag är just biten, kommer det barn, som bär halva mina gener, som jag på ett sätt är med och sätter till världen, kommer det att få det bra och kommer föräldrarna att ta väl hand om barnet. Var kommer barnet att hamna någonstans... Jag skulle följaktligen inte komma på tanken att donera om inga samtal hölls där kuratorn vrider och vänder på saker och frågar ut. Jag tycker det är stort, den donation vi fått, stort av donatorn. Jag vågar nog inte...
Vi höll på att bli underkända... vi har en tvåa i sthlm, men letar boende i uppsala och ska flytta så fort vi hittar ett boende som vi gillar, letar hus och är kräsna. För att slippa byta sjukhus mitt i köande om vi skulle hitta boende i uppsala, så skrev vi oss oss mina föräldrar i uppsala och vi gör hela bebisresan där och hoppas vi snart hittar ett hus. Men när jag skulle förklara för kuratorn hur vi bodde, så sa jag min knäppskalle att "vi bor i mitt gammla flickrum". Det var inte så smart, det tog ett tag att förklara sig ur det kan jag säga, och kuratorn tyckte nog vi skulle vänta tills vi hittat vårt nya boende, fast vi har en lägenhet också, där vi bor mest. Hon lät läkaren bestämma och han godkände tack och lov men han log och sa "jag har förstått att ni bor trångt" haha Ja det är svårt att formulera sig ibland när man är lite pressad som jag var i samtalet. phu. Men kuratorn hade en poäng, vi ska få barn i maj och har fortfarande inte hittat vårt hus, ett år sedan kuratorssamtalet. :)
