Inlägg från: XeddieX |Visa alla inlägg
  • XeddieX

    Skiljsmässan förstörde mig.

    Jag och min sons mamma separerade April förra året. Sen dess har mitt liv varit kaos med panikångest-attacker, ångest och dåliga försök att ta mitt eget liv.
    Min 3 åriga son är den enda anledningen att jag lever idag.

    Fiins det någon annan där ute som kanske har det lite tungt?
    Jag skulle behöva allt stöd jag kan få.


  • Svar på tråden Skiljsmässan förstörde mig.
  • XeddieX
    Starkochsvag skrev 2012-08-21 18:46:57 följande:
    Jag befinner mig just nu själv i en situation där min fru är på väg att lämna mig. Det är just det helvetet du beskriver som jag ser framför mig. Jag antar att man måste jobba jäkligt hårt med sig själv för att klara det. Jag har separerat förr, men inte från ett äktenskap och inte med barn. Nu har vi barn och det gör saken mycket svårare. Det är dessutom min drömkvinna. Jag känner för dig, det är det enda jag kan säga just nu. Ta inte livet av dig bara. Tänkpå barnet. Själv har jag kommit med "tomma hot" i ren desperation. Men det är just så att om man hotar om det så är det mest hot och inte allvar. Idag kom dock en tanke upp om man skulle stoppa en nål i armen med nåt man bara somnar in på. Jag blev tvungen att verkligen jobba bort den tanken, för det var lockande. Men jag vill försöka hålla kvar vid hoppet.

    Jag hoppas att du kan komma över det så småningom. Mitt tips r att vända dig till någon att prata med. Psykiatriska enheten inom öppenvården har behandlare som kostar 100kr per gång och det går på högkostnads-skyddet. Det känns bra att få ventilera sina känslor för någon helt utomstående. Om du inte får någon du känner förtroende för så byt.

    Lycka till från en förkrossad man. 
    Tusen tack för ditt svar.
    Förlåt för min frånvaro i tråden och att jag bara bajsade ur mig en massa ångest.

    jag har varit in och ur min ångest så länge så jag vet liksom inte ens vart jag ska börja,
    jag mår hur bra som helst ena dagen och bajs den andra.
    men överlag tycker jag ändå att jag klarar mig bra, vilket resulterar i att jag aldrig tar tag i mina problem och kraschar tillslut.
    öppenvård låter helt klart intressant och jag hoppas att jag kommer få tummen ur arslet och söker vård en vacker dag.

    dom goda nyheterna är att jag aldrig kommer ta mitt eget liv, hur frestande det än kan vara ibland. jag har för mycket fint o mitt liv att bara spola ner i kröken.

    Nu bor jag i Sthlm och mitt Ex och son i Umeå, så jag får träffa honom så otroligt sällan,
    och min relation till Exet är fruktansvärd, hon hatar mig.
    jag vet inte alls hur jag ska hantera det hela och allt blir väldigt infekterat.

    hur går det för dig ? hur hanterar du allt kaos?

  • XeddieX

    Jag men satan "Clock"

    På något vridet sätt så känns det lite bättre att veta att man inte är själv o släpar på ett lass.
    Nog för att det är jobbigt o sitta o läsa om andras problem så blir mina problem något mindre..

    Mitt stora problem är att jag gärna grottar ner mig i min egen misär.

    Hur som haver så står o går jag fortfarande, min son är det finaste jag har i livet.

    sakta men säkert så ska jag nog ta mig igenom det här skiten också.

  • XeddieX
    Yront rules skrev 2012-09-22 11:54:41 följande:
    Kommer säga som det är!

    Det är trist att höra er män vilja lämna livet för en kvinnas skull! Det är också så typiskt att män "går" upp i sin kvinna till den milda grad att hon "bär" mannen genom hans liv, han ger sig helt och fast till henne. Vem var ni män innan ni träffade er kvinna? var ni svaga och ville göra slut på era liv eller var ni glada och festade loss och hade kul? Ni måste hitta tillbaks till er själva igen! kvinnor finns det gott om och ni kommer säkert hitta någon igen som kan ta ifrån er eran manlighet på nytt igen och locka er med sin kvinnlighet som godis till hon inte längre har någon nytta av er! Då står ni där igen och är bestulna på er integritet som ni än en gång låtit en kvinna ta hål på och rasera. Det blir så här när man tillåter det, inte annars!

    Sluta va så svaga och patetiska! Visa att ni kan stå på egna ben igen och var en bra fadersgestalt åt era barn!

    Och ja! jag har erfarenhet från hela skiten...

    Man up!!!       
    Det är inte alls kvinnan här som gjorde att livet raserade, hon tillförde något till mitt liv, en son.
    Det är hennes beteende efter skiljmässan också bidrar till att varenda jävla sekund ska vara en kamp.
    Jag försöker o försöker att få träffa min son och hon gör allt i sin makt för att motarbeta mig.
    Det var så mycket som hände med mig under våran skiljmässa. jag blev av med min familj.
    Henne saknar jag inte för 5 öre. men jag saknar att vara med min son varje dag.
    väl riktad kritik kan jag tycka, men jag tar inte åt mig för jag känner inte att jag passar in i din fördomsprofil.

  • XeddieX
    Clock skrev 2012-09-23 09:49:22 följande:
    Jo, fast smärtan sitter ju kvar. Inte sant? Jävla KÄRRINGAR alltså.
    De är inte visserligen inte likadana allihopa, men tamig f*n varenda tjej jag träffat är likadan.

    Sen vill jag bara säga att det inte spelar ingen roll om mamman har ensam vårdnad av barnet (antar att ni har gemensam då ni varit gifta) så får man ALDRIG någonsin neka den andra föräldern att träffa den andra föräldern.
    Om mamman till din son nekar dig, kan du ansöka om ensam vårdnad, och kommer GARANTERAT att få det, då mamman inte sett till att sonen fått det han har rätt till: Två föräldrar.

    Om du vill kan du skriva till min inbox för att få ett namn, ett nummer och en mejladress till en av de främsta barnrättsjuristerna i sverige. Hon står på pappans sida dessutom, då det oftast är mamman som nekar och så vidare.

    Bara hojta till!

    PS. Och ge fan i att ta livet av dig för en brud. Tänk på sonen vad han skulle säga om dig när han växer upp:
    "Min pappa var för svag och feg" t.ex.

    Skaffa en boxningsäck och börja mata in slag på den istället. DS.
    Jo vi har gemensam vårdnad, vad nu det ska vara bra för med tanke på att jag ändå inte får träffa min kära son.
    Det blir lätt krig om jag skulle vilja kriga. men jag vet inte vad jag har att vinna på det, säg då att jag får min son på heltid, vad händer då med hennes livssituation? och realtionen imellan oss? ska det vara så att man måste välja att bara en en mamma eller bara en pappa?.

    Tusen o åter tusen tack för stödet.
    Jag vet bara inte hur mycket jag ska bråka, eller om jag ska ligga passiv till min son är stor nog att fatta att det var hans egen mamma som hindrade honom att spendera tid med sin far.

Svar på tråden Skiljsmässan förstörde mig.