Anonym skrev 2012-08-11 22:16:46 följande:
Mamman bor 12 mil från mig. I en liten ord på 350 invånare utspritt på en stor yta. Jag bor i en stad med närmare 100.000 invånare. Mamman är livrädd att flytta till en plats med fler invånare och trafikflöde än vad hon idag är van vid. Så hur relation vi än har så kommer växelvis boende (varannan vecka eller dyl) aldrig funka så länge hon promt ska bo där hon bor och jag promt ska bo där jag bor. För mig spelar det ingen roll var jag bor - liten ort som stor ort. Jag vill träffa mitt barn och kan flytta var som helst bara jag får träffa mitt barn ofta. Problemet är rättare sagt ekonomin för min del. För min del innebär det flera år av arbetslöshet då jobbmöjligheter samt mina egna arbetslifserfarenheter inte ger mig några jobbmöjligheter på hennes ort, om jag säger upp mig och flyttar dit. Jobbmöjligheterna är minimala för min del! Så därför vill jag inte flytta dit då det inte är ekonomiskt hållbart. Mamman å sin sida har utbildning och erfarenhet från ett yrke det råder personalbrist inom. Så rent teoretiskt sätt kan hon utan problem få både ett och tre jobb på min ort om hon skulle vilja flytta hit. Hade gärnat önskat att mamman bodde närmare. För då hade jag kunnat träffa barnet oftare och vårdnadsformerna hade varit enklare att ha. Men för oss båda verkar det inte vara aktuellt. Utöver det så har jag ingen möjlighet att besöka dom på vardagarna. Detta eftersom att jag arbetar Må-Tors 06.00-17.00. Avståndet är helt enkelt för långt för att jag ska kunna hinna hem, byta om, äta middag, åka dit, umgås, åka hem och slutligen komma somna en så pass lämplig tid att jag har möjlighet att få den dygnsvila jag behöver för att kunna sköta mitt arbete (7-8 timmars sömn). Så alternativet dagtid är att mamman och vårt barn åker till mig på veckorna, t.ex. två gånger på veckan plus att jag åker till dom en eller två gånger på helgen. Jag har absolut inget problem med att betala hela hennes bensinkostnad för samtliga besök. Jag kan dessutom bidra med att laga middag och bjuda på detta. På så vis kan umgänge på veckorna bli möjliga. För mamman är ju ledig hela veckorna och har inte direkt några bundna tider att anpassa sig till som jag har (mitt jobb då). Nu är scenariot inte aktuellt eftersom att mamman är paranoid över det mesta gällande barnet och inte kan sätta sig och köra bil utan sällskap. Hon totalvägrar att barnet ska riskera sitt liv i en bil längs vägarna för tydligen dör 400 personer årligen i trafiken och det kan ju vara vårt barn det händer - enligt henne. Barnet kan sluta andas eller dö av plötslig spädbarnsdöd medan hon är fullt upptagen med att köra bil - jag kan räkna upp ett dussintal ursäkter jag hört. Du kanske förstår att jag sitter på ett ganska stort problem?
Du förväntar dig alltså att en nybliven ensamstående mamma ska åka 24 mil med sitt nyfödda barn varje dag för att barnet ska ha ett umgänge som du är nöjd med. I min värld låter det som ett rätt mastigt krav. Jag skulle själv aldrig orkat med det, varken fysiskt eller psykiskt. Det är inte för inte som tiden efter förlossningen kallas för barnsängstiden. Den nyblivna mamman förväntas vila upp sig, få igång amningen och knyta band till barnet i lugn och ro. Jag tror inte att det finns någon expert som skulle rekommendera ett sånt upplägg.
