Att ha barn med en narcissist

Det låter super! Jag har skickat pm! :)

Jag har haft samma oro som du för att de ska se samma beteende upprepas mot en annan kvinna (vilket redan har börjat). Jag kom fram till att barnen kommer ju alltid att ha ett förhållande till honom oavsett, speciellt om det är en idé han har fått i sitt huvud - att det är värt något för honom med de relationerna. Han kommer att manipulera och hjärntvätta tills han fått vad han vill. Ingen vanlig människa kan vinna mot en narcissist. De är outtröttliga.

Mitt eviga råd till alla som har barn med en narcissist är att bygga och bygga så mycket man kan när det gäller stöd i friska relationer och ekonomi. Du kan aldrig förlita dig på att en narcissist håller ett löfte, därav är självständighet ett måste.

Att komma överens med en narcissist och sedan ha en plan B ändå i hemlighet, gör att man kan ge narcissisten ett inbillat övertag. Då bli de lugna. Tänk på att varje överenskommelse med dem är en möjlighet till att utöva makt -
och de tar varje chans om de kan.

Mina erfarenheter är att det ALDRIG går att samarbeta med en N. Noll tolerans är det enda som gäller!

Usch, det låter jobbigt.

Det är fruktansvärt jobbigt, jag tror man aldrig blir av med "narcissistpartnerbeteendet" även när man lämnat. Man är om sig och kring sig, spröt som är dubbelt så långa som andras, alltid beredd och alltid en klurig lösning för hur man ska komma undan så smidigt som möjligt utan att man själv eller nära tar allt för mycket skada av dem.

Jag lämnade för 7 år sedan och jag är fortfarande hårt "märkt", men framför allt har jag lärt mig massor på vägen bort, om hur man hanterar dem och håller situationen så bra man kan.

Medhårs, spela deras spel. Aldrig för mycket information. Sakligt. Ha alltid en plan B. Bra nyckelord.

Du menar nollkontakt? Det skriver jag under på.

Jag håller med dig om att man på något sätt tycks fastna i ett partnerbeteende.

Även om jag på ett logiskt plan förstår att hans narcissistiska drag är en personlighetsstörning och att han därför måste behandlas annorlunda, så kan jag inte på ett känslomässigt plan släppa mina förhoppningar om att han ska förstå, att det ska gå att nå fram till honom, att det fortfarande finns ett vi kvar någonstans att bygga vårt samarbete på. Men då blir ju konsekvensen istället att jag hela tiden blir sårad eftersom han är omöjlig att kommunicera med, inte kan ta ansvar, saknar empati och respekt för andra människor och är helt blind för något annat än sina egna behov, osv. Det är bara så otroligt svårt att acceptera att en person faktiskt är sån, att han inte bara håller upp en stolt fasad utan att han faktiskt inte förstår bättre.

Men du har helt rätt i att rätt taktik är att spela med i deras spel, att klappa dem medhårs, men alltid ha ögon i nacken och vara förberedd med en Plan B. Jag hoppas verkligen att jag kan lägga mina känslor åt sidan och köra det spelet, för både min och vårt barns skull.

Jag känner igen mig så precis i det du beskriver. Jag minns hur jag vred ur det allra sista krafterna i mig i mina försök att hjälpa honom när han var i en depressiv period. Det var som att det bara inte gick att släppa honom hur illa han än betedde sig, typ det du nämner ovan men även år av otrohet.

Narcissister tycker sig ha rätt till det och tar gärna till det när de anser att partnern inte är tillräckligt boostande och bekräftande (svårt att klara det 100% när man är utsatt för denna misshandel, eller hur?), eller uppfyller deras fantasier om den perfekta partnern.

Du måste vara rädd om dig själv eftersom narcissisten inte är det. Han får näring av just detta empatiska beteende och är inte intresserad av att lösa något eller av någon annans åsikter och känslor. Det är oerhört svårt att ta sig loss, eftersom du blivit medberoende. Du måste först förstå vad du är utsatt för (på riktigt, inom dig) och att det är en lång process att bli dig själv igen. Vi pratar år.

Det är samma mönster som drabbar en som lever med en gravt alkoholiserad partner, man har med tiden lärt sig att hantera att vara just där vid hans/hennes sida, och är alltför psykiskt tiltuftsad för gå. Man blir så medberoende att man inte förstår vad normalt är. 

Du beskriver det på ett otroligt bra sätt. Exakt så är det verkligen!

Jag tror att det kan vara svårt för andra som inte varit med en narcissist att förstå problematiken. De ser bara någon som är sviken och letar fel hos sitt ex. Men narcissistiska drag hos pappan till ens barn är något fruktansvärt att behöva anpassa sig till och hantera. Att alltid vara vaksam och beredd på att vad som helst kan hända, aldrig kunna slappna av eller ens vara sig själv.

Du sätter verkligen fingret på problematiken. Tack för dina stöttande ord!

Ja precis