Småbarnsmammor med bröstcancer
Hej!
Jag startar denna tråd med förhoppning att komma i kontakt med andra småbarnsmammor som har/har haft bröstcancer, för stöttning och peppning. I våra behandlingar, men även i vardagsbekymren med barnen. För vardagen pågår ju trots allt!
Kanske är Familjeliv inte det bästa forumet, men det är så tungt på cancerfondens hemsida och inte så många som är aktiva deras forum. Jag hoppas att det kan finnas fler än jag som hellre skriver här på FL?
Bröstcancer är den vanligaste formen av cancer hos kvinnor i Sverige. Det är ganska ovanligt att drabbas före 40 års ålder, men det händer.
Jag är 35 år år och bor i Stockholm med min man och våra två barn. Vår son föddes i augusti 2008 och vår dotter i april 2010. Mina barn betyder allt för mig! Ända fram till min diagnos var jag en kärnfrisk småbarnsmamma, som jobbade 100%, tränade flera ggr i veckan och hade sjutusen järn i elden!
Under påsken i år kunde jag inte längre förneka att jag kände ngt underligt i mitt vänstra bröst. Inte en knöl, utan liksom ett stelt område. Jag vet att man alltid ska kolla upp brösten vid oro, så jag ringde faktiskt direkt efter påskhelgen och fick tid hos en specialist bara ett par dagar senare. Jag kände mig oerhört hypokondrisk när jag gick till bröstmottagningen. Jag trodde ju inte att det skulle vara något!
Det visade sig dock att jag hade förkalkningar i bröstet. Förkalkningarna kunde vara helt ofarliga, men det kunde också röra sig om sk "mikroförkalkningar", som är ett förstadium till cancer. Prover togs och jag fick vänta en vecka på besked. Det var en vidrig vecka och en riktig käftsmäll när läkaren konstaterade att jag hade förstadium till cancer och måste opereras så snart som möjligt. Flera prover togs och ytterligare en vecka senare fick jag besked att det inte bara var förstadium till cancer utan att jag faktiskt redan hade hunnit utveckla aktiv cancer.
Mitt liv stannade helt. Tre veckor senare opererades hela mitt vänstra bröst bort. Tack och lov hade inte cancern hunnit till lymfkörtlarna. All vävnad som hade opererats bort analyserades och efter några veckor fick jag veta att jag hade en cancerform som triggas av östrogen och att jag är HER2-positiv. Läkarna menar att all cancer är borta i och med operationen, men eftersom jag har en aggressiv form och är ung så genomgår jag nu all behandling som finns att få för att minska risken för återfall.
Just nu pågår cytostatikabehandling och jag har nyligen fått dos 2 av 6 doser. Jag kommer även att få Herceptin under ett år. När cytostatikan är klar kommer jag även att strålas. Utöver detta måste jag äta antiöstrogener i fem år (vilket leder till klimakteriet). Allt detta underkastar jag mig för att minska risken för återfall. Ett självklart val såklart, men ändå jobbigt.
Min störta rädsla i livet är att inte få finnas kvar för mina barn. Jag är skräckslagen för ett återfall om några år.
Om det finns fler som jag här på FL, eller som har varit i min situation och är friska nu så vore det toppen om vi kunde dela vardagens bekymmer, de jobbiga dagarna och de bra dagarna här i denna tråd!
