Vår dotter var 15 månader när vi fick henne. Hon började förskolan när hon varit hemma 16 månader. Jag har hört någonstans att det är bra om barnet är hemma (minst) lika länge som det var gammalt vid adoptionen. Lättare sagt än gjort om man adopterar en treåringen, men får man ett mindre barn, som ni ju fått, så kan man kanske ha det som tumregel. Sedan beror det ju också väldigt mycket på hur anknytningen fungerat och hur tryggt barnet verkar. Jag vet adoptivföräldrar som fått skjuta upp förskolestarten något halvår eller mer och andra som utan oro har kunnat låta barnet börja förskoleklass efter mindre än ett år hemma.
Vår dotter knöt an väl till både mig och min man och det gick förvånansvärt fort. Särskilt med tanke på att hon egentligen aldrig haft samma vårdare tillräckligt länge för att få till stånd en riktig anknytningsprocess innan adoptionen. Vi hade en väldig tur med att vår dotter måste ha haft en medfödd stark förmåga att knyta an. Vi fick också släkt och vänner att i mycket stor utsträckning hålla sig till våra förhållningsregler i början, vilket jag tror var en fördel. När det var dags för dagis var dottern en trygg liten individ som hade stenkoll på vilka som var hennes föräldrar och hur förhållandet till oss skilde sig från det till andra vuxna. Dessutom var dottern tidig med språket. Hon talade ganska obehindrat när hon började förskolan och kunde hänga med i enklare verbala resonemang från vår sida. Vi kunde helt enkelt förklara att vi skulle gå till jobbet, vara borta ett tag och sedan komma tillbaka.
Vår dotter hade barnvakt första gången när vi varit hemma drygt ett år. Morfar fick ta hand om henne en stund när min man var på jobbet och jag behövde vara med på ett möte. Vid det laget hade vi så smått börjat låta de närmaste, främst mormor och morfar som vi träffar oftare än andra släktingar, vara med och ta hand om henne. Innan det hade vi varit restriktiva. De första månaderna fick hon leka med andra vuxna (släkt och nära vänner), men inte sitta i knä eller liknande. Så småningom tillåt vi lite mer fysisk kontakt, en kram eller så, men det var vi som matade, bytte blöjor, nattade och tröstade. Vår dotter var aldrig överdrivet social mot andra vuxna. Hon hade inte det lite gränslösa beteende som jag sett hos en del adopterade barn i bekantskapskretsen.
Vi ser fortfarande att vår dotters anknytning är lite annorlunda mot de flesta andra barns, inklusive vår egen biologiske son. Hon fäster sig väldigt hårt vid enstaka personer. I första hand gäller det förstås mig och min man (enligt en barnpsykolog vi haft en del kontakt med är hennes band till oss, allra mest till mig, hårdare knutet än vad som är normalt för åldern), men det gäller också utvalda andra vuxna. Hon gråter varje gång hon måste lämna morfar och inte ska träffa honom på ett tag. När hon gick på dagis hade hon två fröknar som betydde oerhört mycket för henne. Den ena av dessa slutade och det blev ett litet elände, både för att dottern saknade sin fröken och för att hon vägrade acceptera den som kom istället.
Över huvud taget har vår dotter svårare än de flesta andra barn att acceptera personalförändringar omkring sig. På dagis gick det rätt bra, där var personalgruppen ganska stabil, men i skolan är det värre. Under tre år, från förskoleklass och till slutet av tvåan, har hennes klass haft fyra lärare och lika många klassanknutna fritidspersonal. Vid senaste lärarbytet hade vi i alla fall turen att få tillbaka en underbar lärare som vikarierat på fritids ett tag när dottern gick i ettan. Den läraren betyder väldigt mycket får vår dotter. Dessutom har de äntligen fått en ordinarie fritidspersonal, som dessutom själv är adopterad och har varit ett stort stöd när vår dotters bakgrund ställt till det lite för henne.
Att personalen har erfarenhet av adopterade barn eller vill lära sig mer betyder en hel del. En tidigare fröken var väldigt bestämd med att hon skulle behandla vår dotter som alla andra. Hon förstod inte hur något som hänt så tidigt i ett barns liv kunde ha någon betydelse. I vardagen funkade det väl ganska bra, men så fort de skulle göra något särskilt så blev det problem. Vår dotter behöver få förbereda sig innan saker ska hända. Hon mår dåligt av överraskningar, måste få känna att hon har någon sorts kontroll över tillvaron. Det förstod personalen på dagis och det förstår de som jobbar med hennes klass idag, men den här läraren verkade tro att det var vi föräldrar som var överbeskyddande - med följden att vår dotter flera gånger flippade ut totalt och bara grät och skrek när något oväntat hände.
Utan att känna ditt barn så tror jag inte du behöver vara orolig över att han/hon blir mer social. Inte så länge du känner att anknytningen till er är bra och barnet väljer er för tröst och liknande. Blir barnet för klängigt på andra vuxna och verkar trivas lika bra i knät på vilken vuxen som helst som på er så kan det finnas anledning till oro, men att barnet visar nyfikenhet är bara naturligt. Viktigt är att barnet kan göra skillnad utifrån hur nära en vuxen står er familj. Typ att krypa upp i knät på er när han/hon är trött, ge mormor en spontan kram och leka tittut med en bekant ni möter på bussen. Inte låta sig tröstas av eller genast krama någon nästan okänd vuxen.
