Barnet kommer i sep och hon kräver ensam vårdnad :(

Välkommen i klubben, samma här. Hon hatar mig just nu. Jag är en patetisk myra i hennes ögon. Jag försöker räkna kallt med att hormonerna snart får henne att tänka klart....

Diktafon säger jag bara, diktafon.

Hormoner kan styra och ställa till med en massa problem. Och att det gick snabbt, det gjorde det antagligen inte, hon har förmodligen tänkt på detta länge, även om hon inget visat utåt.

Har något spec hänt som gör att hon ändrat sig och nu vill utesluta dig? Hon har ju nämligen rätten på sin sida, är ni inte gifta så får hon ensam vårdnad direkt och du får be henne skriva under för gemensam eller stämma henne. Förlossningen har du inte ens rätt att veta omd en har startat eller om hon finns där, ringer du och frågar och hon har sagt att de inget fr säga till dig så säger de inget.

   

Beklagar verkligen... låter som att du har det enormt tufft just nu.

Hormonerna kanske gör sitt, men bara för att man är gravid, har pms etc har man ingen rätt att vara elak eller agera hur som helst. Fast man är gravid måste man ta ansvar för sina handlingar. Men detta är kanske lite utanför ämnet..

Det bästa vore ju om ni kan lösa det på något sätt. Hur länge har det pågått? Alltså har hon varit så här i några dagar eller flera veckor?

Är det någon skillnad på hur hon agerar beroende på hur du bemöter henne? Exempelvis; tar hon mer eller mindre avstånd från dig om du ringer henne?

Är du säker på att det är ditt barn? Tänk om det är någon annans barn och därför "vill hon inte att du ska vara pappa"?

Om du är pappan så är du pappan oavsett vad hon tycker/tänker om den saken.

Har du pratat med någon kompis eller med dina föräldrar om detta? Annars tycker jag du ska göra det, inte bra att gå igenom en sådan här sak själv.

Beklagar verkligen och hoppas det löser sig! Men vad du än gör GE INTE UPP!! Kämpa för dina rättigheter som pappa och för ditt barns rättigheter att vara med sin pappa! Massa kärlek loco!

Beklagar!

Har varit med om mycket annat skit gällande mamman. Jag tycker att de flesta unga "kvinnor" som blir mammor, är så jäävla omogna, patetiska, dramaqueen biiiiiitches!!! De tror att dem kan göra som dem vill. Men jag har aldrig gett upp.

Ge inte upp, stå på dig, det är ditt barn också, gör allt för att vara en bra pappa och gör allt för att du ska kunna träffa ditt barn. Stå på dig! Hon kan inte få ensam vårdnad bara så där!!

Och föresten, får man inte automatiskt gemensam vårdnad nuförtiden? Hon kan fan inte få ensam vårdnad om DU inte nu är kriminell, slår henne och allt sånt här skit.

Ursäkta mitt språk, brukar inte skriva så här, men ibland får man vara arg :)

Ha de bra!

Vad gäller gemensam vårdnad vill jag minnas att det nu förtiden lutar mer åt delat vårdnad som standard. Vad det sen innebär vet jag inte, kanske varannan helg.

Dessutom vet jag att det enda fall en domstol inte får döma gemensam vårdnad är då båda föräldrarna begär att det ska vara endast en förälder som tar hand om barnet.

Jag tycker att oavsett hur det är med mamman så handlar det om att så snabbt som möjligt bygga upp dig själv, ta ansvar, åt minstone spara pengar till barnsaker, och så vidare. Planera för att mamman känns rubbad och att du själv står där med barnet på heltid. (skulle kunna hända vid t.ex. någon olycka eller så. Hur vill du att din situation ser ut i så fall.

Mentala inställningen bör nog vara, Tack för att du ger mig ett barn, gå du om du vill, men lämna barnet hos mig. - Vi vill båda att barnet ska ha det bästa.

Viktigt för att undvika problem är nog att bygga förtroende i förhand.

Ingen erfarenhet av krångliga mammor så, men jag vet att om du inte tar striden kommer du ångra dig.

Ps. Hur har det gått med det hela. Vill gärna veta hur du/ni gjorde sedan?   Svarade vad jag tyckte eftersom att flera kanske läser.  DS.