Blue skrev 2012-08-29 15:01:27 följande:
Finlandsvenska:
Nice om du kan lyckas utan hjälp. Själv har jag svultit mig i så långa omgångar att jag hamnat på sjukhus och det krävs ett fruktansvärt psyke leva på svältgränsen någon längre tid utan hjälp. Det tragiska är att hormonbalansen ställs om helt och man får en väsentligt ökad hunger i upp till ett år efter en period där man tappat kilon. Det är inte bara att sluta äta "onyttigt" (om det nu är det man gör), iaf för mig är det många andra saker som spelar in, bland annat har jag en sambo som äter dubbelt eller mer av allt och ändå inte går upp i vikt mm. Visst är det upp till en själv att gå ned i vikt, men utan adekvat hjälp från omgivning eller samhälle är det grymt svårt. Och det borde man ha respekt för.
Vet inte om medicinsk litteratur lämnar så mkt tolkningsutrymme och oavsett om det är så eller inte så vill jag påvisa att det inte enbart handlar om "lathet". Övervikt är ett komplext problem med rötter både från uppväxt, gener, hormoner, metabolism och något så knepigt som tarmflora förutom den stora psykiska del som spelar in.
Tror inte att jag kommer något längre med att argumentera med dig. Vi har helt enkelt olika åsikter och olika förutsättningar i vårt tankesätt. Jag gillar tråden och tycker att det är starka och modiga människor som törs skriva om sig själva, sina svårigheter och glädjeämnen trots risken att bli ytterligare skuldbelagda. För min del är det skönt att höra att jag inte är unik och att det finns de som törs säga ifrån, törs visa sina fina magar och som trots oro och skuld kämpar för att de och bebisarna ska må bra utifrån de förutsättningar de har. :)
Jag har aldrig sagt att det är lätt och att svälta sig lyckas ingen med i längden. Det gäller att lägga om hela livsstilen både rutiner hur man rör sig, när man äter och även vad man äter.
Visst grundar sig mycket gener , hormoner och uppväxt men det är upp till oss själva att ta reda på vad som funkar för oss och vad man får resultat av.
Har även jag en sambo som äter betydligt mer än jag men det hindrar inte mig att sluta äta när jag fått tillräckligt om jag vill...
Märk väl inte jag heller har lyckats eftersom jag har övervikt men jag skyller inte på andra orsaker än att jag själv felar..
Alla är unika och starka på sitt sätt men det jag vill få fram är att , visst konstatera att vi har övervikt men skäll inte ner sjukvården för att dom följer normen utan ta skulden på oss själva istället. Ingen har rätt att skälla ner oss men varför har vi isåfall rätt att skälla ner andra?
Det finns en norm för medelvikt och medelmänniskan för att ha nån ekonomisk grund för vården som vi skattebetalare står för ( ok jag i finland) och för att få en fungerande budget med siffror så måste normen följas nånstans , likaså maskiner klarar inte av vad som helst och ska det införskaffas nya maskiner för att klara av en minoritetsprocents övervikt eller undervikt så tas det från majoriteten som ändå är dom som står för det mesta eftersom dom är majoritet.
Det finns bara x antal pengar och det ska delas upp på majoriteten i rätt procent och minoriteten i rätt procent, inte att minoriteten får majoriteten av x antal pengar.
Detsamma gäller t.e.x oss finlandssvenska i finland. Vi är en minoritet med rätt till vårt språk men tar man t.ex vården så måste vi få vård om vi kräver på vårt modersmål men hur mänga gånger tror du det funkar så, i bästa fall är det någon undersköterska som kommer in och översätter på knagglig svenska vad läkaren säger. ( Har en kompis som inte just talar finska men hamnar på vård av en sjukdom i finska tammerfors, vilket betyder att jag eller hennes sambon följer med för att översätta vad läkaren säger för annars blir det inte till nåt)
Mycket av detta problem kommer från inbesparingar och att det i politiken talas om tvångssvenskan bland finskspråkiga majoriteten.
Vilket betyder många gånger att det är upp till oss själva att ta tag i saken.
Vi ska inte skylla på olika saker utan ta ansvar själva över vår situation vad det än gäller.
Lycka till!
