Vi som är överviktiga & gravida.

 Hej, passar nog i denna gruppen jag, 174cm lång och höll som bäst på att gå ner i vikt när jag blev gravid, vägde 118kg (ryser lite) på inskrivningen, har nu i v 31 gått upp 12kg och har stått still där i drygt 2månader så det är okej.
Ska göra sockerbelastning imorgon, känns ju bra att man får hjälp att hålla koll då min son (nu 2år) var välgit stor när han föddes (5310g och 56cm lång), jag har det riktigt jobbigt med min barnmorska just nu, med min övervikt i grunden har jag ju ett mått på magen från början som är väldigt stort men sist gång hon skulle mäta rynkade hon bara på näsan och muttrade: ja man mäter ju fettvävnad också............ har panik över att gå dit imorgon men jag vill ju göra allt för det lilla pyret i magen så naturligtvis kommer jag gå dit, sedan är jag rädd för de förnedrande blickarna vid vågen, en kommentar på en tidig kontroll har bränt sej fast i hjärnan: hur tänker du egentligen när du går upp så här i vikt?????    jag mår ständigt illa om jag ens försöker äta men måste ju för både mej och pyret men är sååå rädd att ha ökat ens 1gram i vikt    borde väl egentligen byta barnmorska men har inte ork till något alls just nu, försöker mest härda ut de veckorna jag har kvar... 

hmmmmmmmm min dator fixar och trixar på egen hand idag ser jag... 

 Var på tillväxt ultraljud igår, pyret har en uppskattad vikt på 2900g nu i v32 så det är inte så konstigt att man känner sej enorm! Jah ska tillbaka 18september ny viktskattning och så ska man ta ställning till förlossningssätt då jag fick akutsnitt förra gången pga stor bebis.

 Tigerkakan: får jag själv välja så tar jag hellre planerat snitt än som förra gången, då hade jag krystvärkar i nästan 8timmar, gossen fastnade i bäckenet och de fick "trycka" loss honom för att kunna få ut han genom snittet, tog lååång tid att återhämta sej efteråt, jag var ju helt slut......... men man ska ju inte glömma att snitt trots allt är en stor operation med risker som följer, jag hade tur som läkte snabbt och komplikationsfritt (10dagar efter hade det ytliga läkt helt), jag var vaken under snittet och allt gick bra men trots det har jag nog egentligen lite kluvna känslor i frågan vaginal förlossning eller snitt........... inte lätt....

Slemtorsk: ja jag tycker det börjar bli änna tjatigt med ständiga frågan om jag verkligen är säker på att det bara är en där inne, i och med att jag är stor från början så ser jag ju större ut, men alla verkar liksom glömma bort den ursprungliga övervikten man har när man blir gravid........ men skönt att få svart på vitt att beisen är stort när jag ska till Bm på kontroll imorgon för hon har i princip trakasserat mej pga vikt (och havandeskapsförgiftning i förra graviditeten) sedan första besöket, öfrra gången sa jag till henne direkt när jag kom att: bara väg och mät och skriv in det i journalen, jag vill inte veta, bara specialistmödravården får veta........... hon blev helt tyst och gjode som jag bad henne, men resultatet från igår känns ändå som en liten seger mot henne

Blue: samma sak för mej, min Bm, har inte varit ett stöd för mej en enda sekund under hela graviditeten....... en gång när jag kom dit hade jag gått upp 4kg på en månad, då sätter hon sej på en stol med armarna i kors och stirrar på mej med rynkad näsa och säger: "hur tänker du egentligen?" , vad svarar man på det? jag blev helt tyst och fick inte fram ett ord, jag menar att visst kan jag ta kritik om den leder till en form av hjälp eller något steg i rätt riktning men den kommentaren har inte hjälpt mej särskilt mycket............

Slemtorsk: jag hon har varit vidrig periodvis, men sist gång var hon väldigt lugn och tyst, då vet jag att hon had tagit upp mitt "fall" med spec mödravården dagen före och igår träffade jag samma läkare hon talat med och förtår att där hade hon inte fått det svar hon ville..... imorgon kan jag kliva med ett leende över tröskeln till Bm då jag vet att jag haft rätt hela tiden. Bm har dessutom på något bekvämt sätt glömt bort att jag faktiskt bad om att få hjälp med råd om lämplig kost mm redan på inskrivningen men att hon själ redan då sa tvärt nej.

 Slemtorsk: ja jag känner ju just nu att en kontakt med psykologen är min räddning, all mat gör att jag mår illa och jag ser ju på min snart 2-åriga son att han undrar vad det är som händer med mamma, han börjar kasta sin mat till hundarna när han ser att jag inte äter så jag måste göra något både för mej, honom och pyret, det finns ju ett liv efter graviditeten som man skall orka med.
 Att få tala med någon som man känner stort förtroende för känns som det viktigaste just nu...... att få lufta känslorna liksom     delvis gör man det ju här, och det känns skönt att kunna berätta hur man känner och få en annan persons syn på saken, det plus att man inte känner sej ensam.

 var nyss in på försäkringskassans sida och såg att de godkänt min sjukskrivning pga foglossningar!!!!!!!!!!!! kan säga att det var en stor sten som föll från hjärtat, är ju alltid lite oroligt att vänta på deras beslut....

 Idag är en bra dag.............. behöver ej gå tillbaka till "min" Bm något mer................. Var på spec mödravård igår, "lilla pyret" skattas till 4500g nu v36 och pga måttlig preklampsi och allt som strulade under förra förlossningen samt de bekymmer jag haft denna gång blir det planerat snitt på tisdag 25/9! nästan svårt att fatta att om en vecka har jag vårt underbara nytillskott i mina armar