Bör landstingen betala reducering av ärr efter självskador?

Ja, man bör få hjälp med ärren. Svårt att veta NÄR man bör få det dock eftersom jag tex trodde jag mådde bra i många år men plötsligt så hände något som ändrade hela mitt liv och sedan satt jag där igen och skar. Jag skar mig i drygt 8 år och var sedan "fri" i ca 6 år innan mitt återfall. Så svårt att säga när man bör klassas som frisk och få hjälpen när detta beteende är något som man så lätt faller tillbaka till (nu har det gått 5.5 år sedan återfallet och jag kan säga att jag HOPPAS att jag aldrig mer behöver må så dåligt, men det finns ju inga garantier)

Så skulle jag se dig skulle jag tycka synd om dig för jag vet ju själv hur dåligt du måste ha mått. Jag skulle även hoppas innerligt att du mår bättre och har, som jag, lyckats finna livslusten och glädjen till livet trots tungt bagage.

Skulle inte ha några som helst problem att möta dig i ditt arbete.

Fast ärren är i många fall inte enbart estetiskt besvärande utan även kroppsligt och psykiskt.

I TS fall tex så har hon besvär av sina ärr i form av att huden stramar och ömmar och hon har valt att bära långärmat för att slippa folks blickar (vilket i längden skulle kunna leda till psykisk ohälsa för vem tycker om att jämt bli utstirrad och påmind om sin mörkaste tid). Psykisk ohälsa för en person som skurit sig innebär för det mesta att skära sig mer och då har vi en spiral som går åt helt fel håll.

Jag kan garantera att den person som vill ha hjälp med sina ärr efter självskadebeteende inte bara har några små tunna ärr som om man trillat av en cyckel. Överväger en person med självskadeärr att vilja göra något åt ärren så är det ärr som besvärar precis som kvinnan som har fysiska besvär av för stora bröst eller konstant svamp av hängbuk.

Självklart bör det dock, precis som med allt annat, finnas en gradering för vilken hjälp man får beroende på hur illa ärren är. Men självklart bör den som verkligen besväras få hjälp, massor med andra får ju det!

Samhällstjänst? Så du tycker dessa människor bör straffas som en kriminell för att få hjälp? Du vet inte så mycket om varför man tar till det beteendet va?

Du skriver att förr var det minsann inte så...nej, det må så vara. Men ska man då inte hellre fokusera på varför det har blivit så nu istället för att hänga ut de stackare som tydligen redan haft det jävligt tufft? Alla når inte den punkt där de öppet kan prata om sitt beteende och bakomliggande faktorer, många vill bara glömma och aldrig tänka tillbaka. Ska dem nekas hjälp då bara för att dem inte vill blotta sig? (för många känns det till och med för svårt att be om hjälp av en kurator, tror du dessa skulle palla att stå framför en grupp och prata?)

Nejdu, jag håller inte alls med dig där...

Oj, sån attityd tycker jag är sorglig

Vi tar ett exempel: någon blir brutalt våldtagen. Efteråt blir det enda sättet att hantera ångesten som den händelsen skapade att skära sig. Egentligen skulle man mitt i den ångesten vilja ta sitt liv, men man vågar kanske inte men märker att när man skär sig så håller man fötterna på jorden istället för att låta ångesten svepa med en.

I en sådan situation, tycker du fortfarande att personen i fråga ska skylla sig själv för ärren ren desperation och förtvivlan skapade? Att personen inte ska få hjälp att kunna gå vidare utan ska för resten av livet få titta på sina ärr och påminnas om hur dåligt man mådde och vad som hände som gjorde att man mådde så?

Nej, ärrborttagning tar inte bort bakgrunden, däremot tar man bort den synliga och kanske smärtsamma påminnelsen på att man har bakgrunden, något som kan vara ett hinder i att må bättre. Att bli av med ärren kan då hjälpa den drabbade att nå nästa steg i helandet, nämligen att börja leva istället för bara överleva.