2190 dagar av mitt liv gick åt till mobbing - stäng inte ögonen!

En av mina har uppenbarligen knarkat ihjäl sig, men vet inte om jag känner någon större glädje över det på det sättet. Jag är förbannad över hela paketet, faktumet att folk valde att titta bort, att mina egna föräldrar rent utav fann det enklare att inte göra något alls.

Man formas av det man upplever o jag har säkerligen positiva egenskaper som jag inte skulle haft utan mobbingen men samtidigt är det en skral ursäkt för att rättfärdiga eller ens acceptera sådant här beteende. Det är ju bra att förlåta o gå vidare o allt det där men samtidigt tycker jag inte att man ska glömma bort det ständiga arbetet med att hindra att detta sker igen och igen. Vi borde vara mer civiliserade än så 2012.

Hej Sin74!

På "den tiden" (jag är 32 idag) fanns det ju inte precis några utstuderade antimobbing-planer på det sätt som det gör idag så erfarenheten fanns väl å ena sidan inte där, men det gjorde inte heller medmänskligheten eller det sunda förnuftet. Det började med ord o knuffar, men blev snart en systematiskt utfrysning från i princip alla killar i klassen med några få undantag. Fick jag vara med i någon aktivitet så hade jag "skitgörat". Knuffar, ord, ungar i ring runt var vardagsmat. Så småning om blev det allt mer fysiskt men de värsta bitarna där kanske främst skedde bortom den innersta skolgården. Det fanns en skog bredvid skolan, man fick vistas i den "mindre delen" av den, dock fortfarande långt bort från någon som helst insyn av vuxna. Där var det grenar, kottar, stenar, piskning med sly etc som gällde. På vintern naturligtvis snöpulning på gränsen till kvävning.

Den lärare som först höjde sin röst var ironiskt nog gymnastikläraren, en av de lärare som såg minst av oss men som faktiskt inte valde att titta bort för det som skedde. Andra som reagerade var tjejerna i klassen som i slutskeendet började gå emellan för att det gick för långt. Allt det här var väldigt synligt. Förutom misshandeln i skogen så skedde allt fullt synligt. Något konkret slut fick det dock inte förrän jag linkade hem en dag med så allvarliga skador att morsan vaknade till o tog mig till en läkare där det på intyget stod att jag blivit svårt misshandlad under lång tid. Skolan blev anmäld o fälld. Det värsta upphörde, men nu blev jag istället osynlig. Ingen ville vara i närheten av mig eller ens tilltala mig, och det var ingen som brydde sig om det heller, för nu var ju misshandeln iaf över. Så jag gick från slagpåse till osynlig. Det här var i sexan och det började i förskolan. Jag klarade mig ett år i högstadiet, faktiskt helt fri från mobbing då det var nya klasser, sedan brakade psyket ihop totalt o jag hoppade ur skolan i halva 8an. Soc utredde familjen som är ett kapitel i sig, men utan konkreta åtgärder åter igen (det var på nivån att jag borde lyfts därifrån). När 9:an väl tog slut backade soc o lämnade mig åt mitt öde (morsan bad dem fara o flyga). Vården gav inget stöd och så fort jag blev 18 blev jag istället sjukskriven på heltid o så fortsatte det... Nya sjukskrivningar utan åtgärd år efter år, jag fick kämpa själv med mina psykiska problem o familjesituation. Vid 22 hade jag ork att äntligen fly hemmet och för ungefär ett halvår sedan fick jag för första gången en långvarig kontakt med psykolog/terapeut för att bearbeta all skit.

Där har ni historian.

Men ja' e inte bitter, eller vad hur lyder skämtet nu igen... Jo, jag är faktiskt lite bitter!

Så det där med att "man formas av allt man upplever" känns tyvärr lite som ett slagord för min del. Visst har jag formats positivt säkerligen också men det är banne mig inte någon ursäkt på något plan för det som hände mig och jag kan med mycket stor säkerhet påstå att jag inte skulle vara en sjukskriven, icke arbetsförmögen stackare idag som kämpar för o trivas med livet om något hade gjorts.

Jag minns den sk uppföljningen också när allt väl kom fram. Så snart den påtagliga fysiska mobbingen försvann var alla bara nöjda. Det gjordes ingen uppföljning på hur jag mådde efter allt, om jag behövde hjälp eller dyl. Jag vet här att min morsa slog bort alla förslag om sådant från myndigheter o dyl, men hur långt får en förälder egentligen gå i att bossa över vilken hjälp sitt barn bör få? Här är en annan fråga jag är utomordentligt förbannad på, barn får lida något oerhört än idag under sina föräldrars beslut o livsstil utan att ett SKIT görs åt det annat än byråkratiskt jävla pappersdrabbel. 

Nej jag vet ju att det är helt annorlunda idag, även om den psykiska delen än idag ofta går under radarn med facebook, sms o alla möjliga saker som inte lärare kan veta något om.

INGEN lärare var o tittade över vad som gjordes i skogen när ungar lekte där, vi pratar om ett område som var utanför hela kärnan av hus som var ganska stort.  Så länge man inte gick över cykelvägen som ledde till den större skogen så var det inga problem. Detta hände ju dock självklart ändå och det var inga åtgärder på det. Under en tid hade ungarna t.om kniv gömt i skogen för att fälla träd o dyl.

Jag minns inte hur mycket jag försökte bättre, jag försökte ju hemma. Samtidigt känns det när man kan stå där o bli trakasserad med lärare som bara går rakt förbi som att det inte finns någon poäng med att försöka berätta, deras avståndtagande säger ju redan de uppenbara orden: sköt dig själv, det är ingen som bryr sig, det är säkert du som är felet. 

försökte berätta*

Oj det här inlägget hade jag helt glömt bort faktiskt, gjort mycket sedan dess på tigersoul.se för den som är nyfiken ;)

Fortfarande ett nog så viktigt ämne dock, kanske gör jag om låten en dag lite ordentligare. 

Sitter o gör en remake på denna gamla låt o kom att tänka på tråden, kanske vill ni höra hur det låter sisådär ett år senare i musikkarriären ;) Den är klar sånär som på lite småputs, inte riktigt den stil jag brukar ägna mig åt men tycker det passade för den här låten. Finns mer musik på www.tigersoul.se för den som är nyfiken.

soundcloud.com/kristian-tigersoul/sa-javla-ful