2190 dagar av mitt liv gick åt till mobbing - stäng inte ögonen!

3258 dagar...

jupp.. nej inget gjordes... fick snarare höra att det var mitt eget fel, att jag fick skylla mig själv.

Redan från 4an så kunde man lätt gå utanför "skolgården" Till en liten skogsdunge, upp på taket på ett av husen, till 2 stora fält och till innegården av ett lägenhets område. Och bara fantasin stoppade mina mobbare.
I 5an så kunde jag inte gå på toa utan att hela klassen stod utanför och sa att dörren gått i baklås, och varje gå så trodde ju läraren på dom och låste upp dörren. Jag fick inte klia mig utan att det på något sätt skulle få en sexuell kommentar på det hela.
I 6an blev det total utfrysning och jag fanns inte längre. Varken för elever eller lärare. Råka jag vara borta av någon anledning fick jag inte veta om vi hade läxor, prov eller om vi skulle någonstans. Jag fick hela tiden höra att det inte var någon mening att försöka lära mig saker (har ADD) då jag ändå är (bokstavligen) dum i huvudet och IQ-befriad. Och detta höll i sig tills 9an. Så du kan ju tänka dig hur mina betyg såg ut.
I gymnasiet så var det fortsatt utfrysning, lärare fattar inte varför jag inte klara vissa saker eller att det tog längre tid pga min ADD. Så fick även där höra att jag var dum i huvudet. Elever som "klara av mig som person" och därav sket i mig.
Rektorn på det sista gymnasiet (av 2) tog även och kasta ut mig eftersom jag var "dum" och satte mig på, åhh. vad heter det nu igen, IV? det man går mellan 9an och gymnasiet om man saknar betygen... fast dom fatta ju inte vad jag gjorde där eftersom jag hade G i allt nödvändigt.

Jag kan inte ens räkna upp hur många gånger man sagt till lärare och rektorer om detta, suttit hos kuratorer och psykologer som hela tiden försöker få det till att det är min pappas fel, eller mitt eget eftersom jag är som jag är. Mamma och pappa försökte hjälpa till 1 gång men eftersom det inte kom någonstans så sket dom i det, med orden "det löser sig sen, bara att hålla ut".

Så efter 9 år av helvete så orka jag bara inte mer... satt hemma i mitt rum i 1,5år innan jag flyttade 16 mil till min bror där jag kunde börja reparera mitt liv. är idag 26 år.
 

Jag valde att helt enkelt sitta inne... det fanns lixom ingen mening att gå ut. Det fanns ju inget där ute för mig, ingen som ville mig väl.
Jo var på klassträff för 2 år sedan.. och där satt alla mina mobbare som om det aldrig hänt något, prata om skolgången som jag skulle ha varit en av dom. "Minns du denna resa? Nej, faktiskt inte.. då ingen sa något till mig om det... "

Det var rätt roligt, så fort jag flyttade så tog min bror med mig hit och dit till "vuxna" människor och jag fick fort vänner fast än jag hade svårt att lita på dom... men sakta men säkert så lärde jag mig lita på folk och lärde mig att leva ett normalt liv. men det var inte lätt att vara nästan 20 år och inte veta hur man ska vara social. Och det är väl det ända problemet jag fortfarande har idag... att jag vid vissa tillfällen kan låsa mig och inte veta hur jag ska agera. Samt att jag hatar att stå i centrum :)