Hej lele! Jag och min man har försökt i 10 månader och vi båda misstänker nog att det är fel på någon av oss... Jag har haft helt regelbunden mens hela tiden, har fått fina utslag på äl-tester på förväntad dag och förra månaden när jag tempade fick jag en tydlig stegring av tempen i samband med äl. Men ändå inget! Jag har BIM om en vecka och då ska jag börja tempa igen + ringa till gyn och be om att få komma igång med en utredning. Jag misstänker att de kanske stänger ner verksamheterna lite i sommar och då känns det skönt att ha ställt sig i kö innan det. Jag vill att utredningen ska vara igång i augusti/september...
Det känns fruktansvärt jobbigt att behöva ta hjälp för en sån sak som minst 8 av 10 par klarar helt naturligt...
Jag är 25 år, men känner mig stressad när det tar tid. Jag menar, om man behöver ge sig in i IVF-träsket eller adoptera kan det ju ta flera år innan man får sitt älskade barn och jag känner, just nu, att jag vill ha 3 eller 4 barn. Det kommer man ju inte hinna då....
Vi skäms också båda två över vår naiva inställning att det skulle gå direkt, eftersom vi är hälsosamma båda två.
Jag har försökt flera månader att sluta tänka på det, men det är otroligt svårt. På ett sätt skulle jag vara vilja radera det hela ur tankarna, men samtidigt vill man ju ha koll på äl så att man inte missar en chans! Det kommer ju inte så många på ett år ändå, det är en eeevig tid mellan varje äl känns det som.