Tvåspråkighet - vägrar prata i minoritätsspråket?

Jag känner igen min kusin i det här. Hon är nu 11 och del av en tvåspråkig familj (finska/svenska). Hennes äldre bror är bättre på att tala finska med oss andra som pratar finska, men lillasyster har sedan flera år tillbaka börjar diskussioner på svenska med mig, som pratar finska med henne, svarar på svenska etc. Enda gångerna hon pratar finska är när hon verkligen är tvungen, när hon pratar med någon som inte kan svenska.

Jag skulle gissa på att det dels handlar om att hon inte kan finska lika bra som hennes bror, men också för att hon bryr sig mycket mer om vad jämnåriga kamrater tycker. Kan de inte finska, varför ska hon kunna?

Jag är själv tvåspråkig, och för mig är det liksom helt otänkbart att tala svenska med min mor eller syster när det bara är vi i rummet, även om vi alla kan lika bra svenska också. Men jag vet att det är ganska vanligt att barn blir lata med språk: kan de göra sig lika väl förstådda på ett språk med alla, så börjar de strunta i minoritetsspråket. Har du hört talas om lingvisten som skulle göra sin son tvåspråkig (engelska/klingon), men där sonen vid tidig ålder slutade prata klingon för han märkte att även pappa förstod engelska lika väl?