Panik! Dottern ska gifta sig i USA efter 3 mån:s bekantskap!

Nu har i allafall mamman OCH pappan klappat ihop till slut.

Men vi har bestämt att jag och hennes mamma åker dit och vi bokar hemresa på samma flight/samma dag som hon skulle ha åkt hem, så att om hon ändrar sig i sista stund, så är vi där och hjälper henne. Jag tror att det bästa vi kan göra nu är att försöka ta reda på så mycket som möjligt vad det är för en kille och varför han tror sig ha rätt att roffa åt sig en ung tjej efter att hon har känt honom i 3 månader. 
Det som är mest läskigt och så otroligt chockerande, är att hon inte visar några känslor. Hon är verkligen som ett stone-face. Hon har väl aldrig varit den som har kunnat prata så mycket om känslor, men fram tills hon träffade den här killen, har hon alltid varit den där tysta, snälla, ordentliga flickan, som aldrig ens har provat en cigarett eller rört alkohol. Jag har aldrig sett att hon har haft ngn kompis eller varit ute utanför sina föräldrars hus någon helg under hela tonåren.
Hon har heller aldrig ens varit kär eller pratat om någon kille överhuvudtaget, så detta är hennes allra första förälskelse, eller vad man nu ska kalla det.

Och grejen är, att vi förbjuder henne inte att vara tilsammans med honom!  Bara hon inte gifter sig NU! Hon kan åka tillbaka på studie visum och vara med honom om hon vill, och om hon fortfarande vill gifta sig med honom efter det året, då är det väl ok då. Men inte NU!

Detta kommer att ödelägga minst två familjer i spillror, kanske tre familjer. Först och främst kommer vår mor att bli mycket dålig av detta, vi kan inte låta henne vara själv, eftersom hon är helt trasig efter att exakt samma sak hände med hennes favoritson för 20 år sedan. Hon kommer att ångra ända in till sin död att hon inte gjorde något. Hon har fyra barnbarn som hon inte känner, varav två hon aldrig har träffat. Hon kommer troligtvis aldrig att träffa sin son igen. Och jag och min syster kommer att träffa honom i bästa fall på vår mammas begravning.

Det är den ena familjen. Och sen den andra, min systers, som nu också verkar gå i exakt samma spår. Det betyder att det blir en till mamma som ska gå och vara orolig och en syster som ensam får ta hand om sina föräldrar när de blir gamla.

Och sen den tredje familjen, som troligtvis kommer att bli den som ska påbörjas nu den 27 maj. En 32 årig latinokille med sin kultur, religion och seder tillsammans med en förvirrad 20 åring som inte har några pengar, ingen utbildning, inget jobb, pratar inte spanska och ska dessutom bli styvmamma till en 9 årig tjej. 
Och det blir jag som får sopa upp alla spillror och älta detta om och om igen. Föräldrar i Finland, syster 8 mil bort, systerdotter i USA och en förlorad bror i Alaska!
Jag kan redan nu säga att jag är skitskraj för vad som kommer att hända mina barn, när de blir 20 år (15 år kvar). 
Jag ska Faaan skriva en bok om detta!
Tack för att ni orkade läsa till slut! Jag ska försöka uppdatera vad som händer.       

Ja, man vill ju inte förringa hennes förälskelse heller och vifta bort det som att det inte betyder något. För henne är det ju det största som någonsin har hänt. Hon blir bekräftad och omtyckt och vill ha kvar den härliga självuppfyllande känslan.

I morgon ska vi i allafall boka biljetter dit, så det känns skönt att man får göra något konkret istället för att bara sitta vid datorn och stirra apatiskt.
Förra natten drömde hennes mamma att hennes dotter skulle användas som knark-kurir mellan USA och Ecuador!
Det är ju helt sjukt vad hjärnan spelar en för spratt, när man inte har någon information alls att gå på.
   

Jo du, det gick inte så bra. Måste säga att det var hemskt och fruktansvärt. Kulturkrockar så det skriker om det...
De trodde för det första att vi (och den blivande svärdottern) var från Schweiz! De visste absolut inget om den blivande svärdottern och hon kände inte dem heller, för den delen.
Vi hade en 3 timmar lång hetsig diskussion med hela hans familj, där egentligen det enda som kom fram var att han ville ha en fru, så att han kunde flytta hemifrån sin mamma och skaffa barn inom 2 år. 
Kommentarer som "if I marry her, I have her" och "if I don´t marry her, she can leave me in 3-4 years, and then I have waisted 4 years of my life on her and still be looking for a wife", kommer för alltid att vara fastetsade i min hjärna. Själv hade hon ingen förklaring, inga kommentarer, inga lösningar. Inte ett ord! Vi grillade henne i flera dagar med alla möjliga lösningar och argument, men det var tvärstopp. 

En dag satt vi i bilen och grät som små barn och allt tycktes så mörkt. Då bestämde vi  oss för att vi hade gjort allt i vår makt att hindra henne/hjälpa henne. För vi poängterade att det var helt ok för oss att de är tillsammans och att hon kunde vara kvar i USA. BARA hon INTE skulle gifta sig!
Så vi var tvungna att vara med på bröllopet och min syster var tvungen att gå med sin dotter till den här mannen och säga att hon ger bort sin dotter till honom. Hon pratade inte en enda gång med någon av hans släktingar över huvudtaget (inte med oss heller för den delen). Hon kommer att bli en mycket ensam flicka.

Vi ville bara hem. Vi förstod att det inte på något sätt går att återge eller rättvist berätta vad vi var med om där borta. Man borde ha skrivit en bok om detta.
Nu bor det nygifta paret tillsammans med ca 7-9 andra människor i ett hus i mycket tveksamma kvarter, med ett badrum på ca 2x2 m, ett kök på ca 3x2 m utan bord eller plats att äta. Mörkläggande gardiner som inte släpper in ngt ljus alls, en hemsk källare med bråte och total mörker där det längst in står en liten tvättmaskin (tänk er "när lammen tystnar ungefär, om man överdriver lite), med ett litet sovrum där i princip alla ens tillhörigheter ska få plats. Ja just det, och så med den 9 åriga styvdottern också förstås. Så så blev det med det.

I juli damp det ner ett brev från antagningen att den nygifta frun hade kommit in på civilekonom-linjen i Stockholm (vilket är ytterst svårt att komma in på). Hon hade kunnat få en gratis utbildning inom 3 år och ett välbetalt jobb inom 5 år.
Nu kommer det troligtvis att bli så att hon inom 5 år står utan sin svenska familj, utan pengar, utan utbildning, utan jobb, utan försäkring, utan framtidsvisioner, kanske utan ett anständigt boende, och med en unge på var höft.
Men om hon blir lycklig av det, så måste hon väl få ha det så då.
I rest my case. 
            

Man kan nog räkna med att hon inte kommer att ha pengar till flygbiljetter att komma hem och hälsa på i Sverige, och att ngn av oss skulle hälsa på där tror jag inte är känslomässigt möjligt just nu eller på ett bra tag i allafall.

 Med tanke på att hon tydligen inte kan kommunicera/prata på ett vuxet sätt, så antar jag att det inte kommer att bli någon vidare tvåvägskommunikation (som dessutom måste ske via mail eller skype)... Hennes syster har svårt att förstå och förlåta vad hon har gjort. Det kanske dröjer några år innan de hittar varandra igen. 

Med detta menar jag att hennes svenska familj kanske utåt och ytligt finns tillhands, men inte i vardagslivet förstås. Ingen hjälp med barnpassning, inga picnickar vid midsommar, inga första majbrasor, ingen mormor som  kommer till skolan och tittar på barnens luciatåg.. ja, ni fattar.
Jag vet dock inte vilka katolska/religiösa traditioner som de har i Ecuador/USA, men kanhända att de har något som kan ersätta det vi är uppväxta med. Man får hoppas att de får stöd från någon av hans 5 syskon och föräldrar, kusiner, fastrar m fl. Men då måste hon lära sig spanska, för de pratar knappt engelska. 

Jag försöker att inte låte fördomsfull och bitter, men måste erkänna att det är skitsvårt!!!