Här strular amningen jättemycket nu helt plötsligt, Emilio är ju snart två månader o har gått upp ok innan men nu har han bara gått upp 60g på en vecka o väger bara 2680g. Han kräks jättemycket så de tror det är problem med reflux och att mjölken kommer fr snabbt 
Vad roligt o läsa era berättelser o hur olika de är. Här kommer min, har ju bara skrivit lite korta inlägg i den andra tråden så tänkte sammanfatta det nu. 17 april: v.31+4 vi håller på o flytta till nya huset o första natten där kl.01 så gör jag mig i ordning för att sova o går på toaletten, när jag ställer mig upp fortsätter det rinna o det rinner massor så jag inser snabbt att det är vattnet som gick. Lägger mig raklång på golvet o ringer ambulans som kommer inom 15 minuter. Barnen vaknar såklart o gråter förtvivlat när de kör iväg mig. Mina föräldrar kom snabbt så mannen körde efter i vår bil. Kommer in till förlossningen där de sätter ctg o tar prover, sätter även dropp med antibiotika o lägger in mig med strikta regler om att inte röra mig. 18 april: kollar med ul, knáppt något fostervatten men bebis mår bra och beräknas till ca.2kg. 24 april: har haft ont i ryggslutet hela natten och på morgonen upptäcker jag blod på bindan o inser att det är värkar jag känt. Kontaktar personalen som sätter ctg och sen genast ger bricqnyl för att stoppa värkarna då de kom med bara 2 min. mellanrum. Värkarna avtar endast 20-30min. innan de startar igen och mycket kraftigare. Jag får ligga med ctg i flera timmar innan läkare kommer o undersöker, 3cm öppen o täta värkar så då beslutas det om akutsnitt, o runt en halvtimma senare rullas jag iväg. De sätter kateter som knappt gjorde ont, ryggbedövningen var inte heller så farlig men när jag läggs där på rygg på operationsbordet så får jag svårt att andas o får panik, då ger de mig extra syrgas. Han kollar så bedövningen tagit o jag säger hela tiden att jag känner den kalla tussen men han verkar inte tro mig så de börjar snitta...jag känner det men det gör inte ont. Men sen börjar de slita o dra o då gör det ONT, jag skriker o gråter o allt medan jag hör hur läkarna börjar få panik, de får inte ut honom, till slut efter 13min (vid det laget kunde jag lyfta på benen) Så lägger sig en av läkarna på mitt bröst o trycker med våld ner barnet medan den andra drar. Smärtan är olidlig o jag trodde jag skulle dö...då hörs äntligen det där efterlängtade skriket men en sköterska försvinner direkt iväg med bebisen, jag fick inte ens en glimt. Min man följer efter. Jag får morfin för att dämpa smärtan och lokalbedövning där de ska sy. Efter tio minuter ungefär får jag veta att det var en pojke och att han mår bra. Det tar ungefär en timma att sy ihop mig då de fick skära upp extra för att få ut honom. Jag känner allt o ligger o gråter av smärtan men mer smärtstillande kunde de inte ge mig. När de trycker tillbaka livmodern skriker jag ett dödsskrik och sparkar med benen så jag nästan far av bordet...när det äntligen var över rullades jag in till förlossningen där jag fick stanna nån timme innan jag flyttades till bb. Där fick jag äntligen mer morfin och lyckades somna en stund. Jag är helt väck av morfinet o har så ont när jag är vaken så jag tänker inte ens på bebisen. Runt 20 frågar de om jag vill träffa mitt barn, så då rullar de ner sängen till neo där jag fick se honom för första gången. Då var han
Det bröts visst... Då var han 6 timmar gammal. Låg i kuvös med cpap så jag kunde inte hålla honom. Jag rullades upp igen och de kommande dagarna rullades jag ner ungefär 2 gånger om dagen. Efter två dagar klarade jag av o sitta i rullstol och då fick jag äntligen hålla honom. Han behövde sola så det blev bara en kort stund. Efter 5 dagar fick jag flytta ner till neo och efter 8 dagar flyttade han in till mig. Efter tre veckor, totalt 14 dagars solande och en blodtransfusion så fick vi äntligen åka hem.
liksom det lilla raka fina bikinisnittet o sen ett rakt upp åt sidan där de fick skära extra för o få ut honom. Vem kunde tro att det skulle behövas för en bebis på bara 2kg men det fanns ju inget fostervatten så han var så torr o satt liksom fast o livmodern var supertunn så de var rädda att hela den skulle spricka. Emilio hade rejält ont när han föddes pga detta slitande o tryckande så han fick smärtstillande han med. Stackarn har inte glömt o det blir inte fler barn nu...fick livmodersinflammation efter en vecka också precis som de andra två gångerna. Jag är inte gjord för o föda barn det är uppenbart...nu har kroppen tagit så mycket stryk så jag tror inte jag överlever fler faktiskt.
nu har ju de flesta fått så hoppas jag inte skrämmer någon.
Här blev det en midsommar på sjukhuset. Var på läkarbesök igår med Emilio och han hade då bara gtt upp 60g på två veckor så vi fick en sorts ersättning som var jättekaloririk (infantil eller något liknande heter den) som vi skulle ge lite av efter varje amning. Men 10 minuter efter jag åkt ringer de o säger att jag omedelbart ska komma tillbaka med honom för inläggning. Hans hb-svar hade kommit och det låg på 207 vilket tydde på uttorkning. Så vi blev inlagda på barnmottagningen. Men efter några timmar kom provsvaren från labb om hb (de skickade blodproverna vidare dit efterår) och då låg det bara på 104. Så han var inte alls uttorkad, vilket jag hade svårt att tro från början ändå då han är pigg och vaken o amningen fungerar bra förutom massa kräkande. Iaf blev vi kvar tills idag för att ge honom massa extra mat i sond o nu har han sonden här hemma så vi ska försöka få upp hans vikt. Jättetrist att detta förmodligen kommer avsluta amningen eftersom han blir så mätt på sondmatningen så han vill inte suga De tog en matvikt flera gånger på honom o han får i sig 40-50ml var tredje timma på bröstet vilket ju borde vara ok men tydligen är det väl dålig kvalite på min mjölk eller nåt eftersom han inte går upp
Pluttan - ja hör gör han massor, tar hand om de stora barnen så jag får amma ifred och städar o grejar o hjälper till med allt jag ber honom om. Det är så skönt o ha honom hemma nu när han har semester. Med förra sonen var han borta 6-18 varje dag o med dottern arbetade han 40 mil bort. Så det är en enorm skillnad denna gången och det känns så bra o jag mår så mycket bättre än de andra ggångerna.
Cataleya- låter som när jag haft livmodersinflammation, ring in nu!