Juni-barnen
Min förlossningsberättelse...
Är glad att vi bestämt oss för att det här är sista barnet..
.
Skulle varit iväg på kurs på tisdagen (22/5) men så mådde inte ena sonen bra så det blev att vara hemma istället...
Var lite trött mitt på dagen så passade på att slumra lite i soffan medan sonen såg på tv.
Vaknade till strax före kl 13 av att det kändes som jag fick en rejäl värk och splosch så gick vattnet.
Fick rusa till toan.
Ingen tvekan att det var vattnet. Hela byxorna blöta och en mindre sjö i trosorna + en pöl på golvet...
Sonen på 5 ½ år fick hämta telefonen och torra trosor.
Ringde min mamma och bad henne packa väskan och komma (bor 27 mil bort).
Fick tag på sambon på jobbet efter att ha ringt på alla möjliga nummer. Sambon fick hämta äldsta sonen vid skolan när han slutade 13.30.
Vi ringde runt och ordnade tillfällig barnvakt som kunde ta barnen tills min mamma skulle komma.
Pratade med förlossningen.
Hade inga värkar och vattnet var klart så vi kunde avvakta. Hände inget mer kunde vi komma på kontroll till kvällen. Annars var vi välkomna när vi ville.
Började få värkar som var regelbundna vid kl 13.30 och rätt snabbt så minskade tiden mellan dem.
Efter att ha haft regelbundna värkar med 7 min mellan i ca 1½-2 timmar så beslutade vi oss för att åka in.
Det tar ca en timme att åka, så vi ville inte vänta allt för länge...
Men efter en stund i en varm bil så avtog värkarna.
Bara enstaka som gjorde ont.
Inne på förlossningen så kollade de på vattnet.
De kopplade ctg som såg bra ut.
De kollade även bebisens läge.
Eftersom värkarna avtagit men vi hade långt att åka fick vi välja hur vi ville göra, stanna, ut och gå eller åka. Eftersom min sambo har sin syster boendes i samma stad som sjukhuset så valde vi att åka till henne.
Åkte från förlossningen vid 19.30.
Det tog inte lång tid sedan innan värkarna startade igen, men inte speciellt starka och det var långt mellan dem. Vid 21 var de mer täta, ca 5 min mellan.
Vid 22.30 så åt vi lite.
När jag stod upp så tatnade värkarna och blev starkare, 2-3 min mellan.
Men så satte vi oss och det blev 4-5 min mellan.
Så vi avvaktade...
Till sist så var det sambon som övertalade mig att vi skulle åka in igen, han såg hur ont det gjorde.
Och det var nog tanken på att kanske kunna få bedövning som gjorde att jag lyssnade på honom...
Så vid 01 den 23/5 var vi inne på förlossningen igen.
Var nog tur sambon övertalade mig att åka...
På vägen från parkeringen och in tätnade värkarna så att det var max 1 min mellan...
Fick komma in i en förlossningssal direkt.
Och vilken sal!!! Stor och ljus. Det fanns badkar, toa med dusch, anhörigsäng, fåtöljer och så allt som behövs vid förlossning mm.
Var öppen 4 cm. BM gjorde en hinsvepning. Den gjorde grymt ont kan jag säga...
Ctg kopplades. Bebis var inte helt samarbetsvillig utan lite svår att hitta och gömde sig ibland (trodde vi).
Hade önskat ryggbedövning så BM förberedde för den och rätt snart efter så kom narkosläkaren och satte en spinal bedövning. (kl strax före 02) Sen var det bara att knata runt i rummet.
Fick dropp för att öka på värkarna då det avtog lite efter bedövningen.
Sambon passade på att vila lite.
Ctg kopplades igen ett par gånger...
Först så trodde BM att bebis vred sig undan så att det var min puls de fick in ibland, men efter en stund så kunde hon konstatera att det inte var så utan vid varje värk så föll bebis hjärtljud...
Hon ville då sätta en skalpelektrod för att bättre se om det var så...
Försöket misslyckades... Hon hittade inget bra ställe att sätta den på (de vill sätta den där det finns ben under). Medan hon sprang iväg för att hämta en annan BM så fick jag hålla ctg-apparaten mot ett bestämt ställe på magen.
Den andra BM hade också problem med att fästa skalpelektroden, men lyckades till sist.
Bebis hjärtljud föll under varje värk från att ligga mellan 140-160 till att ligga på 45-60 slag...
För att försöka ändra bebis läge fick jag stå och gunga, hoppa osv vid varje värk, men det blev ingen skillnad. BM sprang iväg för att prata med läkaren.
Vi försökte lite till med att ändra ställningar osv, men utan resultat. Hjärtljuden sjönk ändå vid varje värk.
BM skulle precis hämta läkaren när bedövningen släppte på 2s och krystvärkarna kom.
Sen blev det en smula panik i rummet.
På nån minut så var rummet fullt med folk som fick hjälpa mig upp i sängen.
Blev vriden hit och dit. Det slets och drogs i mig. Kunde inte komma runt själv.
Sambon stod mer eller mindre skräckslagen en bit bort och själv hade jag mer eller mindre panik.
Kan inte minnas att smärtan varit så intensiv vid krystvärkarna med de två första barnen och så hörde jag hela tiden bebisens hjärtljud som saktade ned...
Försökte få tag på sambon som stod en bit bort. Men det var ju så mycket folk runt...
BM tjatade om att bebisen måste ut nu.
Krystvärken försvann.
Nån sa att de behövde en till BM där inne.
Nån sa åt mig att krysta och jag kände mig bara gråtfärdig eftersom jag inte hade nån krystvärk.
Pressade vad jag kunde ändå, men det fick liksom ingen effekt.
Försökte säga att jag har ju inga värkar.
Nån sa till mig att krysta ändå för bebis måste ut medan nån annan sa vänta på nästa värk.
Skrek rätt ut när de lyfte benet högre upp än vad det låg i ställningen. "Stäng mun och pressa" sa nån då... Kändes som om höften höll på att hoppa ur led.
Blev vänd på rygg.
Väntade på nästa värk som kom efter en evighet kändes det som...
Huvudet ut...
Vänta på nästa värk.
Och så till sist hela bebisen.
Född 23/5 kl 03.59
Han var lite slapp till en början och de pratade på att navla av direkt, men så kom han igång lite och de kunde vänta lite med avnavlingen.
Sambon fick äran att klippa.
Sambon som stått bredvid hade hunnit se att bebisen haft navelsträngen ett halvt varv runt halsen och väldigt hårt spänd så de fick inte loss den innan han var ute helt. Det var väl det som orsakade att hjärtljuden gick ned så vid värkarna...
Lite smårosslig var lillkillen så de gick iväg och sög ut lite slem.
Men sen har han mått prima. 
Lille Alfons vägde 3105g och var 49cm lång, huvudomfång 33,5 cm.
Född 23/5 kl 03.59 (v38+3)
