2-åringen driver mig till vansinne!!

Det sparkas och slåss följt av ett bekymmrat "mamma ont" och så ska det blåsas. Det klättras överallt! Inget duger. Det skriks jämt. ALLA gränser ska testas hela tiden. Vart tog min snälla son vägen???? Fattar att det är normalt. Men det är inte någon tröst när man åter står och höjer rösten efter femtielfte gången han gjort något han inte får, och mycket väl vet att han inte får. Innan han kom svor man på att man ALDRIG skulle bli en sådan där skrikande mamma man ibland såg på affärerna. Nu är man där själv. Fan va jobbigt det är att känna sig som världens tristaste mamma som bara höjer rösten och gnäller. Ändå hittar vi på grejer med honom. Han får uppmärksamhet. Han får kärlek. Men han måste också lära sig att vänta på sin tur när vuxna pratar. Sitta still vid bordet. Inte klättra på vardagsrumsbordet. Låta bli diskmaskinen och tvättmaskinen. Inte stå vid spisen när det ska hjälpas till vid matlagning. När lär de sig? När tar tvåårstrotset slut och man kan få en liten lugn stund????

Tack för alla tips!

Testade igår att bara avleda så fort han började klättra på bordet eller göra annat hyss. Det funkade ganska bra.

Jag ska bli mer duktig på att välja mina slag. Man kan ju inte sabba honom alltför mycket. Bättre han får vara lite 2-årig än att man ska behöva höja rösten. Som tur är så skriker jag inte åt honom. Eller...det kasnke har hänt en gång. Det finns inget värre än skrikande mammor utan tålamod. Men jag förstår dem.....

Jag var riktigt trött på honom när jag skrev. Behövde skriva av mig lite.

Nog fattar jag att han gärna vill vara med. Han blir så glad när han får hjälpa till. Det är inte hans fel att det rubbar mitt schema. Men man blir trött när man tycker att man är pedagogisk och tillåtande och det ändå trotsas. Han får alltid stå med och laga mat eller baka. Men han får stå brevid spisen på en stol. Inte framför den. Men naturligtvis är det framför spisen han vill stå. För det är ju där mamma brukar stå.

Jag tror att jag har fått en liten verklighetscheck. Alla, från BVC-personal till kompisar, förskolepersonal och främlingar på tåget, kommenterar alltid att han är så lugn. Hans pappa är lugn av sig och jag var det. Så vi tyckte att det där med att ha barn var väl inget farligt.

Ha! Vi äter upp det nu. Nu när han är en normal härlig liten unge.

2-åringen driver mig till vansinne!!

INNEHÅLL