Dystymi

Oj, vad "spännande" att det finns flera här som har dystymi! Jag var på väg att skriva "roligt", men det är det ju inte egentligen...
Ska börja med att be om ursäkt för att jag inte skrivit tidigare. Jag har tre små barn och hela familjen har varit sjuka, så datorn har inte precis blivit prioriterad.

Jaha, så Ior har också fått diagnosen! Det var ju inte speciellt oväntat... Självklart ska han få bli trådens maskot! Han är min absoluta favorit, dessutom!

Lite kort om mig:
Jag har väl mer eller mindre varit deppig och sur i hela mitt liv och med tonåren så kom även depression svackorna. Jag borde ha sökt hjälp för länge sen, redan som tonåring men jag var så rädd för att vara allvarligt psykisktsjuk så jag vågade inte.
Efter första barnet blev det tufft att hantera deprissionerna samtidigt som jag ville vara en bra mamma. Men jag lyckades dölja detta för omgivningen.
När jag sen blev trebarnsmor, så blev det för mycket -hela mitt liv höll på att gå i bitar och för barnens skull så tvingade jag iväg mig själv till läkarn och fick anti-depressivt och tid hos kurator.
Nu, ett år senare så mår jag så fantastiskt bra! Hoppas att det kommer att vara för resten av mitt liv! Jag har aldrig mått så bra som jag gör nu. Jag äter fortfarande Zoloft och ska nog fortsätta med det ett tag framöver och jag håller på att avsluta min kuratorskontakt. (Men, oj, vad jag kommer att sakna henne!)

Men jag har så mycket jag vill prata om med likasinnade!

"En till" och "Butter"... hur har ni det? Har ni familj? Hur går det för er isåfall?
Jag fick min diagnos alldeles nyligen, som jag skrev förut och blev väl inte förvånad, fast jag hade aldrig hört talas om det tidigare.

Nä, nu måste jag koppla av lite vid tv'n en stund innan jag nannar kudden.

Butter; Åh nej, jag störs inte av skämt. Tvärtom, jag skojar gärna och har (tyvärr) en förmåga att kunna vara ganska ironisk... men många uppskattar inte ironi...

Jag känner igen det du skriver om att det bor en övergiven femåring inom en. Jag har mycket barndom att bearbeta.
Dessutom har jag blivit sexuellt utnyttjad, vid ett flertal tillfällen, av en manlig släkting från att jag var 9 år till jag var 14. Det har jag i ensamhet burit inom mig. Dels pga av att jag inte haft nån att prata med som jag litar på.
Min uppväxt har varit omtumlande och jag har väl inte levt så exemplariskt som man kanske borde. Jag har ofta utsatt mig själv för faror och råkat ut för dom pga av mitt leverne.
När jag var 10 år bev jag antastad av en pedofil som jag, tack och lov, lyckades ta mig ifrån. Och när jag var 22 blev jag våldtagen av en "kompis".
Usch, det kaske inte är så konstigt att man mår dåligt egentligen...

Men nu är jag gift och har tre barn, den älsta är 3½. Och jag vill ge en stor eloge till min man som står ut med mig trots mina humörsvängningar.
Nu har jag ätit Zoloft i ett år och samtidigt pratat med en kurator om hur i hela fridens dar man ska göra för att överleva. Så just nu mår jag kanonbra! Så här bra har jag aldrig tidigare mått i hela mitt liv!!!

Imorgon ska jag träffa läkaren för att prata om Zoloften, för att se om jag ska fortsätta eller trappa ner. Min kurator tror att jag kanske kommer att behöva äta Zoloft lääänge till, även fast jag mår bra nu... i förebyggande syfte, sa hon.

Man skulle nog kunna säga att jag också hade ätstörningar en period. När jag var ca 24 år gick jag upp 50 kg (!!!) på ca 2 år! Jag har bara lyckats gå ner 10 kg av dom. Jag är nu 31 år.

Tyvärr tar barnen och hemmet allt för mycket tid för mig, så jag har inte så mycket tid till datorn. Det kan ta några dagar innan sätter mig här igen. Men jag försvinner inte, det lovar jag.

Kram

*puffar*

Det kanske finns flera med dystymi som vill vara med och prata lite?

Vad trevligt med flera som hittat hit!
Eller vad säger man? Tja, ni fattar nog vad jag menar. Det är skönt att ha likasinnade att snacka lite med.

Vad gör ni om dagarna?
Jag är för tillfället arbetslös. Eller har väl varit det i fyra år men jag har ju ocksåvarit föräldraledig nästan hela tiden. Har fått tre barn under tiden. Så nu njuter jag faktiskt av den lilla fritid jag har, alltså de 15 timmarna barnen är på dagis. Det är ljuvligt att få vara lite egoistisk. Men jag borde väl försöka hitta mig ett jobb. Är ekonomiassisent men kan tänka mig att jobba med NÄSTAN vad som helst, fast ändå inte... Det är mycket jag inte vill... jag orkar inte med asnvar just nu också vill jag ha ett jobb som ger mig lite bättre självkänsla... Usch...nää... jag vill nog vara egoistisk ett tag till...
Jösses vad jag svamlar! Typiskt mig.

Jaha, nu kom min man hem med "ligisterna"... nu var det slut på friden igen.
Ska försöka få tid till att titta in här snart igen!

Kramar till er alla på alla hjärtans dag!!!

Usch, jag tror att jag håller på att tappa gnistan igen...

Jag har ju mått så himla bra nu i flera veckor, t.o.m några månader. Men nu märker jag att jag börjar bli deppig igen. JAG VILL INTE DET!!! Jag vill må bra!!!

Mitt förflutna börjar komma ikapp mig igen, det ledsna barnet inom mig har börjat snyfta igen. Jag orkar inget, vill inget, glädjs inte åt nåt...
Jag trodde att jag hade bearbetat det där hos kuratorn som jag har träffat i ett års tid. Men nu känns det som om allt finns kvar där ändå och att jag inte alls har blivit hjälp av alla timmar hos henne.
Jag har bokat ny tid hos henne nästa vecka. Vi var ju färdiga med varandra...
Men jag tycker inte att jag får den hjälp jag behöver hos henne. Borde jag kanske gå till en psykolog istället?

Någon som vet var det är för skillnad på att gå till kurator och psykolog? Jag har ingen aning...

Låg: Hej vad kul att du är kvar. Jag trodde att jag skrämt bort alla...
Jo, tack jag mår faktiskt jättebra! Jag fick en liten svacka men tog mig ur den jättelätt så nu mår jag så ooootroligt bra!!!

Hur är det själv då?

Hej Låg:

Hur jag mådde innan jag sökte hjälp?
Jag mådde riktigt dåligt, på en skala från 1-10 så var det väl 8-9. Jag hade ganska nyligen fått barn och jag hade tre barn varav den äldsta var 2½ när jag sökte hjälp.
Jag var slutkört -totalt! Jag bara grät och grät och grät. Alla mina hemska minnen gjorde sig påminda. Jag fick aldrig sova, äta, vila osv. Jag fick vredesutbrott. Det kändes som om jag vore toalt värdelös och var nära att "packa väskan" och rymma... Stundvis funderade jag på om det kanske fanns en bra gren i skogen som tålde min vikt...

Vad fick mig att söka hjälp?
Mina barn! Jag älskar mina barn! Och jag älskar min man!
Jag vill att mina barn ska må bra och få en bra uppväxt. Det kan jag inte ge dem om jag själv inte mår bra.
Så jag svalde "stoltheten" och gick till läkarn och grät. Hon skrev då ut Zoloft till mig och rekommenderade mig att boka tid hos kuratorn. Efter en kort tids velande hämtade jag ut Zoloften och ringde kuratorn... Och jag ångrar inte en sekund av det!!!
Jag mår så himla bra nu! Jag älskar livet!!! Jag är nog en hyfsat bra mamma och min man älskar mig!

Jag tycker att du ska boka tid hos läkarn och berätta hur du mår och hur du har haft det. Du behöver ju inte dra din livshistoria och eventuella livshemligheter. Det räcker nog med att tala om att du inte mår bra, att du är deppig. Du har inget att förlora. Du kan bara vinna på det. Man behöver ju inte heller gå till kurator/psykolog, om man inte vill, bara för att man äter Zoloft eller liknande.

Kom ihåg att vara rädd om dig!
Kram

Låg:

Jag känner igen mig i det du skriver!
Jag borde ha sökt hjälp typ 15 år tidigare... jag var rädd för att bli förnedrad och inte tagen på allvar. Jag har också gått och burit på en massa sen barndomen, jag har skrivit om en del i tidigare inlägg i den här tråden. Man mår alltså inte bra av det. Jag mår mycket bättre nu när jag har rensat upp och ventilerat mycket hos kuratorn. Jag har tom kunnat berättat för en kompis!!!

Enligt min läkare är inte Zoloft beroendeframkallande.
Jag har nu ätit Zoloft i ett år och NU mår jag kanonbra! Den här "brakänslan" har kommit smygande under hela tiden, samtidigt som jag naturligtvis har haft svackor. Läkarn anser att jag ska äta Zoloft i sex månader till, för sen bör jag ha goda chanser att klara av att fortsätta må bra utan medicin. Men min kurator tror att man kanske måste äta Zoloft jämt när man har dystymi, efter som det är kroniskt.
Men jag tycker inte att det gör mig nåt, för om jag får fortsätta att må så här bra som jag gör nu så äter jag gärna Zoloft för resten av mitt liv!

Jag tycker att du ska boka en läkartid och rådgöra med han/hon. Du har inget att förlora på det.

Var rädd om dig!
Kram

Hej Isalisa!
Tack för ditt svar. Nu vet jag skillnaden.
Jag mår så himla bra nu och har varit i kontakt med min kurator igen. Jag hade bara glömt vad hon lärt mig... Vi kommer att avsluta vår kontakt nu i vår och naturligtvis kommer jag att kontakta henne om jag börjar må sämre igen. Jag har ju mina tre hjärtegryn att ta hand om! Jag måste må bra för deras skull! Men just nu könns det inte som om jag har behov av en psykolog eller liknande.
Min kurator har hjälp mig massvis, det var bara jag som slarvade och glömde bort det under en dålig svacka. Jag ska baka den godaste kakan i världen tills nästa gång jag träffar henne, för att visa min uppskattning!