Någon som adopterat äldre barn med SN, som ensamstående ung mamma?

Hej,

Jag har lite tankar och funderingar och lägger därför upp denna tråden. Jag är idag 20 år och vet med säkerhet att jag inte kommer kunna få egna barn på så kallad "normal väg". Det krävs äggdonation och kanske kommer det inte ens fungera då pga att jag har problem med hypofys och hormoner etc.

Min tanke har alltid varit att det inte gör mig så mycket eftersom jag ändå vill adoptera. Jag känner lite att varför ska jag sätta ännu ett barn till världen, när det egentligen finns så fruktansvärt många där ute som behöver en familj?  Och det har lett mina tankar till adoption. MEN det som jag är mest orolig över nu är att jag inte ska hitta den personen som jag vill ha som pappa till mitt barn. Jag ställer krav och jag vet att jag kanske är lite väl petig i vissa fall, men jag har upplevt en del skit som yngre och det är inget jag vill utsätta mitt barn för.

Det  som jag mer oroar mig över är att den personen i fråga som jag kanske skulle träffa, inte är villig att adoptera ett äldre barn, eller ett barn med SN. Och det är just det jag vill göra. Ett äldre barn i sig är ju ett SN barn, men jag menar att något mer utöver det inte skulle göra mig något, då barnet i fråga skulle vara lika älskat som vilket annat barn som helst som skulle hamnat hos mig.

Så, det som är grejen nu är att jag är 20 år och har funderat på det här ett tag. Jag vet att man inte får adoptera förrän man fyllt 25, eller om det att man inte får ställa sig i kö och starta en utredning förrän man är 25. Jag har en utbildning som jag påbörjar till hösten. Eftersom jag vill ha en stabil inkomst då jag börjar min utredning. Jag har inga planer på att gå ut och söka upp en man "bara för att ha en man" och kunna adoptera lättare på det viset. Jag vill helt enkelt ha ett stabilt liv, med eller utan man innan jag närmar mig något BB. Allt för att göra den bästa situation för mitt barn!

Men hur ser adoptionsbyråer för det första på unga ensamstående kvinnor som vill adoptera? Hur ser länderna på det? Är det okej för en yngre person, dvs runt 25 att adoptera ett äldre barn. Jag tänker mig ett barn mellan 3-6 år ca. Kan man även vara godkänd att ta emot syskonpar om man är så pass ung och inte har några barn sen innan? Och hur ser man på en ung ensamstående kvinna som inte haft barn tidigare, att adoptera ett SN barn?

Jag har så många frågor och funderingar. Och jag vill höra just era historier om det hela. Oavsett om ni var yngre eller äldre när ni adopterade. Ni som adopterat ett syskonpar får gärna höra av er också, var processen annorlunda? Ni som adopterat som ensamstående, hur var det att åka till landet helt själva och hämta hem ert barn? Ni som adopterat ett äldre barn, hur har det fungerat med språket och anknytningen?

Och sista frågan nu, när får man ställa sig i kö hos en adoptionsbyrå? För vad jag  har förstått det som så kan man ställa sig i en kö för att komma "längre upp" i kön och tjäna något år på att redan ha stått i kö sedan tidigare. Detta kostar runt 2500:- per år och organisation? och sen efter att utredningen är gjord och papperna skickade till adoptionsbyrån så hamnar man i den sk "aktiva kön"? Men frågan är, måste jag vara 25 för att få lov att ställa mig i kön, eller kan jag t.ex efter att min utbildning är avslutad, då jag är 23-24 år ställa mig i kön och sen den dagen jag fyller 25, påbörja utredningen?

Hoppas det är någon som orkat läsa igenom, och att det är någon som har något bra svar, information, länkar, historier, tips och ideer? Någon som är eller har varit i min sits. Hör gärna av er, så många som möjligt. Skulle betyda jättemycket!

Tack//
OverAll