Har du sörjt ett aborterat barn.

Varför ligger tråden under "mobbing"?

Åh nej, mord borde det stå.

Nej.

Ja det har jag. Men bara långt efter aborten.
Direkt efter ingreppet så har jag känt en känsla av lättnad.
Men så här i efterhand när jag lever med barn (både biologiskt och "bonus") så kan jag ibland bli lite sentimental och önska att jag aldrig gjort aborterna (har gjort 4 stycken), då jag nu ser hur underbart det är att ha barn.
Dock kan jag så klart tänka att det var det bästa alternativet vid den tidpunkten samt att fadern till de ofödda barnen är ett riktigt "psykfall" som inte borde få gå fri här i världen.
 

 Det var inte mitt val att göra aborten så jag har gråtit många långa nätter... Dock så var det "bäst att göra" då. 

Mig också.Jag sörjer vartenda aborterat barn oavsett omständighet. Jag skulle aldrig kunna gå genom en abort. Det skulle ta knäcken på mig, psykiskt, jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv. En adoption skulle jag lättare klara av. Jag trodde de flesta sörjer sina aborterade barn men nu vet jag.

nej aldrig

Nej, tänker däremot på att jag aldrig vill göra än till. Mina missfall sörjer jag inte heller, det är naturens gång.

Ja har med genomgått en abort (inte min vilja) hösten 2009..tänker på de hela tiden.

Loriyane: skrev att missfall är naturens gång..