Min bonus blev en ängel

Drygt 2 år..

Gud det är så ensamt.

Folk omkring mig förstår att jag är ledsen. Det märks ju, syns när man fastnar med blicken långt bort, när man glappar i samtal och försvinner mentalt. Några frågar lite, men det finns inte så mycket man kan säga...

Bästa vännen får höra mycket... mamma lyssnar så gott hon orkar. Men det är inte alls samma nät runt mig som runt han och hans ex. Det är som en sluten cirkel som håller i varandra och i dom som förstås är jätteledsna också. Jag sitter någonstans bland deras ben, på utsidan och sticker in en arm där jag ibland får kontakt med min pojkvän, ibland inte.

Jag tyckte det var trixigt att vara bonusmamma...men att vara bonusänglamamma är hundra resor svårare :'(

Det blir vad det blir med skrivandet... oftast behöver min sambo stöd långt mer än jag gör det. Han överväldigas fortfarande mycket hårdare av saknaden, reagerar på så många fler saker än jag gör när vi möter andra barn. Han har saknaden målad över hela kroppen. Min är mer buren inombords. Försöker vara kreativ och konstruktiv med sorgen. Försöker åka till graven och fixa när jag vet att jag kommer få vara ifred där. Försöker samla ihop minnen... foton, teckningar, russinpaket...

Vi försöker berätta för varandra om gråten. Hur det finns så olika sorters gråt. Tårar som inte går att hejda, som bränner och svider. Smärtan som sliter sönder inifrån. Eller tårar som är varma och fulla med länganstyngd kärlek. Och tårar av rädsla för att någonsin våga lita på livet igen. Varför skulle vi våga försöka sätta anda barn till världen nu? Tårar av frustration av att inte orka ta hand om varandra eller oss själva som vi borde. Och de ilskna tårarna över hur onödigt och orättvist det känns.

Ofta känns det mesta bara som distraktioner och meningslösa sätt att få tiden att gå. Jag försöker tänka att det ändå finns något som är värt att leva för.

Tårana strömmar ner för mina kinder när jag läser ditt inlägg.....får mig att tänka om i min livssituation just nu..och att tänka på mina barn som man ibland blir arga på helt i onödan....
Man vet aldrig vad man egentligen har förrän man förlorat det...

Kämpa vidäre och låt sorgen ta sin tid...
kramar 

Ni ska inte tro att vi inte pratar med varandra, min sambo och jag. Det gör vi! Vi jämför, minns tillsammans, åker till graven tillsammans. Och var och en för sig. Vi håller om varandra när det brister.

Fast jag känner mig ändå utanför i många sammanhang. Rättslös. Det känns som att jag inte räknats, inte blivit sedd.

Hans sorg gör ondast i mig ändå. Den verkligt bottenlösa tröstlösheten. Skulle så väldigt gärna vilja kunna göra något mer, säga något magiskt. Gräva ner några flätade rötter, viska en formel och göra allt bra igen.

Man får inte titta för länge på små barn på stan. Förr eller senare kommer det. En rörelse som är exakt som hennes. Samma sätt att slänga sig runt förälderns ben för en kram. Samma sätt att luta huvudet bakåt och titta på fåglar. Samma sätt att hålla ett finger mot underläppen. Samma sätt att klappa takten till musik. Eller vad som helst. Om man tittar för länge ser man skymten av henne i andra barn. Så går man hem till tystnaden där hela kärlekens längtan ekar mellan väggarna, av någon man älskat som inte finns kvar.

Samma med pratandet. Små portioner som går bra. Sen blir man bottenlöst ledsen igen.

Ja precis så är det... blandat med den overkliga känslan av att leta efter henne och att alltihop är ett enda stort och riktigt dåligt skämt. När man tittar efter barn på stan och tänker att hon inte är död, hon är bara med någon annan.

Av att vakna om natten och lyssna efter ljuden från sängen, tills man vaknat tillräckligt för att komma ihåg att det inte kommer att komma några fler bökande ljud eller susande andetag. Att spontant fråga rätt ut i luften vad hon gör, för att det är så tyst och då är det ju bus på gång.

Åh jag trodde aldrig att det kunde vara så tungt eller att sorgen kan överskugga allt annat så mycket att man undrar vart ens partner tagit vägen bland alla tårar. Visste inte att tanken på att ge upp varandra efter ett tag börjar kännas som den lättaste vägen. Herregud jag vill vara med honom! Vill ha oss kvar!

Visst är det kort tid, men det känns ändå som en evighet sedan man var glad. Minns inte hur det var när det var bra.

Jag skäms inte för att vara glad emellanåt. Inte han heller.

Men man puttar omkull varandra hela tiden, blir ledsna vid olika tillfällen, gör varandra ledsna, blir egoist. Tar inte hand om varken varandra eller sig själv egentligen, bara får tiden att gå och gör det man måste typ. Jag orkar lite, han ingenting. Hur tar man sig igenom utan att det som är 'vi' inte brister då?

Tack! Det kan nog vara som du säger. Jag skulle vilja förändra mitt liv, min omgivning. Lägga förändring och väldigt många andra händelser och minnen emellan allt jobbigt. Sambon verkar inte reagera likadant. Får se när vi är starka nog samtidigt att prata om det.Vet inte, det kändes så i början. Det är fortfarande väldigt tyst runt mig, men jag är inte särskilt öppen med hur jobbigt det är heller så det är väl lika mycket mitt "fel" som min omgivnings.

   

Jag beklagar! Barn ska inte dö. Våga vara randig i din sorg. Var där du är och känn det du känner just där du är. Det är lika okej att vara glad mitt i tragedin som ledsen.

Såhär några år senare kan jag säga att sorgen ändrar karaktär med tiden, trots allt. Den där brännande, skärande smärtan som får det att svartna för ögonen och magen att snöra ihop sig hela vägen upp i halsen, den smärtan övermannar en inte lika ofta lägre. 

Istället finns där nästan hela tiden en molande saknad. Ett tomrum som man vet aldrig kommer att läka. När man ser någon annans lilla med solhatt över ostyriga lockar och glatt trampandes på ostadiga ben. När man går förbi våra lekparker. När man handlar mat eller går på ikea och ser saker på barnavdelningen som hon pekade på en gång och sa "Den!". Du skulle få alla klargröna badrumsmattor och städborstar i hela världen, kära lilla barn, om man bara fick krama om dig en gång till! Sådana gånger värker det inombords.

Sambo och jag står fast tillsammans. Livet och tiden har fört oss vidare.