Varför döpte/ska du döpa ditt barn?

Jag döptes vid 14, strax före konfirmationen, och tyckte inte det var "okul" alls. Tvärtom kändes det bara bra att kunna göra det valet själv...

Väljer att inte döpa av den enkla anledningen att varken jag eller Elsas pappa är troende. Tycker det är dubbelmoral att döpa sitt barn och på så vis låta det gå med i svenska kyrkan och i församling om man faktiskt inte tror på innebörden. Då kan man ha en namngivning utan att blanda in religion. Dessutom vill vi att hon själv ska få välja sin religion. Vill hon döpas så får hon göra det senare. Hennes val helt enkelt.

Det beror lite på vad man menar med "kristen tro". Jag gick i Kyrkans barntimmar när jag var liten och trodde faktiskt lite på Gud också. Nu är jag mer åt ateist-hållet även om jag inte känner att jag ens behöver definiera mig över huvud taget. Nej, jag tror inte på någon osynlig kraft a la New Age osv istället. Jag tror inte. Punkt.

Men jag har nog ändå i grund och botten många kristna värderingar och jag tycker att det hör till allmänbildning att kunna många av de kristna historierna. Så mitt barn kommer nog att få höra lite historier ur tex Barnens bibel när det blir lite äldre (för det är ju ganska läskiga historier) som sagoberättelser. För att förstå hur vårat samhälle ser ut idag, eftersom det är baserat mycket på kristendomen.

Nu blev jag kanske jätte-OT visserligen    

Som sagt, jag tror inte alls. Inte sambon heller. Men han vill döpa i kyrkan, för min del kvittar det. Det är inte så att vi tänker börja bli religiösa eller ens starta nya värderingar Jag tänker inte ta någon strid med sambon om dopet, det finns andra saker vi kommer vara betydligt mer oense om

Vad är det vi inte gör? Förstod inte din fråga "jättekul".

Sen tror jag att om det varit jätteviktigt för mig att inte döpa barnet så hade sambon gett med sig men jag är lite av den åsikten att om det är viktigare för ena parten än för den andra så får den som det inte är så viktigt för ge med sig. Nästa gång är det kanske tvärtom och då blir det min vilja som går igenom

Jättekul, fast det inlägget du citerade från vinxen var ju om att de inte döpte sitt barn.

Kanske var mitt inlägg du tänkte citera eg?

Nu får du nog förklara dig.

I Svenska kyrkan tror vi på Gud, som uppenbarar sig som Gud Fader, Sonen Jesus Kristus och den helige Anden. Vi tror på hela paketet, inget antingen eller.

Vi delar Gamla Testamentet som helig skrift med såväl judendomen som islam. Inom islam nämns också Jesus (som profet).

Ja, Sverige har haft andra religioner än idag. Katolicismen är en kristen kyrkogren, precis som den lutherska.
På vilket sätt tvångskristnades Sverige?

När i dopgudstjänsten menar du att alla föräldrar lovar att uppfostra sitt barn i den kristna tron?

Jag och min man är bägge troende och för oss var det självklart att döpa våra barn. De kommer att få göra massor av val i sina liv. En del av de saker de fått med sig hemifrån kommer de själva att ta ställning för, i vissa frågor kommer de att välja annorlunda än vad vi gjort. Jag har själv valt att byta kyrkotillhörighet, men är ändå glad för att jag döptes som barn i den kyrka mina föräldrar valde.

/ Skånepräst

 

Du hade ju med alternativet att Jag/vi ska INTE döpa våra barn, vi tänker inte döpa vår dotter då vi anser att dop är tvångskristning. Ja, har du frågat din bebis - lilla x, skulle du vilja ingå i ett religiöst samfund? Vad fick du för svar? Vår dotter får istället själv välja om hon ska döpas senare i livet  eller välja annan religion när hon är tillräckligt gammal för att läsa på och förstå vad religionerna innebär. Vill hon konfirmera sig i framtiden är det bara att hon blir döpt då, hennes val och inte vårat. För mig känns dop helt enkelt som att man tvingar in sitt barn i ett religiöst samfund.

Har inte döpt vår son och kommer inte döpa nr 2 som dyker upp i maj heller. Vi är inte troende varken jag eller min sambo. Var på dop och lyssnade då på vad prästen sa om dopet, när kompisarna döpte sitt barn. Visst kunde vi döpt våra barn av tradition, men det kändes inte bra att stå där fram och döpa sina barn, när man inte alls tror på det som prästen säger.