Har min 4 mån bebis tecken på autism???

Vad jag hört är många autismbebisar väldigt lugna å snälla för dem trivs med att ligga för sig själv.

Tror inte du kommer få någon diagnos på en bebis.

Jag var också väldigt orolig för min första son som var sen. Han varken log eller skrattade förrän han var omkring fyra månader, och sedan fortsatte det med att han var sen med både det ena och det andra. Men det var framförallt att han inte alls log som oroade mig. Han var född i v36+0, rejäl för sin ålder och fullt frisk vid födseln.

Idag är han en fullt normal sjuåring som pratar, skrattar, läser, skriver, räknar, hoppar, klättrar och springer. Men han är en allvarsam kille. Han är inte den som lätt skrattar och ler. Han var sen med att gå och mycket sen med att prata (2,5 år innan han sa mamma eller pappa), men det är ingenting som märks på honom idag. Han utvecklas precis som sina klasskamrater och är väldigt duktig på vissa områden som matematik och att konstruera saker såsom byggsatser.

Din flicka var ju dessutom en aning tidig även om det inte var mycket och alla barn är sina egna personligheter. Det är bra att du går till en läkare för att stilla din oro, men du kommer säkert få beskedet att din flicka är precis som hon ska vara.

Många autister jag jobbat med var före i utvecklingen som små men ville ej ha närhet. 

Tack för info från alla. Jag får avvakta läkaren. Dock känner jag som mamma att något är fel, hon är inte som andra barn Det vet man bara tyvärr. Vi försöker titta henne i ögonen men får ingen respons. Det är som att vi inte finns och det är så ledsamt då jag vill få den här speciella kontakten med henne... Blir ledsen för syskonets skull också som nu kanske har en syster som inte kommer fungera som andra. Får hoppas att det kan handla om nedsatt syn även om det motsägs av att hon faktiskt "ser" sina leksaker. Hon verkar dock inte ha ngt emot kroppskontakt utan vill helst bli buren jämt. Gillar inte vagnen, är som sagt allmänt missnöjd väldigt ofta. Sover Max 5 tim i sträck. Ingen mer som kan dela med sig av erfarenheter med både "sena" barn samt de som fått diagnos och hur ni märkte att något var fel...?

Hej ts, jag tycker du oroar dig i onödan över lite ögonkontakt. Risken att det är autism är väldigt liten. Hon kanske ser dåligt och kommer behöva glasögon tidigt? Hon kanske är en senare person än storasyskonet, speciellt om storasyskonet var tidigt och småsyskonet sent (båda inom normalspannet) så kan det kännas oändligt stort avståndet dem emellan. Så jag tycker du skall gå till läkaren men samtidigt försöka slappna av och inte oroa dig så mycket. Men, här kommer då det som kanske du inte vill höra, många många här inne som kännt att något var fel tidigt och kämpat på när läkare sagt att allt bara är bra har senare fått svar på varför de upplevde det annorlunda med barnet och att det fanns anledning till oron. Jag hänger på forumdelen barn/funktionshinder och har barn med diagnos, dock ej inom npf.

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Jag har en son som är 3,5 månader som inte heller tycker om ögonkontakt. Han tittar visserligen folk i ögonen ibland, och ler, men tycker mycket bättre om att titta på saker eller i taket. Han tittar ofta in i väggen och pratar och ler som till en människa.

Min man, hans pappa och alla hans syskon är lite speciella, jag skulle kanske säga att de är åt "mycket mild Aspergers"-hållet. Min man pratade tex inte förrän han var 4 år.

Jag var också väldigt speciell som liten, och min lågstadielärare tyckte att man borde utreda om jag var autistisk. Nu är ju både jag, min man och hans familj välfungerande, men jag har hört att autistiska drag hos föräldrarna kan göra så barnen blir autistiska och det gör mig orolig.

Förutom det där med ögonkontakten så är min son "normal", han är lugn och glad, väldigt mammig och vill precis som din dotter gärna bli buren.

Jag är väldigt nyfiken på vad läkaren sa till dig! Jag har hört att det ska vara väldigt svårt att diagnosticera autism innan barnet är ett par år, så jag försöker skjuta upp oron till senare.

Jag såg förresten en dokumentär på svt om autism, där de bl a sa att flickor har väldigt mycket mindre risk att bli autistiska än pojkar, så det är ju en positiv grej att tänka på för dig.

Autismbebisar tenderar att vara antingen eller. Antingen skriker de dygnet runt, äter inte osv eller så ligger de tysta, nöjda och snälla.

Nu säger inte jag att din bebis har autism men ett 4-månaders spädbarn som inte ger kontaktleenden (du sade bara 2 gånger, det är väldigt lite) är oroande. Bra att du söker vård. Det har kommit mer och mer kunskap kring hur man kan upptäcka autism tidigt vilket är bra för ju tidigare man sätter in insatser desto "bättre" går det.

Jag har en autistisk son. 

Hon har inget sådant här för sig? Infantil spasm kan vara svårupptäckt och kan påverka utvecklingen rejält.

 
">

Hej Ts! Tänkte bara höra hur det gått. Ser att tråden nästan är ett år gammal, men har själv en nästan fem månaders dotter som jag tycker är svår få ögonkontakt med... Hon e nyfiken på omgivningen, ler mot oss. Skrattar inte och vänder fort bort blicken. Ibland svårt få leende också. Man blir ju så orolig...

Jag har en dotter som är precis som din dotter (ovanför detta inlägg). Hur är din tjej idag?? Jag är orolig att något är tokigt med min tjejs sociala samspel men samtidigt är hon så nyfiken på omvärlden att hon kanske inte har tid för både och?? Hon är 5 månader och allmänt nöjd annars.

Hej "orolig mor".

Min dotter är nu elva månader. Utv på många sett "normalt", men hennes ögonkontakt är fortfarande sparsam. På nära håll jättesvårt att fånga den, på avstånd lite bättre. Jag är fortfarande orolig, men hoppas barn kan skilja sig inom detta och ändå befinna sig inom "normalspannet". Det som mest oroar mig är att hon inte är särskilt road av att vi busar med henne. Så tyvärr, min oro finns kvar... Hoppas du snart kan släppa din oro. Det är verkligen hemskt då man börjat oroa sig över ngt.

Gammal tråd men hoppas du finns kvar! Har dotter på 4,5 mån som är knepig i ögonkontakt.

hur har det gått för er?

Jag har en 5 månaders som inte vill ge ögonkontakt, känner att jag går sönder av oro snart. Någon som vill berätta hur det gått?

För oss har det gått jättebra. Min son är en normal och fantastisk fyraåring nu, som leker med kompisar, pratar hela tiden och visserligen har sina specialintressen som han går väldigt mycket in för, men också har en jättestark empati. 
Så vi är inte alls oroliga längre.

Lycka till, allihop!

Skulle vilja ha fler uppdateringar på den här tråden