Min son föddes i v30+3!
Hej. jag var beräknad 4/4 i år men något hände...jag vaknade en natt o skulle kissa (som i vanlig ordning) denna gång kom det blod o slämm också. jag tyckte det kändes som att ngt inte stämde så jag väckte min kille o berättade vad som skett. han bad mig lägga mig ner igen o att "imorgon" är det bra igen, men det kändes inte rätt att göra så, så jag ringde 1177 o dom bad mig ringa förlossningen vilka i sin tur bad mig åka in. vi åkte givetvis in o fick träffa en läkare som inte trodde det var någon fara alls, tills han gjorde vaginalt ultraljud o sade till sköterskan breve, det här ville jag inte se.. ser du vad jag ser o hon svarade ja. jag tittade på min pojkvän o tänkte.. vafan händer! jag såg oron i hans ögon också vilket inte gjorde mig mindre orolig direkt! jag är ju bara i vecka 29 + nånting, det är inte dags nu! läkaren tittade på mig o sa, du är öppen 6cm, bebis lär det bli. när vet ingen, men hem kommer ni inte! jag blev som förstummad o tänkte miljoner tankar på en o samma gång... jag hann knappast fatta någonting alls innan vi hade fått ett rum på förlossningsavdelningen o sladd efter sladd kopplades in, kortison för lungmognaden, antibiotika i förebyggande syfte. kurva, ja you named it! dom proppade mig med medeciner o gå fick jag göra... så vi knatade runt där o dom hade sten koll på allt som hände med min kropp, minsta lilla grej. det gick en dag, det gick två dagar, sen började jag få ont så jag fick strikt sängläge o dom tippade på att bebisen skulle komma så jag fick inte ens gå på toaletten, toaletten rullades in till mig ist, läkaren kollade sammandragningar o om jag hade öppnats med jämna mellanrum, men näe, jag hade i själva verket börjat stängas ist, prover visade att jag var gbs bärare, vilket jag inte viste ens vad det var...
prick en vecka senare kom min mamma på besök med min treåring som jag inte hade sett på två veckor.. (han är varannanvecka hos sin pappa) vi satte oss i cafeterian o jag hade ont emellanåt, när vi hade suttit där ett par timmar så åkte vi tillbaka upp till avdelningen o vårt rum, då vi är påväg o säga hejdå till min son o min mamma o min kille skulle köra hem dom - ja då går vattnet. (den natten kom även våran lilla prins)
natten den 29/1 föddes våran son. 10veckor före bf. 1636gram. en liten spillivink som jag knappast hann se röken av innan han var borttagen från mig.. o där började våran resa på vad som skulle bli vårat "kommande hem". Neontalavdelningen i Eskilstuna. Avdelning 62c. tur som var hade han fått två doser kortison för lungmognaden o klarade av att andas helt själv på en gång o behövde ingen hjälp med det, det enda dom hade koll på var syremätningen o puls/hjärta samt att han fick antibiotika o sen sondmatades han. i nästan 5veckor var vi där, varav två veckor hade vi hand om honom själv på rummet dygnet runt. :)
jag kan säga såhär... för oss gick det förvånansvärt bra o efter nästan fem veckor fick vi åka hem med våran prins som då var i v34 + nånting på något som kallas tidig hemgång o nu har vi varit hemma i tre veckor igår o det går jätte bra. sonden drog han ut själv efter att vi hade varit hemma en vecka, o åt själv med en gång, både amning o flaska funkar klockrent o idag väger han 3kilo o är 49,5cm lång o mår toppen..
vi är så glada att det gick så himla bra för våran del. det är inte alltid det gör det så vi är godblessed kan man nästan säga! :)
det jag egentligen ville säga till alla er där ute är att VAR INTE RÄDDA! var starka o kämpa på med ett leende på läpparna. att få barn för tidigt är inte alltid något "hemskt", vist hade vi gärna haft honom kvar i magen fullt ut, men nu fick vi inte välja o därför är vi glada att det ändå gick så bra som det gick o det måste man vara. om ngt skulle komma i framtiden, inlärningssvårigheter eller dylikt - då tar vi det då!
DET GÅR OFTAST BRA. som sköterskorna sa. att födas idagi v30 är en baggis, vi håller med ;)
den natten föddes iaf lillgrodan! :) sen fick min treåring besöka oss två ggr efter det, varav en gång sov han faktiskt över på neontalen med oss i ett sk, familjerum då bebis också sov med oss :) o man behövde verkligen den tiden med pojken, jag sov med honom också en gång hos min mamma (mormor) så min kille var ensam med bebis kvar på sjukhuset men det fixade ju han såklart :) iaf, jag fick striktsängläge första två dagarna. sen ville min läkare att jag skulle upp o promenera iom att dom faktiskt hade planer att skicka hem mig! efter kontroller så hade jag nämligen börjat "gå ihop" igen, därav hemplanerna! men så blev det inte, efter att ha vart uppe o gått så fick jag ont. så det sket sig hem kom jag inte, men han stannade iaf kvar i magen en vecka o det gjorde nog en hel del :) min treåring har inte vart så positiv gällande förändringarna som skett. han va nog lite grann i chock första veckorna (vi har varit hemma över en månad nu) han ville inte ha bebisen o var mkt ledsen plus att det var nog en chock somsagt att få komma hem o här var inte bara han längre. nu fanns det här även en bebis! han är emellanåt jätte gullig mot lillebror, ibland vill han inte alls se honom! det går upp o ner men somsagt... det får ta sin tid, i slutändan... är syskon det bästa man har ;)