Hur kan ni påstå att det inte finns fattiga människor i Sverige?

Dessutom är det faktiskt så att väldigt många arbetar hela sitt liv som undersköterska, i kassa eller andra låglöneyrken. Löneutvecklingenär inte speciellt stor inom dessa yrken.

 

Inte så svårt att klara sig på om man tänker sig att ungdomar bor hemma till 25 år. 

Hm. Vi har så mycket ungefär. Mamma, pappa, barn. Makens CSN 9400, min föräldrapenning 3100 efter skatt. Så pass låg inkomst ger rätt till ganska mycket bostadsbidrag.

Tror att det finns en plan alla upp till 25 år ska räknas som ungdomar, helt normalt att ungdomar bor hemma.

Då gör det inget om det inte byggs billiga små lägenheter, ännu mera tur är det ifall dessa ungdomar har lite äldre föräldrar då kan de bo hemma ändå längre och även hjälpa till i föräldrarnas vardag, ingen hemtjänst behövs. 

Italien har visst eller i alla fall haft väldigt hög ålder för hur länge "barnen" bor  hemma 30-31 år, inget konstigt där. 

Ja, det är sant, jag läste fel/trodde du skrev netto. Det gör stor skillnad. Ursäkta.

Men alltså, det här med små lägenheter, vad är det för fel på att dela lägenhet? I de flesta andra I-länder bor unga människor ihop med kompisar/inneboende/room mates, delar hyran för en lite större lägenhet. Förmodligen skulle man komma undan bra mycket billigare än att själv punga ut med 4000 för en etta.

Min man var ensamstående med ett barn (mig, jag var 16, knappast ungdom utan barn, det var vi överens om själva) när han var 20. Han hade då en glassig inkomst på 10-12 000 före skatt, mitt studiebidrag och underhållsstöd som min snälla pappa betalade tills jag gick ut skolan. Jag kostade nog mer än ett litet barn skulle jag tro, men vi hade det bra! Snålt, ja för fan! Men vi kände oss inte fattiga!!! (bostadsbidrag fick vi inte, de tyckte att jag borde flytta hem till mina föräldrar) Jag har ett syskon som alltid kommer att känna sig fattig. Hon är höginkomsttagare, men pengarna räcker aldrig till. Hon minns sin ungdomstid (med låg lön) med fasa. En del är aldrig nöjda.

 Enligt rädda barnen så finns det säkert många fattiga i sverige, men jag jämför faktiskt med de barn som t.ex lever på barnhem där man delar rum 7 o 7, kanske bara får ris till mat, och de har ändå tak över huvudet! Barn som går på gatan, de är fattiga! Inga barn i Sverige behöver gå hungriga, det finns matpåsar som delas ut i kyrkor om försörjningsstödet absolut inte räcker till.
 Jag vet att många ensamma mammor kämpar och har det svårt ekonomiskt, och att man faktiskt kanske inte alltid kan skicka med fika till skolan. Men jag tycker inte att det är fattigdom. Och det är inte fattigdom att inte kunna åka på skidsemester eller utlandsresor, eller att kunna köpa märkeskläder.
 Fattigdom i mina ögon är att inte ha mat eller tak över huvudet, och inte kläder så det räcker.
 Vi har inte bra med pengar, jag vet inte när jag senast köpte kläder åt mig själv, jag ärver ibland från släktingar. Barnen får inte så mycket nytt, bara om det verkligen behövs. Vi åker sällan på semester, märkeskläder är inte att tänka på (fast jag har små barn än). Inte räknar jag mig som fattig för det!

Gustav 14, han som inte har råd med Hip-Hop-jeans och som du och RB anser är fattig, tror du han kan lära sig något av att bo i ett land med absolut fattigdom?

Gustav 14, han som inte har råd med Hip-Hop-jeans och som du och RB anser är fattig, tror du han kan lära sig något av att bo i ett land med absolut fattigdom?

Jag kliar mig fortfarande i huvudet när människor diskuterar "barnfattigdomen i Sverige".

Jag har själv levt med min 3-åriga son med försörjningsstöd sedan 2 år tillbaka.
Vi har ett hem, en 2a på 70kvm, vi har mat, basvaror och frukt och grönt, vi har råd att gå på tex badhus eller lekland (men det kan såklart lätt ersättas av lek med kompisar, en tur i skogen tex) och vi får t.o.m pengar över varje månad. Jag ser absolut inte hur min son lider av att jag har försörjningsstöd - han får det han behöver, och inte mer. I grund och botten tror jag bara att Svenska barn endast lider pga föräldrarnas dåliga ekonomiska situation - när föräldrarna själva väljer att inte prioritera barnen. Eller när man TROR att barn tex måste ha ett eget rum, de måste ha en det, det, och det. Jag växte själv upp i en "fattig" familj och jag har alltid varit NÖJD och tacksam över hur bra jag och min son faktiskt har det med den längsta ersättningen möjlig för 1 vuxen och 1 barn i Sverige.

Jag var i Indien förra året med min familj, där såg jag RIKTIGT lidande och riktig ekonomisk(och social) segregation! - 2 småsmå barn som kröp tätt intill sin magra mamma i ett gatuhörn, fallfärdiga ruckel som var både bostadshus och affärer, små barn med trasiga kläder som sprang bland lösdrivande hundar, kor och livsfarlig trafik. och helt plötsligt kunde det finnas ett gigantisk 5-stjärnigt hotell mittemot. De rika passerade tiggarna och invaliderna som att de inte existerade.