Anonym (Maja) skrev 2012-03-19 12:28:51 följande:
Vaddå VAR finns jobben?
Det finns MASSOR med jobb om man har någon form av utbildning. Jag får erbjudanden om jobb på både monster och andra jobbsajter flera gånger i månaden.
Narurligtvis har man svårt att få jobb om ens högsta merit är att hoppat av grundskolan i åttan men då får man faktiskt sätta sig i skolbänken och läsa!
Jag har försökt läsa igenom tråden och blir skrämd över hur folk resonerar. Man vill inte flytta till jobben, man vill inte plugga, man vill inte praktisera utan man vill bara att någon helt plötsligt skall GE en ett jobb med topplön.
Sen är det lika skrämmande att vi har så många med psykiska problem trots att vi har så otroligt hög levnadsstandard i sverige! Man behöver inte jämföra med U-länder....en socialbidragstagare har oftast högre levnadsstandard än en arbetande i vilket annat land i östeuropa. Kanske även i de flesta andra europeiska länderna.
Det känns som att folk blir sjukskrivna av att det ställs högst normala krav på dem.
Jag tror tyvärr att det bottnar i ett FÖR generöst bidragssystem under många år. Människor är inte vana att behöva ta ansvar för sitt egna liv utan har bara räknat kallt med att "någon annan" betalar hela tiden.
När det helt plötsligt ställs krav (sänkt a-kassa, svårare med sjukskrivning) så vet de inte vad de skall göra. De är helt enkelt inte vana att ta ansvar över sitt eget liv och sin egen försörjning. Det är fruktansvärt tragiskt att se hur sossarna med sin politik har tagit bort handlingskraften från så många människor.
Psykisk ohälsa är en folksjukdom i dag. Varannan kvinna och var 4:e man drabbas någon gång av så pass svår psykisk ohälsa att de måste söka hjälp. Vi har kanske hög levnadsstandard i Sverige, men psykiska problem bottnar oftast i helt andra saker än hur hög levnadsstandard det är här.
Jag hade mina första självmordstankar när jag var sju år, begick mitt första självmordsförsök när jag var 9 år. Det berodde knappast på annat än min uppväxt. Jag lider fortfarande av psykisk ohälsa och har insett att jag kommer göra det för resten av mitt liv.
Men jag har lärt mig leva med det och gör det bästa av livet. Jag har aldrig varit sjukskriven på grund av min psykiska ohälsa.
Det är fruktansvärt svårt att få jobb och i dag går man inte ens säker om amn har haft en fast anställning i 25 år, som mina föräldrars kompis. Han jobbade på samma ställe i 25 år. Nu har han varit arbetslös i 5 år. Han har en gedigen utbildning, men får ändå inget jobb.
Jag studerar på komvux i förhoppningen att kunna läsa vidare på högskolan senare och därmed öka mina chanser att få ett jobb.
Men för mig finns ett annat problem. Jag lider av något som kallas dyskalkyli. Det är som dyslexi, fast det handlar om siffror och matematik. Jag har alltså IG i matte A och har inte läst matte B. För att få diagnosen dyskalkyli måste mina lärare skriva ett intyg om att jag behöver utredas, men det vägrar mina lärare göra eftersom de inte tror på att dyskalkyli existerar. Hur mycket jag än kämpar är risken stor att jag får IG i matten. För att komma in på högskolan måste jag ha minst Godkänt i matte A och matte B. Skulle jag diagnostiseras med dyskalkyli skulle jag inte behöva ha Godkänt i matten för att komma in på högskolan.
