Hur kan ni påstå att det inte finns fattiga människor i Sverige?

Fattigdom är ett relativt begrepp och även om det finns ett antal (olika) definitioner av vilken social nivå fattigdom motsvarar sitter det i mycket i betraktarens öga.
TS tänker på fattigdom i termer av försörjningsstöd, någon annan i termer av att svälta ihjäl. Jag inser mycket väl att man kan _känna_ sig fattig om man upplever att alla i omgivningen har det bättre ställt. Detta gäller dock även om inkomsterna är betydligt högre än försörjningsstödsnivå.
 Jag vet att försörjningsstödsnivå är en av många definitioner på fattigdom. Själv har jag ärligt talat svårt att se detta som fattigdom då jag själv i perioder levt helt ok på mindre än vad den får som har försörjningsstöd. (Utan att behöva laga mat à 4 kr/portion...)  I ett internationellt perspektiv framstår det också som skrattretande. Så länge man talar om personer som vistas lagligt i landet och har psykisk kapacitet att använda sig av den hjälp trygghetssystemet kan ge så har de samtliga bättre materiell standard än vad genomsnittlig _medelklass_ har i somliga länder.

Jag _har_ sett personer i Sverige som levt i misär; där har det dock handlat om huvudsakligen annan problematik än rent ekonomisk. 

Skall erkänna att jag inte läst de 141 sidorna innan. Trådstarten nämner inte begreppet relativ fattigdom utan koncentrerar sig på svårigheterna att klara sig på försörjningsstöd. Givetvis existerar relativ fattigdom. Min kusins sambo har mer än en gång gråtmilt klagat över att de med hans fyrahundratusen om året och hennes hundra på deltidsarbete inte klarar att hålla den standard "alla andra" håller; det är synd om barnen...
En svårighet i varje diskussion om fattigdsom är just att det inte är något i varje sammanhang vedertagen innebörd.
Men visst, jag håller mig borta från den diskussion med för de aktuella skribenterna rådande konsensus det tydligen för tillfället blivit.

Bibliotekarie var fyra år innan, nu har det blivit en kortare utbildning på tre år och en längre masterutbildning att välja på. Fast det yrket har en lång tradition av yrkesbytare som läst två år biblioteksvetenskap ovanpå någon annan utbildning. Förr krävdes kandidatexamen inom något ämne för att ens komma in; tror att någon av de mindre utbildningarna har kvar det kravet.

Läkarlönerna skiljer i landet (en bekant fick upp sin lön tio tusen bara med en flytt till Örnsköldsvik...) men det yrket hör till dem där utbildningen går plus även i livslön.
En närliggande jämförelse är psykolog (som på sina håll väl har högre intagningspoäng än läkare?) ett halvår kortare utbildning, PTP-tjänstgöring motsvarande AT och där lönerna är långt lägre, åtminstone i den offentliga sektorn.

Jag tror man får inse att andra faktorer än utbildningslängd sätter lönerna, samhällsstatus kanske eller i förlängningen "marknaden". (Läkaryrket till exempel är ju inget direkt högstatusyrke i ex Östeuropa och lönerna är också därefter.)

Det är helt socialt OK att avstå från lekland eller TV om det är av ideologiska skäl, på samma sätt som med ex bil; ger rentav en viss status i "rätt" kretsar (förmodligen vanligare att göra så i en akademisk medelklass där man hade haft råd).
Här handlar det dock om att _tvingas_ avstå vilket har en helt annan påverkan på självförtroendet än att frvilligt (från föräldrarna åtminstone) låta bli dessa saker.

Det har det väl? Ingen bestämmer (väl?) vad någon gör med sina pengar ("har rätt till") vare sig de bestär av lön eller bidrag. Vari består en diskussion om "rätt till nöjen" om det inte handlar om att avsätta mer bidrag till nöjena ifråga?

En kompis till mig som gått på kompletterande socialbidrag det mesta av de senaste sex åren går för övrigt på både lekland och simskola med sin dotter vartill flickan går på så gott som gratis (kommunsubventionerad) körsång och blockflöjt samt frekventa biblioteksbesök.  
Såvida man bor där det finns aktiviteter som går rimligt lätt att ta sig till till fots eller kollektivt tror jag knappast att just försörjningsstöd är det största hindret att gå på dem. När det inte handlar om riktigt dyra aktiviteter går den ekonomiska skillnaden vad gäller fritidsaktiviteter snarare  mellan dem som har någonstans att semestra utanför den egna bostaden eller ej. Om man inte har vänner eller släktingar att  hälsa på kan det vara svårt att göra något annat än "hemester", som iofs är underskattat, åtminstone i stan.

Då har vi det där med jämförelsen med kompisarna. Den är en viktig del i den egna upplevelsen av standarden i det egna livet. Om många barn i omgivningen inte går på aktiviteter så upplevs det inte som något konstigt att leka på gården med dem.  Om alla vänner går på ridning, varav flera med egna hästar, upplevs det säkert som ett mycket större nedköp att inte få gå och rida om man vill än om ingen eller bara några gör det. En trixig fråga kan då dessvärre bli om barnets standard, i ett rättvisepespektiv och diskussion om ev tillskott av bidrag, ska jämföras med familjer med liknande ekonomi eller livsstil, med de barn som finns i den närmaste omgivningen (och därför troligast är de barnet relaterar till) eller med någon annan grupp som barnet/familjen känner det naturligt att relatera till.

Missat om du skrivit vad du fick betala eller vilken optiker. Själv köper jag på Specsavers sedan några år och kommer undan med en tredjedel av vad glasögonen kostar hos "vanlig" optiker - för tjugo år sedan... 

Dyrare optiker hävdar att deras glas är bättre; behöver putsas mer sällan, håller bättre mot repor etc. Jag säger inte att det inte är sant, men jag är inte särskilt hårdhänt mot mina glas och Specsaver-kvalitén räcker bra till mig.

Om utifall du inte kollat den eller liknande kedjor så brukar de ha kampanjer med billiga glas som är grundpris (båge ingår, eller om man ska säga att glaset ingår i bågen, för priset varierar med bågen), sedan läggs det på beroende på tillval som progressiva glas, reflexfria, tonade etc. Brukar vara billigt att få ett extrapar också.  

Ursäkta om du sagt det men vad fick du ge? På lågpriskedjor med optikerbutiker så har man ju inte heller standardglas utan personlig service som hos vilken optiker som helst. Brytningsfel hör ju till de vanligaste felen; jag har det själv och har aldrig fått mina glas skickade tilll Tyskland för det; är det någon specialare? Till England har de gått men det är ju för att kedjan jag köpt från på senare år slipar sina glas där.

Varför den tonen?
Du nämner bara brytningsfel och detta motiverar inte normalt slipning på specialanläggning varför det är naturligt att fråga. Givetvis behöver du inte "redovisa". Det blir dock en konstig dialog om du hävdar saker för att sedan direkt underkänna förslag om att göra på annat sätt, givna utifrån vad du skrivit, utan att ge för ämnet nödvändig relevant information. Ev svar underlättas om man vet vilket prisspann det är du upplever som nödvändig. Om det redan är i prisnivå med de billiga priser någon annan har erfarenhet av är det ju meningslöst att tipsa.

Själv kan jag tycka att välfärdstänkandets positiva grund till trots det kan gå till överdrift också. När jag flyttade till Gbg fanns det lägenheter med toaletter i trappen, rentav på gården (en stor förvåning för mig som kom från mindre stad där kaklade badrum hörde till standard i den allmännytta som dominerade bostadsutbudet). Jag tror iofs ingen vill känna sig tvungen att gå på dass i snöstormen MEN idag saknas så gott som helt billiga enkla boenden ens för dem som faktiskt vill ha det. Gemensamma badrum/kök försvinner till och med från studentrum. Industriområdena ska bort från stadsnära områden för att "minska segregationen" och "alla ska kunna bo nära vattnet/centralt". I nyproduktioner där en etta går upp mot 7000...  Jag är dubbel till folk - ofta konstnärstyper som kombinerar arbetsyta och boende - som inreder industrilokaler inte avsedda till boenden att bo i, med tanke på brandrisk etc men jag kan förstå dem. Där jag bor skyndar hyresvärden in och river ut kök  så fort någon flyttar, även när de är i gott skick (fall jag känner till där de nyrenoverats för fem år sedan...) för att kunna höja hyran innan ny hyresgäst, inte sällan med mindre funktionella lösningar och sämre material.

För att gå vidare på ämnet ovan, om människor som medvetet avstår från att inordna sig i gällande samhällsnormer, är en mångårig camping här i stan (vad jag förstår rätt så välordnad) enligt lokaltidningen på väg att bli av med arrende och folk som, med eller utan sociala problem, valt att bo permanent i vagn blir utan boende.  Detta på en bostadsmarknad där det är svårt att hyra bostad ens för folk med lön och utan betalningsanmärkningar och köppriser för den som vill/måste köpa kräver några hundratusen i besparingar även i normalskiktet.
  

Jag bor hos ett allmännyttigt bolag och är de som "sätter" hyresnivån och påverkas inte av regleringarna du nämner (att privata värdars hyror sätts i relation till jämförbar allmännytta). De har enligt sitt regelverk inget vinstsyfte. Likväl...

Personligen tror jag inte på avreglerad hyresmarknad som ett medel för lägre hyror då jag sett resultatet av den utomlands. Där efterfrågan är hög drivs hyrorna upp. Men givetvis skulle många i de större städerna teoretiskt kunna flytta till orter med mindre efterfrågan. Problemet är att även för dem som vill flytta från orter de trivs på och ge upp sitt sociala nätverk så innebär sådan flytt ofta svårigheter att få jobb också (vilket förstås är en fördel om hyran ska betalas av A-kassa).