Hur kan ni påstå att det inte finns fattiga människor i Sverige?

Litteratur, kopior etc (dvs det som kan klassas som “arbetsmaterial”) får man studiebidrag för (dvs inte lån). Detta är omkring 2000 i månaden och täcker fint studierelaterade arbetskostnader. Lånet är för din försörjning. Det är generöst i mitt tycke att både få själva utbildningen betald (inga terminsavgifter – världsunikt!), + bidrag till litteraturkostnader + möjlighet att låna till levnadsomkostnader, dessutom till världens mest förmånliga återbetalningsvillkor.

Vad klagar folk på? Sen att en massa väljer att inte studera och sen får svårt att hitta jobb, blir arbetslösa, inte kan åka till Gran Canaria, barna blir lessna osv är en annan femma. FÖRUTSÄTTNINGARNA att inte vara fattig finns i Sverige, upp till var och en hur man förvaltar förutsättningarna. Jag tycker inte det är statens uppgift att garantera att alla har en kanoninkomst oavsett hur de presterar och vilket ansvar de tar, statens uppgift är bara att säkerställa att det finns förutsättningar att lyckas. Det finns det i Sverige.

/Säger en som bott/arbetat/studerat i fem andra länder i tre världsdelar. Dit skulle en del svenskar flytta och fatta hur bra de har i Sverige.

Passar man inte in i systemet så beror det på en själv, “utbildning” är inte en och samma linje för alla utan det finns flera tusen olika vägar man kan gå som alla bekostas av staten. Ingen människa kan i ärlighetens namn säga att man inte passar in i någonting alls.

Vill du betala för ett ”bra liv” till din näromgivning så finns alltid möjlighet att skänka pengar till välgörenhet eller starta en egen fond att sätta av pengar i. Egna pengar gör man vad man vill med och skänka till andra är naturligtvis ett alternativ. Men statens roll är i mitt tycke endast att förse befolkningen med förutsättningar – inte garantera en viss outcome med skattebetalarnas medel. Det måste finnas en klar och tydlig skillnad i levnadsstandard mellan dem som studerar/arbetar/startar företag etc och dem som är skoltrötta/arbetströtta/inte vill flytta till annan ort för att få jobb etc, annars finns ju inga incitament att välja det första spåret.

De enda som jag tycker skattebetalarna ska hjälpa är dem som drabbas av sjukdom/skada som man inte kunnat hjälpa, flyktingar och andra som inte haft förutsättningar - även om jag också tycker att alla människor ska inse att sjukdom/arbetslöshet/skilsmässa/graviditet/dödsfall etc som gör att man i perioder inte kan arbeta fullt ut är naturliga skeenden som förekommer i alla människors liv och som man måste spara en buffert till för att kunna hantera. Tyvärr verkar sparande stå ganska lågt på mångas prio-lista, något halvonödigt man ev kan ägna sig åt efter att man varit på systemet, köpt en ny tröja man eg inte behövde, druckit vin på krogen för 100 spänn glaset eller gått på bio med hela familjen. Själv sparar jag först och roar mig sen. Det borde fler göra.

Jag har råd men köper ändå inte duschkräm (använder skummet som blir av schampot i hårtvätten till resten av kroppen, det är samma sak i schampoflaskor som i duschkrämsflaskor bara olika ettiketter sa det spelar ingen roll – ren blir man ändå). Så duschkräm borde en låginkomsttagare kunna överleva utan också :) Håller med att frisörklippning är lyxkonsumtion.

En av anledningarna till att många inte kommer tillbaka till jobb är de tidigare osannolikt generösa ersättningsreglerna som cementerat folk i bidragsberoende. Man behöver inte vara Einstein för att begripa att den som befunnit sig utanför arbetsmarknaden i väldigt lång tid har svårt att komma in igen, det är precis därför som det är viktigt att bidragsleverne är begränsat till korta övergångsperioder. Bidrag ska aldrig vara en permanent livsstil.

Men det finns en grupp som tidigare kunnat vila i sossarnas bidragsparadis som nu faller mellan stolarna, det är olyckligt men nödvändigt för att få ordning på finanser och land inför framtiden. Observera att det inte är speciellt mycket av det som borgarna infört som kommer att tas bort vid ett eventuellt regeringsskiftet – sossarna är säkert mycket tacksamma för en hel del som de också inser måste införas men som de hade kunnat göra pga sina väljare :)

Att man kan bli sjuk/skadas ingår för mig i livsberäkningen – man ska börja spara från första arbetsdagen och sen när olyckan inträffar så ska det finnas en tillfällig stöttning från samhället under en akut period och när det akuta är över så bygger livet åter på eget ansvar.

Varför är det fruktansvärt att man måste flytta för att hitta ett jobb? Man kan inte sätta arslet på punkten A och säga ”fixa jobb till mig här annars får ni betala mina levnadsomkostnader när jag inte jobbar”. Resonerar man så så vill man ju inte ens göra rätt för sig. Har själv flyttat många ggr, fem ggr mellan olika länder för att mina jobb funnits i andra länder. Inga problem, en självklarhet att jag ska komma till jobbet, jobbet ska inte komma till mig.

Tycker bara det är konstigt att kalla det “lidande” när folk måste hantera normala förändringar som inträffar i alla människors liv.

Man tvingas inte splittra nånting, man kan 1) flytta båda och söka nytt jobb båda, 2) en part pendlar (funkar utmärkt), 3) båda pendlar varannan vecka om det går, 4)  se det som en övergångslösning och ta ett jobb någon annanstans medans man söker jobb på samma ort.

Jag och man har periodvis bott i två olika länder/delstater, sen får man länka ihop sig när möjligheten ges igen. Inga problem, vi har två karriärer och det är helt orealistiskt att förutsätta att båda ska kunna arbeta med det vi är utbildade för på samma ort hela livet, dvs i 50 år. Man får anpassa sig till förutsättningarna, det är det som är livet och inte synd om någon för det.

Det är precis det jag skrev: man får anpassa sig efter sina förutsättningar – vilket vi gör trots att det innebär en hel del av det andra här i tråden kallar ”lidande” som man tydligen borde få bidrag istället för att slippa 

Vi flyttar om vi måste det för att ha inkomst, vi flyttar långt om vi måste det, vi byter land om vi måste, vi ”splittrar” familjen om vi måste. Förutsättningen för att leva övht är att man har inkomst. DET är lika för alla. Och alla får göra vad de måste för att ha inkomst. Det är inte att lida.

Synd om barn som har två föräldrar med inkomst och en god levnadsstandard bara för att en förälder pendlar? Hellre bidragsberoende föräldrar som sitter hemma på dagarna och en låg levnadsstandard bara föräldrarna inte pendlar?

Vi har barn. Synd om dem? Nehej.

Vi sitter båda på arbeten som är tillfälliga och ofta måste skiftas och som ger blandade inkomster, ibland högt och ibland väldigt lågt (framför allt min man beträffande det sistnämnda, jag är lite mer stabil på kort sikt). Det hade varit säkrare att förutspå framtiden med det där montörsjobbet iaf :) Men det är oväsentligt. Alla människor måste ha inkomst för att överleva, oavsett vad de gör. Alla människor måste därmed anpassa sig för att försäkra sig att de har en inkomst. Man får göra de uppoffringar som krävs. Tycker man bidragen ska kliva in för att man inte ska behöva rubba sin bekvämlighet så vill man ju inte göra rätt för sig. Man begär faktiskt att helt okända människor ska använda sin lön (som de också måste anpassa sig för att ha) för att betala levnadskostnader för människor som inte vill ändra något i sina liv så de klarar att betala för sig själva.

ALLA ska ta ansvar för att ha inkomst, utan inkomst kan man nämligen inte leva. HUR man gör för att säkra sin inkomst skiftar däremot. Det är helt upp till en själv att anpassa livet efter de förutsättningar man har/skaffat sig. Flytta, pendla, frilansa, jobba skift, jobba natt, omutbilda sig... gör som du vill och kan. Men ansvaret för ditt liv är ditt. Och betala för ditt liv ska du göra eftersom det är du som lever det.

Nej, det är bara att förklara för sina barn att så här måste vi göra nu för att ha råd med våra egna utgifter. Kom just en studie att barn som bor växelvis mår mycket bra, så barn är uppenbarligen inte beroende av ha båda föräldrarna närvarande konstant. Däremot mår barn dåligt av låg levnadsstandard och bidragsberoende föräldrar.

Hur familjer mår spelar jättestor roll, men det är också familjen som ska ta ansvar för detta välmående.